Det litterära är politiskt
Plötsligt betraktas alla författare som politiska. Från den mest språkmaterialistiska lyrik till chicklitromaner. Men det handlar knappast om att nå ut. 1970-talets kollektiva "vi" har ersatts av 2000-talets subjektiva "jag", skriver Annina Rabe.
Av Annina Rabe
Det är förmiddag den 22 oktober 2008. I TV4 sitter inbjudna gäster och talar om böcker de läst. I »Malous bokklubb« ligger läsmystrivseln tät. En gäst, sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, har just rekommenderat sin favoritbok, Karin Alvtegens
Skam. »För den får oss att inse att vad lite vi människor egentligen vet om varandra.«
En annan gäst är DN:s biträdande kulturchef och kritiker Åsa Beckman. Hennes bokval denna vecka är, något oväntat för Malou von Sivers bokklubb, Johan Jönsons 800-sidiga desperata, skitdoftande och gallångande diktsamling om lågavlönade slitjobb inom vården,
Efter arbetsschema. Alla i soffan nickar inkännande.
Jag tror knappast att bokvalet var avsett som en medveten markering. Men onekligen är det lite ödets ironi att detta raseriutbrott över vården och vad dess orimliga arbetsförhållanden gör med människor skulle råka rekommenderas just idag, när en av de ytterst ansvariga sitter i studion. Tanken på att landstingsrådet Reinfeldt skulle läsa rader som de här är onekligen fantasieggande:
Förakt utgör en form av utdraget hat. Avslutar inte plågan. Överlåter endast administrationen i döden. Låter en leva i en oavbruten underlägsenhet. Står ensam med meningslösa kväljningar. Står utan språk och utan fiktion. Har några enstaka ord. Rep-p-eterar en radikal ofrihet. Vet mycket väl var horisonten går. Ska avlägsna avföring under tystnad. Ska se fram emot lediga dagar. Ska tillskriva semestern metafysiska egenskaper. Ska tillbaka till missfostren. Ska betjäna skitlönen. Föraktet skrivs varje månad ut på lönebeskedet. Ska inte lyssna och inte ta till orda. Ska blunda och rengöra de statiska kreaturskropparna. Ska lyssna till prenatala läten. Ska lyssna till ljudhämningar post mortem.
Men mötet mellan Filippa Reinfeldt och Johan Jönsons poesi kommer naturligtvis aldrig att äga rum. Det vore alldeles för bra för att vara sant. Vad hade hänt om Åsa Beckman läst några rader och bett Filippa kommentera dem? Tänk om litteraturen kunde användas på det sättet; om en debatt hade kunnat uppstå där direkt i studion med en av årets mest politiska böcker som utgångspunkt. Eller om Filippa hade gått hem och läst Efter arbetsschema och likt drottningen i Alan Bennets Drottningen vänder blad börjat se på världen med helt nya ögon?
Man kan fråga sig vem den politiska litteraturen egentligen talar till år 2008. Och att mötet mellan Filippa Reinfeldt och Johan Jönson aldrig kommer att äga rum, beror det på Johan eller Filippa? Sannolikt på dem båda, fast av olika anledningar. Eftersom Johan Jönsons bok är en språkligt avancerad och bitvis komplicerad diktsamling som tvivelsutan har lika stora konstnärliga ambitioner som politiska, så har den föga chanser att nå ut till några ickeläsande politiker, ännu mindre några arbetande massor. Den kommer att leva ett aktivt men kort liv i kulturens bekväma soffa, där vi som gillar böcker läser på och har åsikter men knappast gör någon revolution.
Det här med att den politiska litteraturen ska nå ut till massorna ligger överhuvudtaget knappast i tiden i dagens kulturklimat. I alla fall inte om man inte heter Jan Guillou eller Henning Mankell. Inom lyriken är den nästan helt obefintlig, utom kanske på slam poetryscenen, men även den drar ju en begränsad och specialintresserad publik. Dagens författare går sällan ut och läser för fabriksarbetare som Sara Lidman, Sonja Åkesson eller Göran Sonnevi gjorde på 1960-talet. Fast det kanske dagens fabriksarbetare bara är glada för.
