Klimatkarriäristen Gore
Oscar- och Nobelpristagaren Al Gore hyllas i hela världen för sina insatser för klimatet. Men när han hade makt att påverka stod han ofta på miljöexploatörernas sida. Björn Forsberg avslöjar en maktpolitiker som gjort klimatkarriär.
Av: Björn Forsberg
Få ting gör mig lika ambivalent som fenomenet Al Gore. En aristokratisk hedersknyffel med angeläget ärende. Klimatkampens obestridlige Messias. Men också en helig ko. För låt det direkt sägas: Ifrågasättande synpunkter på Al Gore är för närvarande något av en dödssynd i miljödebatten.
Vi börjar med det självklara. Al Gores folkbildningsinsats om klimathotet har haft ett unikt genomslag: En obekväm sanning, Gores Oscarsbelönade dokumentärfilm, har chockerat och väckt människor till insikt. Denna folkbildningsinsats är värd respekt. Om detta har vi dock upplysts vid otaliga tillfällen, här har jag ingenting mer att tillägga. I hyllningskören saknas däremot, för balansens skull, några enkla frågor.
För det första, vad gjorde Albert Arnold Gore för klimatet under den tid när han verkligen hade möjlighet att inifrån påverka amerikansk politik, det vill säga under sina åtta år som USA:s vicepresident? Svaret är: Inte mycket. Utmärkande för Clintoneran var istället den långa serien av brutna gröna vallöften – både i stort och smått. Detta trots att Gore allmänt beskrevs som USA:s mäktigaste vicepresident någonsin (detta var innan Bush och Cheney).
Vem bröt löften om skärpta krav på bränsleekonomi i bilar? Vem kom överens med dåvarande norska statsministern Gro Harlem Brundtland att verka för att försvaga de internationella avtal som reglerar valfångsten? Vem lyckades genomdriva ett upphävande av förbudet i USA att fånga ton-fisk med nät som dödar delfiner? Vem beordrade den nationella amerikanska miljömyndigheten EPA att inte genomdriva de skärpta pesticidnormer som lagen föreskriver? Och vem tog upprepade personliga kontakter med den brittiska regeringen för att öppna dörren för multinationella Monsantos genmodifierade grödor på den europeiska marknaden? Al Gore.
Vare sig Al Gore har verkat som kongressman eller vicepresident är mönstret tydligt: Han har troget ställt sig på exploatörernas sida när hotade arter och känsliga ekosystem stått på spel. Ett bland många exempel gäller 1990-talets hetaste naturskyddsfråga i amerikansk politik, föranledd av skogsindustrins krav att få avverka skogsområden med hotade nyckelarter. Gore slöt upp bakom skogsindustrin, och gick med denna också segrande ur striden. Eftergiften för industrin har av många beskrivits som den slutliga spiken i kistan för The Endangered Species Act, en lag som allmänt uppfattats som det stoltaste inslaget i amerikansk miljölagstiftning.
Gore intog visserligen en mycket aktiv roll i förhandlingsarbetet inför Kyotoavtalet, något som även mötte inrikespolitiskt motstånd från republikanskt håll. Mest av allt framstår detta dock som ett symbolpolitiskt spel för gallerierna. För samtidigt som Gore uttryckte sitt personliga stöd till Kyotoprotokollet, framhöll han att ett anslutande från USA:s sida ovillkorligen måste bygga på att även världens fattiga länder anslöt sig. Det utsiktslösa i att få fattiga länder i Syd att ta ansvar för ett problem som industriländerna skapat var Gore förstås väl medveten om.
Politiska biografier över Al Gore ger en bild av en politiker med nävarna djupt nedstuckna i storkapitalets syltburk, alltid beredd att offra miljön och andra högre principer för egna karriärhänsyn. Två viktiga bidrag är Bill Turques bok Inventing Al Gore, och Alexander Cockburns och Jeffrey St. Clairs Al Gore: A User’s Manual.
