Dagen efter
Dagen efter är Lionel Shrivers nya, stora roman efter succén med Vi måste prata om Kevin.
Allt hänger på en enda kyss
En natt i London ställs Irina inför ett val: ska hon stanna med den ordentlige, intellektuelle Lawrence eller ska hon lämna honom för den spännande snookerspelaren Ramsey?
Irina och Lawrence har levt tillsammans i tio år. Han är förstående, tillgiven och stabil, men också känslomässigt distanserad och mer som en vän än en älskare. Ramsey, å andra sidan, är en avlägsen bekant som Irina av en slump går ut och äter med en kväll. Den man hon lär känna är spontan och oberäknelig, passionerad men labil.
Dagen efter bryter mot romankonstens konventioner och låter Irina fullfölja båda de möjliga följderna av sitt val – i vartannat kapitel är hon kvar hos Lawrence, i vartannat har hon gett sig av med Ramsey. Det blir två väldigt olika liv med två väldigt olika män, och ingen av dem är riktigt den hon tror.
Lionel Shrivers uppföljare till succén Vi måste prata om Kevin är lika direkt och naken. Än en gång går Shriver på djupet med den mänskliga naturen, också dess mindre smickrande sidor. Dagen efter berör alla som någon gång stått inför ett svårt val.
"Här finns Shrivers nästan elektriska berättarbegåvning, och en historias – nej, två historiers – lycka, olycka och existentialistiska livsvisdom. Det är en svårslagen läsupplevelse", skrev Johanna Westlund i Kristianstadsbladet.
"Det är en intelligent, komplex berättelse och till och med slutet är dubbeltydigt. Mycket läsvärd, framför allt för alla som undrar om gräset verkligen är grönare…" skrev Jenny Andersson i Hallandsposten.
Dagen efter av Lionel Shriver. Översättning av Cajsa Mitchell. Inbunden. 576 sidor. ISBN 978-91-7037-322-0. April 2008.
Utdrag ur boken
NÄR NYCKELN RASSLADE i låset, kände Irina hur det ilade i tänderna.
”Irina Galina!” Det var inte direkt något öknamn. Som en blinkning till den rimmande assonansen i det ryska språket hade Irinas mamma valt Galina som mellannamn, och Lawrence älskade den uppsluppna, lustiga rytmen i dubbelnamnet. Men i kväll genljöd hans älsklingsanrop som en banal hälsningsrefräng, som om hon vore en av de gulliga Mupparna på Sesam och inte en vuxen kvinna.
Lawrence ställde ner sin packning och stack in huvudet i vardagsrummet. I ett slag blev hon alldeles tom invärtes. Hon tänkte: Jag har aldrig förr sett in i det där ansiktet och inte känt någonting överhuvudtaget.
ENLIGT IRINA VAR DETTA den mest underskattade av symfonier: pinglandet från nyckelringen, det hårda rasslet, smällen från låskolven, ett öppnat Sesam. Det mjuka skrapandet av trä mot en matta. Försjunken i sin bok hade hon sänkt volymen på Shawn Colvin för att lättare kunna spetsa öronen. Otåligt uppkrupen i sin fåtölj hade hon mer än en gång förtjust berett sig på att resa sig när någon granne klampat förbi deras våning och fortsatt uppåt. Äntligen gick det inte att ta miste på det bestämda revirhävdandet, på tillträdesrätten, på äganderätt till just deras nyckelbeslag. Det här var familjelivets obesjungna höjdpunkter: dessa pavlovska skutt som hjärtat tar en helt vanlig kväll när ens älskade träder in genom dörren.
”Irina Galina!”