Om det är några som tycks känna att de behöver uppviglas till politiskt motstånd så är det kulturskribenterna och kritikerna. För ett tiotal år sedan var det sällan någon (Göran Greider undantagen) som läste in ett politiskt anslag i vare sig poesi eller prosa. Idag har allt detta förändrats – kultursidorna får inte nog av att läsa in politiska budskap, även i verk som har väldigt lite med politik att göra. Jodå, jag har själv gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Efter åratal av politikbefriad litteratur och kritik var det en befrielse att hitta något tecken på att litteraturen faktiskt var förankrad i världen runtomkring oss. Och som någorlunda intellektuell är det nästan oundvikligt att inte längta efter mer politik, i en tid när den verkliga politiken gör allt för att befria sig från ideologi eller ens politik. Vi var många som så gärna ville se det i konsten i stället.
Idag är situationen som sagt en annan. Nu betraktas ju all litteratur från språkmaterialistisk poesi fram till chicklitromaner som djupt politisk, och författarna själva har inte heller något emot att få detta epitet längre. Det är en skillnad; att vara en »politisk« författare var förut för många något fult, en känsla av att man försakade Konsten för Saken. Kanske hade man de sämre varianterna av 1970-talets »plakatlitteratur« i alltför färskt minne.
Jag minns när jag till fullo insåg att allt det där höll på att förändras. Det var en intervju med Lars Mikael Raattamaa i DN inför utgivningen av hans första diktsamling Politiskt våld. »All poesi är politisk. Låt vara att de flesta poeter inte vill låtsas om det själva.« Året var 2003, och det känns idag som mycket länge sen.
Men Raattamaa var tidigt ute med sin för den tiden relativt nya syn på politisk poesi, där språket i sig blev det politiska elementet; i stället för eller åtminstone jäms med innehållet. I den där intervjun pratar han om den omvälvande upplevelsen då han upptäckte att rasismen har sin grund i artonhundratalets språkfilosofi, »i viljan att normera språket och utesluta brytningar och orenheter. Språket är gemenskapsbildande, det samlar vissa människor och utesluter andra«. Han talar om att »frigöra orden från dess organiserade centrum, från normen«. Han vill skriva en poesi som är »omöjlig att citera«, en poesi helt utan metaforer.
Sedan dess har han skrivit fler hyllade diktsamlingar, nu 2008 kom samlingen mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka. Titeln, liksom hela samlingen, är en brutal uppgörelse med Mallarmés utsaga att allt utom poesin är lögn.
Det är långt ifrån någon lättläst poesi. Recensionerna visar på ett visst huvudbry. Aris Fioretos skriver till exempel i DN: »Språkvetare skulle tala om paratax i stället för hypotax, en teoretiskt ändlös anhopning av fraser av lika värde. Kommat som befinner sig nederst på raden är dess möjliggörare en ordens klasslösa arbetare med ena foten i källaren […] Kommat är hoppet om demokrati även i poesin.«
Ganska typiska rader för en recension av en politisk diktsamling av en yngre poet år 2008. Mycket kan man säga, men det handlar knappast om att nå ut till de klasslösa arbetarna med ena foten i källaren längre. Eller snarare, han har reducerats till ett kommatecken.
Ändå råder det ju ingen tvekan om att det Raattamaa sysslar med är politik. Liksom Johan Jönson eller Fredrik Nyberg, en annan av de språkbändande poeterna, som fick mycket fina recensioner för sin politiska diktsamling Nio, nine, neun, neuf under hösten. Att boken är politisk och dessutom bär tydliga arv från Göran Sonnevi har de flesta kritiker enats om, men även här opererar det politiska på det språkliga planet – även när innehållet är så skenbart tydligt som i en rad som »Irak skär hela tiden rakt in i mig«.
