Jenny vaknade av tystnaden. Den var som ett stort tomrum. Ett tomrum efter något som hon inte hört, men ändå uppfattat. Inte bara motorns trygga brummande. Något annat också. Det kunde vara ett rop, ett skrik. Men hon var inte säker. Hon visste bara att det fanns en efterklang i tystnaden. Hon kunde inte höra den, men hon kände den. Inom sig.
Hon reste sig upp i kojen. Pappa var borta, flickan var borta. Hon var ensam. Taklampan i hytten lyste, men utanför var det svart. Ett tätt, ogenomträngligt mörker. Från en sekund till en annan bytte den där mystiska efterklangen färg och blev till rädsla. Det blev trångt i bröstet och hon fick kämpa emot för att inte ropa: »Pappa!« rakt ut. Ett knappt hörbart gnyende trängde fram över hennes läppar i stället. Hon pressade händerna mot munnen. Hon kände hur hela kroppen började darra. Varför var hon ensam? Varför hade de stannat? Varför hade pappa lämnat henne ensam i mörkret?
Svagt hörde hon syrsorna som spelade i den varma sensommarnatten. Till vänster, långt borta som stjärnor på himlen syntes ljusen från den stora vägen. Det hade kunnat vara vackert.
Plötsligt ett annat ljud därutifrån. Den här gången var det tydligt. Ett rop, men liksom dämpat och återhållet. Som hennes eget tysta rop av rädsla.
Hon hasade sig fram till dörren på passagerarsidan. Hytten luktade svagt av kaffe och choklad, under det en dov ton av diesel och sedan den tunga grönskan som trängde sig på utifrån. Hon grep tag i handtaget bredvid dörren och lutade sig fram, kikade ut genom sidorutan.
Där var de. Hon såg dem utanför i mörkret, i det svaga skenet från taklampan i hytten. Pappan höll ett hårt grepp om flickans arm. Eller var det bara tyget i hennes kläder han hade greppat? Den store, vuxne mannen tornade upp sig som en jätte ovanför flickan som låg ner på marken.
Nu fattade han tag under henne och lyfte henne uppåt. Hennes huvud hängde slappt bakåt med munnen halvöppen. Hennes skjorta gled isär, uppknäppt långt ner över magen. Jenny ryggade tillbaka från fönstret, kastade sig ner i kojen och gömde sig i filtarna. Hon förstod att något fruktansvärt hade inträffat.
Hon vaknade tvärt av att hon höll på att kvävas. Det tog henne tio långa sekunder att inse att det inte var sant. Det var paniken som fick henne att för en stund glömma bort att andas. Hon böjde ner huvudet och drog ett par djupa andetag. Hon darrade av obehag, samtidigt som lättnaden svepte genom kroppen. Det var bara en dröm. Och sedan, utan förvarning, började hon gråta. Först några hulkningar som gjorde ögonen blanka, sedan allt häftigare tills hon skrek rakt ut. Hon pressade ner ansiktet i kudden och skrek ut sin rädsla bland fjädrarna.
Till slut kunde hon sätta sig upp igen. Hon suckade och kippade efter andan. Det var kvavt i rummet. Som om allt syre hade förbrukats. Hon reste sig och gick bort och öppnade fönstret. Hon borde ha låtit det stå öppet när hon gick och la sig. Det var säkert värmen som fick henne att drömma. Hon såg ut i natten. Det hade börjat ljusna försiktigt. Grönskan utanför var grå. Träden och buskarna på den stora gården framträdde som mjuka, mörkgrå former mot husen. En svag vind fick kastanjens stora blad att röra sig mot varandra med ett vispande läte. Hon kunde känna doften av havet.
Hon var inte rädd längre. Gråten hade gjort henne lugn. Hon kände sig ensam där hon stod framför det öppna fönstret. Men det var en känsla hon var bekant med. Hon kanske alltid skulle vara ensam. Hon hade svårt att se sitt liv på något annat sätt. Men det kunde hon förlika sig med. Bara hon slapp vara rädd.
Hon visste att hon måste göra något. Hon var säker. Tystnaden i långtradarens hytt. Ekot av ropet där ute. Pappa. Det som hände där ute. Det som hade hänt. Det var inte bara drömmar.