För alltid på flykt
Ulf Lundell anpassar sig inte. Med klassresenärens eviga rastlöshet är hans senaste bok ännu ett kapitel i ett livsverk som strävar efter att i total ärlighet omfatta allt, tycker Pelle Andersson.
Av Pelle Andersson
Publicerad i Ordfront magasin 3/10
Ulf Lundells första roman kom 1976. Den hette Jack. Och han skriver fortfarande på samma roman. Varje bok är ett nytt kapitel. Det viktiga hos honom och det som gör Lundell till en av vår tids stora författare är att han lyckas bygga just en livskrönika över en klassresenär.
Och det är en obönhörlig sanning – hos Lundell precis som hos alla andra arbetarförfattare – att arbetarlitteraturen är en berättelse om klassresan och med den kommer utanförskapet. Lundells böcker snurrar på olika sätt kring en utanförkänsla – han har inte här att göra.
Här kan betyda olika saker. I debuten Jack handlar det om inskränkthet och begynnande småborgerlighet i det arbetarklasshem han vuxit upp, konsten blir ett slags protest. Att bli författare och musiker är ett sätt att ta sig så långt bort som möjligt från murarpappan och hemmafrumammans liv. I andra romaner flyr han från Stockholm, kändislivet, kvinnor … Ulf Lundell blir oupphörligen en outsider. I dag, vid dryga 60 års ålder, är han fortfarande utanför. Eller som han själv skriver i En öppen vinter (2010): »jag vet inte vad jag vill med det här livet längre/uppdraget är slutfört/engagemanget är noll«.
2010 trivs han inte här. Och nu betyder här – de finare salongerna. Det intressanta är den inre paradox som driver huvudpersonerna i Lundells romaner – samtidigt som de vill vara någon annanstans, vill de stanna kvar. De hatar det de själva har blivit, samtidigt som de inte vill eller kan motstå pengarna, makten, kärleken – framgångens alla attribut.
Denna dubbelhet är utmärkande för många klassvandrarhistorier.
Klass handlar om självförtroende och det är svårt att få självförtroende i ett samhälle där de andra bestämmer spelreglerna. Det finns inget att hålla i eller någon att lita på om du kommer från arbetarklassen. Det är också därför som en framgångsrik konstnär som Ulf Lundells alter ego med miljoner på banken och Terranojeep åter lätt blir den där yngre och osäkrare mannen. Främst när någon från en övre klass talar om att han gör fel, har fel – är fel.
Det kommer medelklassen eller borgerligheten aldrig att förstå – och Ulf Lundell aldrig att erkänna. Arbetarklasspojken slår mot allt som andas medelklass, slår mot allt som andas att han är där nere och någon annan däruppe, slår tvärs genom tiderna, tvärs genom bilden av honom själv.
Det är som om han aldrig kan le överslätande, ställa sig över, sluta bry sig, skratta bort, för gör han det så bedrar han sin egen klass. Det är nämligen medel- och överklassens paradgren, att ställa sig över och använda tystnaden som vapen.
Han använder aldrig tystnad. Bara fler och fler ord i den ständiga kampen att skriva sin historia. Ingen annans, det är också därför som han blivit en sådan viktig inspirationsskälla för efterkommande generationer av författare och musiker.
Vill du läsa hela artikeln?
Köp senaste numret av Ordfront magasin här!
Teckna en prenumeration så får du Ordfront magasin direkt i brevlådan!
Pelle Andersson är förlagschef på Ordfront.