Anders Olsson beskriver boken så här i sin recension i DN: »Nio avdelningar med nio dikter vardera. Följda av en epilog med nio dikter, där siffran vänts ut och in och blivit en sorts levande väsen kallat ’oiN’. Men detta strukturella tvång, där allt är underkastat en till synes tillfällig ordning, har uppenbarligen en politisk innebörd.« Han avslutar med att säga att »få idag skriver en så infallsrik och effektiv politisk dikt, lika vardaglig som subtil«.
Effektiv är ett intressant ord i sammanhanget. Effektiv hur, och effektiv för vem? Vad förväntas Fredrik Nybergs dikt göra med läsaren? Expressens kritiker Aase Berg, själv poet i den mer avancerade skolan, inleder sin (positiva) recension med att erkänna att Fredrik Nybergs dikt är så smart att den väcker dumhetsnojor hos henne.
Det är med andra ord ingen »lätt« poesi vi har att göra med. Om till och med en av de kritiker och poeter jag håller högst får nojor av Fredrik Nybergs dikter finns viss anledning att misstänka att de inte direkt bjuder in så många andra.
Det finns en intressant paradox i att flera av de poeter som idag betraktas som de mest politiska skriver böcker som även proffsen har svårt att närma sig. Jag lägger inte in någon värdering i det. Men jag tycker att avståndet till det som tidigare betraktats som politisk poesi är anmärkningsvärt. Från att ha varit något som skulle nå ut till »massorna« har det i stället blivit något som är en högst privat process mellan dikten och den tränade läsaren. Det finns över huvud taget mycket lite av kollektivt anslag i den mer språkligt avancerade politiska poesin. Från att ha handlat om ett solidariskt »vi« har det blivit en fråga om »Jag«. Eller kanske snarare »mitt subjekt«.
Den mer rättframma, kollektivt riktade poesin lever mest kvar inom Poetry slam-genren. Det finns förstås i högsta grad begripliga poeter som skriver politiskt och de har inte sällan en bakgrund inom slampoesin: Bob Hansson, Anna Jörgensdotter, Johannes Anyuru eller Lina Ekdahl för att ta några exempel. En våldsam begriplighetsdebatt i den gamla goda skolan mellan så kallade språkmaterialister och metaforivrande traditionalister utspelade sig för övrigt år 2005. Där ifrågasattes bland annat språkmaterialisternas förmåga att vara politiska, något de senare givetvis värjde sig mot. Fortfarande finns en påtaglig motsättning mellan företrädarna för dessa grupper, trots att gränserna luckrats upp mer och mer.
Inom prosan är situationen betydligt mindre komplicerad. Succéböcker som Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller Susanna Alakoskis Svinalängorna är exempel på politisk prosa som har nått ut till läsare i alla samhällsklasser. Bestsellerförfattare som Jan Guillou och Henning Mankell är politiskt aktiva författare som båda använder sin position för att sprida budskapet till massorna. Och avlidne Stieg Larssons miljonsäljande Millenniumtrilogi är också i hög grad politiskt präglad, vilket är föga förvånande eftersom han ju var politiskt engagerad under hela sitt vuxna liv.
En annan gren inom den politiska prosan är de civilisationskritiska skildringarna av den växande medelklassen. Sällan har det måtts så dåligt i radhusen och villorna som på senare år. Några nyare exempel är pseudonymen Hans Koppels Vi i villa, Torbjörn Flygts Himmel, Thomas Engströms Dirty Dancer, Mons Kallentofts Fräsch, frisk och spontan och Sara Kadefors Fågelbovägen 32. Den sistnämnda är ett intressant exempel på hur en bok kan vara djupt politisk utan att väcka någon större debatt.