Den senare boken ger från en vänsterposition en närmast chockartad analys av en opportunist som satt i system att offra sina miljöpolitiska löften och principer, för att istället sälja sig till de storföretag som betalat bäst. Av Gores miljöpolitiska helgongloria återstår inte mycket efter läsning.
»Gore och Clinton har gjort mer negativt för miljön än Reagan och Bush (d.ä.) tillsammans«. Med dessa ord sammanfattade den amerikanske miljörörelseikonen David Brower Clintoneran. Inom politiken lyder en gammal sanning att en riktigt radikal reform endast kan genomdrivas av en reaktionär. Men även det omvända tycks alltså gälla.
Dock lät sig miljögrupperna länge duperas att se på de gröna sveken under Clinton och Gore som enskilda snedsteg snarare än ett större mönster. De som insisterat på att Bill Clinton stått i vägen för den sanne miljövännen Al Gore att blomma ut, måste därför ha blivit besvikna när Gore trädde fram under egen flagg vid presidentvalet år 2000. Som huvudtema för sin kampanj valde Gore kampen för den amerikanska kärnfamiljen. Miljöfrågorna var hopplöst frånvarande. Föga förvånande är därför att många gröna istället valde att stödja den andre demokratiska huvudkandidaten Bill Bradley i primärvalet samt den »oberoende« presidentkandidaten Ralph Nader.
Det har ofta nämnts hur Gore som kongressman tidigt ledde utfrågningar om klimathotet från Capitol Hill. Detta har han rättmätigt prisats för. Långt mer sällan har det påtalats att Gores miljöpolitiska utspel egentligen aldrig utmanade den rådande agendan. Svårare är däremot att finna exempel där Gore tagit ställning för miljön i skarpa lägen där makt och ekonomiska intressen stått på spel. Al Gores levnadstecknare påtalar hur Gore under sin kongresstid hade ett grundmurat rykte som industrins man bland gröna lobbyister.
Uppfattningen om Gore som liberal och progressiv är djupt rotad. Tyvärr bygger den till stor del på myter och missförstånd. I själva verket utmärker sig Al Gore under sin drygt 30-åriga politiska karriär som en av de största hökarna i det Demokratiska partiet: Under Reaganeran stödde Gore bland annat invasionen av Grenada 1983 såväl som den fatala marinkårsinsatsen i Libanon samma år; bombningarna av Libyen 1986; samt det militära stödet till Contras. Som en av få ledande demokrater stödde Gore även helhjärtat det första Gulfkriget 1991, och ansåg i efterhand att Bush den äldre hade gått alldeles för varsamt fram.
Gores hökaktiga framtoning var en viktig anledning till att Bill Clinton utsåg honom till sin parhäst i presidentvalet 1992. Clinton själv hade tagit ställning mot Gulfkriget, och framstod jämförelsevis som mer pacifistisk. Och även militaristiska väljare behövde vinnas över till Clintonlägret. Han behövde Gore.
Gore har alltid haft nära band till atomindustrin, som en stark anhängare av både kärnkraft och atomvapen. Under 1980-talets början var han en av USA:s ledande förespråkare av satsningar på bridreaktorn, och fungerade dessutom i kongressen som ett språkrör för kärnkraftslobbyn. Han stödde Reagans satsningar på ett utökat missilförsvar, drev en egen kampanj för utvecklingen av den interkontinentala så kallade Midgetmanmissilen, och röstade för satsningar på neutronbomben.
När man följer Gores CV in mot mörkrets hjärta hamnar man slutligen i Irak. Al Gore var den ledande arkitekten i Clintonadministrationen för sanktionspolitiken mot den irakiska befolkningen under 1990-talet, och är därmed tungt ansvarig för en politik som uppskattas ha lett till mer än en miljon irakiers död.
Både 1993 och 1998 lyckades Gore även övertyga en motsträvig Bill Clinton att bomba Bagdad och andra irakiska städer. Bombräder som krävde ett stort antal civila dödsoffer.
