Ordfront
Bli medlem

Attacken mot facket

 

Högeralliansen har drivit en politik som lett till att facket har drabbats av ett historiskt medlemsras. En halv miljon människor har lämnat a-kassan och står utan skydd inför lågkonjunkturen.

Av Stefan Carlén
Illustration: Robert Nyberg

Det finns en del av det svenska samhället som drabbats extra hårt av de två år som högeralliansen suttit vid makten. Det är Sveriges största folkrörelse – fackföreningsrörelsen. Under dessa två år har politiskt styrda kostnadsökningar för medlemskap i fack och a-kassa lett till det största medlemsraset i modern tid. Kraftiga nedskärningar i a-kassan, sjukförsäkringen, arbetsmarknadspolitiken och arbetsmiljöarbetet har försämrat villkoren för många av de mest utsatta löntagarna och samtidigt försvårat det fackliga arbetet.

Hur gick det till? Och vilka konsekvenser kan det få på sikt?

Denna attack på fackföreningsrörelsen hade nog tett sig överraskande för alla dem som enbart följde den vanliga nyhetsrapporteringen inför valet 2006. Ty en av de större retoriska förändringarna som Fredrik Reinfeldt lyfte fram före valet var ju att moderaterna ändrat inställning till fackföreningar och kollektivavtal. I våra dominerande medier beskrevs denna metamorfos av moderaterna efter vad de själva sa. Rapporteringen om förvandlingen kulminerade på moderaternas stämma 2005 där vice ordföranden Gunilla Carlsson äntrade talarstolen och i bästa kampanjstil meddelade att hon numera »älskar kollektivavtal«. Dåvarande gruppledaren i riksdagen Mikael Odenberg vittnade också om sin nya kärlek till facket och den svenska modellen.

Samma Mikael Odenberg som nu älskade kollektivavtal hade under sin tid som moderat arbetsmarknadspolitisk talesman öppet och ärligt argumenterat för att han i praktiken ville göra slut på kollektivavtalen. Arbetsgivare skulle få rätt att ingå individuella avtal som var lägre än kollektivavtalet. Kollektivavtalet sågs som ett hinder för dessa individuella avtal. Att makt och ekonomiska resurser inte var jämlikt fördelade mellan det kollektiva företaget och den enskilde individen sågs inte som något problem. Dessutom ville han och moderaterna också inskränka strejkrätten, avskaffa de fackliga a-kassorna, och kraftigt försämra arbetsrätten. Fackföreningsrörelsen beskrevs i moderaternas arbetsmarknadsmotioner som något förlegat, en dinosaurie som inte passade in i en modern tid.

Men nu hade alltså moderaterna förändrat sig. Det var ju det de sa. Och det var den helt dominerande bilden.

Den som dock såg bortom retoriken och bemödade sig att läsa den politik som alliansen gick till val på kunde snabbt inse något annat. Här fanns en samlad politik som inte kunde ge annat än två tydliga konsekvenser för partsrelationerna och strukturen på arbetsmarknaden. De politiska förslagen var konsekvent och ensidigt inriktade på att försvaga löntagarnas position på arbetsmarknaden genom att dels försvaga fackföreningsrörelsen, dels stimulera fram en större låglönesektor.

En politik som vill försvaga facket ska slå mot hjärtat i den fackliga rörelsen – själva medlemskapet. Genom två åtgärder som beslutades och genomfördes den första januari 2007 ökade kostnaderna för fackligt medlemskap. Den första var att avskaffa löntagarnas rätt till avdrag. Att löntagarna kunnat göra avdrag för sina avgifter till fackliga organisationer och a-kassa var tidigare motiverat av rättviseskäl. Då arbetsgivarna kunde det genom sina servicebolag vore det fel om inte också löntagarna fick samma rätt. Annars skulle ju staten ensidigt gynna en part på arbetsmarknaden. Detta faktum bekymrade inte alliansregeringen som genast avskaffade löntagarnas rätt men behöll arbetsgivarnas.