Kadefors roman handlar om Karin, en välutbildad medelålders läkare med världsförbättrande ambitioner. Hon arbetar extra på en flyktingmottagning, och en kväll tar hon i all välvilja hem en ung sjuk och fattig kvinna till sig. Gradvis förändras deras relation och kvinnan förvandlas snart till ett slags hushållerska. Det ojämlika maktförhållande som råder mellan dessa två är så suveränt och subtilt skrivet att boken borde ha kunnat tillföra hur mycket som helst till den pågående pigdebatten.
Återigen en bok som man önskar att Filippa Reinfeldt orkade läsa. Men den boken har knappast nämnts i något sådant syfte. Över huvud taget förvånades jag av att den debatterades så lite när den kom – inte minst om man jämför med en annan politiskt färgad medelklasskritikroman: Sisela Lindbloms attack på konsumtionssamhället De skamlösa, som ju gav upphov till en av förra årets mest högljudda debatter. Eller Maria Svelands Bitterfittan, där medelklassens problem och den moderna jämställdheten återigen sattes under lupp.
Jag får känslan av att det experimenteras betydligt mindre med språket när det handlar om politik i prosan. Lysande undantag är Jörgen Gassilewskis experimentella roman Göteborgshändelserna, Hassan Loo Sattarwandis Still och Alejandro Leiva Wengers Till vår ära.
Jonas Hassen Khemiri är visserligen språkexperimenterande, men knappast svår att ta till sig. Han är däremot ett exempel på författare med invandrarbakgrund som möjligen övertolkats politiskt på grund av en kultursidesfrom välvilja. Precis som till exempel Marjaneh Bakhtiari, Johannes Anyuru eller Alejandro Leiva Wenger – de tolkas politiskt oavsett om det varit deras avsikt eller inte. I intervjuerna med Marjaneh Bakhtiari inför hennes nya bok Kan du säga schibbolet? värjer hon sig emot att ha skrivit en »roman om integrationspolitik«. Hon har skrivit om några människor i en miljö, inte någon plakatpolitisk bok.
Bakhtiaris ofta mycket roliga romaner ligger nära satiren, men renodlad politisk satir är det få prosaförfattare i Sverige som ägnar sig åt. I dagsläget kan jag nästan bara komma på Lena Andersson. Jag har ofta undrat varför det inte finns fler svenska satiriker, jämfört med till exempel Storbritannien eller USA. Jag tror att det har med svenskens låga uppfattning om humor att göra. Att ägna sig åt humor medför automatiskt att man hamnar i ett lägre statusmässigt intellektuellt fack, och det är det få svenska författare som vill riskera.
Inom seriekulturen har man mindre prestige än så; där lever satiren i högönsklig välmåga, vilket inte minst Galagos uppmärksammade förvalsnummer inför förra valet visade. Pontus Lundkvists rasande burlesk Golfarupproret fick moderaterna att protestera förtrutet. Något liknande i prosa eller poesiform är svårt att tänka sig.
På kultursidorna kan »allt« vara politik, men det blir allt svårare och svårare att definiera litteraturens uppgift för politiken och vise versa. Plakatens och förenklingarnas tid är förbi, liksom tiden då politisk litteratur var något som skulle nå ut, stötta och uppvigla massorna. Kanske har den dukat under för samtidens komplexitet. Det är helt enkelt för komplicerat det här med klass och kön, arbete och jämställdhet. Och det är ständigt där vi hamnar när det ska pratas politik. På den egna gården, i det egna köket. På det egna jobbet. Ett visst mått av solidaritet med Irak kan man möjligen känna, men man är ändå ohjälpligt här, i sitt eget liv.
Kanske har den gamla tidens politiska litteratur helt enkelt dukat under för vår tids egocentrism. Egocentrisk tid kräver egocentrisk litteratur. Det har inte litteraturen blivit sämre av, men hur är det med solidariteten?
Annina Rabe är litteraturkritiker och kulturjournalist.