Vi närmar oss nu problemets kärna, nämligen människan Al Gore. Hur kan en person med så många tvivelaktiga inslag i sin politiska biografi förknippas så starkt med progressiva ideal? Några konturer till en förklaring kan skönjas. Få bestrider att Gore känner ett uppriktigt engagemang för klimatet och andra globala miljöutmaningar. Bortom de högstämda brandtalen till planetens försvar finns det dock ett intresse som står över allt annat för Al Gore. Det är Al Gore själv. Om kampen för makt och prestige innebär att man måste sälja sina ideal har Gore aldrig tvekat. Här har ändamålen helgat medlen.
Gore är en skicklig demagog som passionerat kan tala om hur hans politiska gärning ges riktning av ett större kall. I Gores vokabulär återkommer målande hänvisningar om hur han drivs av en »inre kraft«, en »mission«, om hur han har drabbats av »uppenbarelser«. Den skickligt marknadsförda bilden av sig själv som en grön världsförbättrare ger antagligen en viktig bakgrund till att vi tenderar att bortse från alla de fakta som svärtar ned denna gloria. Fakta om den allt annat än gröne realpolitikern Gore.
Den som år 2008 betraktar klimatikonen Gore ställs snart inför ytterligare en kritisk fråga: Måste man leva som man lär eller blir den egna livsstilen av underordnad betydelse i den större kampen med att föra ut budskapet?
Al Gore är visserligen en svuren anhängare till marknadskapitalismens principer, men förespråkar i klimatfrågans namn likväl omvälvande livsstilsförändringar. Därför väcker det frågor när Gore själv flyger kors och tvärs över planeten i privat jetplan för att förkunna detta budskap. Al Gore har blivit den främste representanten för ett jetsetande internationellt miljöetablissemang som lever enligt devisen: Lyssna på vad vi lär, ta inte efter hur vi lever.
Jag inser att Gores budskap knappast skulle få något större genomslag om han försökt sprida det från någon avsides biodynamisk åkertäppa. Men måste det därför drivas till den andra ytterligheten?
För Al Gore har i sitt eget leverne allt annat än måttfullheten som rättesnöre. Familjen bebor en grandios egendom med 900 kvadratmeter boendeyta i Nashville, och därtill ett palats i Virginia. Plus två lyxlägenheter, det senaste tillskottet en fashionabel våning i centrala San Francisco.
Även i ett land vars befolkning har tillägnat sig världshistoriens mest slösaktiga livsstil framstår Al Gores resursförbrukning som remarkabel. I februari 2007 spreds nyheten att familjen Gores privata energiförbrukning enbart i Nashvillepalatset är mer än 20 gånger högre än det amerikanska genomsnittshushållets. En illavarslande detalj var även att familjens energiförbrukning ökat kraftigt un-der senare år. Tidningen USA Today menade: »If Al Gore is the world’s role model for ecology, the planet is doomed.« (Om Al Gore är jordens ekologiska förebild, är planeten dödsdömd.)
Man kan även finna det märkligt att en person som predikar livsstilsförändring och återhållsamhet hos andra debiterar fantasiarvoden för sina framträdanden världen över. Klimathotet har för mångmiljonären Al Gore nämligen blivit en minst sagt lukrativ affärsverksamhet. 1, 2 miljoner kronor är minimigage för ett timslångt framträdande.
The Al Gore show trollbinder även svenska kommunpolitiker: Växjö kommun skulle denna höst flyga in Al Gore som huvudnummer i en kampanj för att marknadsföra Växjö som »Europas grönaste stad«. Gore krävde 1,8 miljoner kronor för sin medverkan, och ställde som villkor även en total slutenhet kring arrangemanget – inga journalister, ingen dialog med publiken. På grund av samordningsproblem har den borgerliga kommunledningen nu skjutit på evenemanget. (Däremot tycks man inte ha tagit intryck av den lokala opinion som ifrågasatt syftet med seansen.)
