När poesin går till jobbet
Det viktigaste med arbetarlyrik är inte att vara vacker. Det viktigaste är vad den gör i oss. För säga vad man vill om hatet och vreden – som bränsle till engagemanget är den oöverträffad. Pelle Andersson följer poesin från 1906 års gruva till 2010-talets restaurangkök.
Av Pelle Andersson
Vi barn av underjorden, vi mörkrets trötta
söner
vi längta upp till ljuset, till liv i solig trakt,
förgäves ha vi längtat, ty ingen hör de böner,
som längtansfulla stiga ur gruvans mörka
schakt.
Så taktfast, så säkert rimmat, kunde det låta precis vid sekelskiftet – och det var också som vers, kampsång eller lyrik som den svenska arbetarlitteraturen föddes. Det gäller att minnas det. Det är den kollektiva sången i demonstrationståget som i den svenska arbetarlitteraturen utvecklas till kollektivt minne.
Den svenska arbetarlitteraturen är den viktigaste litteraturtradition vi har. Den lämnar ständiga avtryck i form av litterära diskussioner om högt och lågt, socialrealism, engagemang, självbiografiskt skrivande, fakta och fiktion, historiska romaner, vittnesskildringar och möjligheten att använda litteraturen för politisk agitation.
Dock är det enskilt viktigaste arvet från det förra sekelskiftets arbetarförfattare att de visade på en möjlighet.
Kunde de så kan vi.
De tog sig friheten att, trots sitt arbetarklassarv, skapa litteratur och delta i samhällsdebatten. Något som före dem i stort sett varit en angelägenhet för borgerligheten.
De vann kampen en gång, alltså kan den vinnas igen.
Det intressanta med den svenska arbetarlitteraturen är att den inte enbart, inte ens till största delen, handlar om just arbetet – utan om hela människor, om individer, och om deras samhälle. Arbetarlitteraturen – både poesin och prosan – är en engagerad och föränd-rande litteratur, som innefattar allt från inåtvänd existentiell problematik till samhällspolitisk kamp.
Det enda som håller traditionen samman är författarnas bakgrund.
Det har under åren skett förändringar som gör att en definition efter klass inte lika lätt låter sig göras och det är kanske inte lika nödvändigt längre. Dessutom är det så att så fort en människa ur arbetarklassen blir författare och tar plats i offentligheten, blir personen en del av den intellektuella medelklassen.
Därför är och blir arbetarlitteraturen ständigt fylld av outsiderpersonligheter och klassvandrarhistorier. Poesin, som ursprungligen var arbetarlitteraturens grund, får dock med åren en alltmer undanskymd roll.
Sekelskiftespoeterna Ossiannilsson och Leon Larsson skulle jag vilja säga är startpunkten för arbetarlitteraturen (och de tog förstås intryck av Strindberg) och med diktsamlingar som Hedningar, Örnar och Hatets sånger – gjorde de sig namn som arbetarklassens försångare.
Andra tidiga poeter är Ragnar Jändel, Harry Blomberg, Dan Andersson, Ture Nerman, Pär Lagerkvist, Harry Martinson, Erik Blomberg, Artur Lundkvist, Gustaf Rune Eriks, Arnold Ljungdahl och Stig Sjödin som med sin mest kända diktsamling Sotfragment, än i dag är en symbol för just arbetarlyriken.
På 1950-talet klev poeten och romanförfattaren Ove Allansson fram liksom Birger Norman, Folke Isaksson, Göran Palm, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg och sedan rasslade det på: Gunder Andersson, Elsie Johansson, Ulf Lundell, Sonja Åkesson, Elisabeth Rynell, Kristian Lundberg och den under 1990-talets så uppmärksammade poeten Bengt Cidden Andersson och de i vårt decennium så ihärdiga Bob Hansson, Göran Greider, Helen Rådberg, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson och Jenny Wrangborg.
Sonja Åkesson är portalfiguren för den moderna arbetarlyriken och kanske den starkaste länken från 1970-talet fram till dagens poeter. Där Ferlinghetti blir högtflygande patetisk blir Åkesson istället oerhört konkret. Hon vägrar uppdelningen mellan det privata och det politiska, det vardagliga och det samhälleliga – snoret och slipsarna.
Det är också typiskt för en annan arbetardiktare från 1970-talet: Göran Palm. Hans poesi har aldrig lämnat det nyenkla, men den har heller aldrig, oavsett vad Palm har gjort i sitt liv, lämnat solidariteten med arbetarklassen.
Från Åkesson och Palm är steget inte långt till ett par av poeterna som debuterade i skiftet mellan 1970- och 80-tal. Göran Greider och Stig Larsson, de får stå som symbol för det kluvna arbetarklassarvet.
Greider var vid debuten inte lika skamlöst rakt på sak om sin bakgrund som han är nu. Greiders lyrik har utvecklats alltmer mot en tidsdikt som likt Göran Palm vill registrera och tala om sin tid. Ett slags krönika med en tydlig personlig röst. Det där att aldrig tystna, så fort rösten dör, dör inte bara Greider utan Klassen. Det finns något brådskat: Om inte jag, vem?
Och även om Åkesson aldrig var så jäktad som Greider, så finns viljan att nedteckna det som finns i närheten: att hon kanske är den enda som ser. Denna vilja till nedtecknande har att göra med arbetarlyrikernas vilja att gräva där de står och med det viljan att skriva självbiografiskt. Men något än viktigare är viljan att lämna något efter sig, skriva sin egen, och därmed sin klass, historia.
Till skillnad från att få sin historia skriven av andra.
Det har alltid funnits etnologer, sociologer, historiker och forskare från övre klasser som berättat vad arbetarklassen är. Sedan förra sekelskiftet fram till i dag skrivs historien av arbetarklassen själv, av dess egna författare. Det är den stora, kanske den största vinsten som arbetarlitteraturen vunnit.
Pelle Andersson är förlagschef på Ordfront.
Vill du läsa hela artikeln?
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!
Köp tidningen i närmaste kiosk!
Publicerad i nr 7/2010.