Problemet med Gores privatmoral är detta: Med den senare tidens klimatuppvaknande finns det bland människor ett stort sug efter kunskap om hur vi var och en kan dra vårt strå till stacken. Om de ledare och förebilder som visar förändringens väg inte på något plan lever som de själva lär riskerar vi snart en backlash.
Om vi höjer blicken från Al Gores person säger även vurmen kring honom en hel del om samhällsandan. Frågan som måste ställas är om vi är så auktoritetsberoende att vi inte förmår att lyssna förrän en amerikansk topppolitiker slår på trumman? Med tanke på att miljörörelsen och forskare sedan 1980-talet har varnat för klimatförändringar med ett språkbruk liknande Gores, är det svårt att förstå hur dennes budskap kan utmålas som så ögonöppnande. Som om ingen hade någon vetskap före Gore. Som om han tog alla oss andra på sängen.
Ingen tror väl förresten seriöst att En obekväm sanning hade tilldelats en Oscar om den varit producerad av någon Ms Unknown.
Någonstans saknar jag därför proportioner när nu ledare och andra prominenser världen över står i kö för att pryda Al Gore med fina utmärkelser och miljonbelöningar – Oscars, Nobelpris och senast Stefan Edman som inte visste gränser för överorden i sin glädje att förära Gore ytterligare en miljon (Göteborgs miljöpris).
Ergo: En framgångsrik modern miljöfolkbildning vilar på treenigheten kändisskap, auktoritet och medialitet. Det är Algorismen i ett nötskal.
Bland sociala rörelser är det också endast miljökampen där en etablissemangets företrädare som Al Gore kan bli en ledargestalt av sådana formidabla mått. Miljödebatten bygger sedan slutet av 1980-talet på ett konsensusevangelium där vi alla – från industrin till miljörörelsen – förväntas sluta upp under samma systembevarande paroller. Enligt dessa skapas det hållbara samhället i en förlösande samverkan av ekonomisk tillväxt, marknadskapitalism och grön teknik. Ifrågasättande av industrins agenda, konsumtionssamhället eller tillväxtens välsignelser är bannlyst. Idédebatt och radikal systemkritik hör icke hemma i det gröna samtalet.
Skillnaden vid en jämförelse med andra sociala rörelser, som den politiska vänstern eller feminismen, är bedövande. För detta är rörelser där vi finner en ideologiskt medveten debatt och en samhällskritik som tränger ner i systemets grundantaganden.
Tänk tanken att en Georg Soros skulle träda fram som en ledande ikon för hela vänstern. En mångmiljardär till kapitalist. Men också en filantrop som uttalat sig för krav som vänstern kan identifiera sig med.
Detta vore naturligtvis en omöjlighet. Det vore ett underkännande för vänstern både med hänsyn till vad Soros representerar i andra avseenden (ledande kapitalistikon, hänsynslös klippare), och med hänsyn till den rika ideologiska och intellektuella traditionen inom vänstern. Varför gå över ån efter vatten?
I miljökampen däremot är det inte bara möjligt utan även fullt logiskt att en amerikansk före detta vicepresident och miljöbov blir den store ledaren och förebilden. Och det är just i ljuset av miljöfrågans ideologiskt lövtunna konsensusevangelium som det blir så provocerande att syna sömmarna på en Albert Arnold Gore.
Björn Forsberg är forskare och författare till Tillväxtens sista dagar – miljökamp om världsbilder (Ruin).
Ett urval källor:
• Alexander Cockburn & Jeffrey St. Clair: Al Gore: A
User’s Manual (Verso, 2000).
• Bill Turque: Inventing Al Gore (Houghton Mifflin
2000)
• CNN 11 dec 1997
• All Politics 16 juni 1999
• BBC 27 feb 2007
• USA Today 7 dec 2006