Den andra åtgärden var att kraftigt höja egenavgiften till a-kassan. Dessa båda åtgärder ledde till prishöjningar på över 100 procent för ett fackligt medlemskap. För de med lägst löner blev prishöjningen tydligare, en lågavlönad med 15 000 kronor i inkomst fick en höjning på runt 140 procent.

Åtgärderna slog hårt. Under det första året 2007 förlorade LO-förbunden 130 000 medlemmar, TCO-förbunden 50 000 medlemmar och SACO-förbunden, som annars haft en obruten uppgång, förlorade 5 000 medlemmar. Under 2008 har medlemsraset fortsatt om än i minskande takt. Arbetslivsforskaren Anders Kjellberg, som under lång tid forskat om facklig medlemsutveckling och organisationsgrad, menar att detta är det största raset sedan 1909. Och att det beror på de höjda priserna för medlemskapet.

Att det är LO-kollektivet som förlorat mest ligger i politikens natur, eftersom prisökningen relativt var högst för dem med lägst inkomster. Inom detta kollektiv syns det vilken grupp som politiken är inriktad mot. Bland heltidsanställda på fasta jobb har medlemstappet varit lägre. Det är främst de med låga inkomster, otrygga anställningar, korta deltider – de som mest behöver facket – som också i störst utsträckning har lämnat det. För dessa redan utsatta löntagare har det många gånger blivit för dyrt.

Inom LO-kollektivet har detta slagit särskilt hårt mot den privata tjänstesektorn. Hotell och Restaurang har drabbats värst och tappat nästan 25 procent av medlemmarna, Handels, Fastighets och Transport har förlorat runt 10 procent vardera. Och det är företrädesvis de lägst avlönade som lämnat dessa förbund.

Hur ställer sig då alliansens ledande företrädare till detta unika medlemsras? Hittills har man förnekat att det har med den förda politiken att göra. Ett exempel är finansminister Anders Borg som annars brukar berömma sig själv över att han vägleds av den ekonomiska vetenskapen. Att ett högre pris på en vara eller tjänst sannolikt medför en minskad efterfrågan är knappast något som en skolad ekonom skulle motsäga.

När det gällde en höjd spritskatt motiverades det av finansministern av folkhälsoskäl – ett höjt pris skulle minska efterfrågan. Men när det gäller den politiska prishöjningen på fackligt medlemskap förnekas sådana samband av Anders Borg och moderaterna. Istället väljer Anders Borg bland annat att attackera dem som drabbats av problemet och förlöjliga dem för att de pekar på alliansens prishöjning av medlemskapet. »Det är ju en populär modell för den som inte klarar sig så bra att skylla på någon annan. Men det är också klart att LO inte företräder sina medlemmar på ett bra sätt«, säger finansministern till TT den 9 mars 2008.

Han fortsätter sitt resonemang: »… om fackföreningsrörelsen har svårt att modernisera sig och inte uppfattas som attraktiv och spännande för löntagarna, så är ju det inte minst ett stort problem för fackföreningsrörelsen.«

Den som känner igen maktens härskartekniker ser att finansministerns resonemang är en obehaglig variant av att förövaren som orsakat problemen skyller på offret som drabbats av dem. Att makten i alla tider försökt stämpla och marginalisera dem som drabbas av politisk repression är inget nytt. Ett mål med en sådan teknik är att tillräckligt många fackliga företrädare ska känna skam för att de säger det sanna, och istället själva ta på sig ansvaret. Makten får som den vill när offret till slut själv säger att det är deras eget fel.

I andra delar av borgerligheten hymlar man dock inte om vare sig konsekvenserna eller syftet med högeralliansens politik för makten på arbetsmarknaden. I en ledare i Expressen (30/5 2008) med rubriken »Skyll er själv« skriver man skadeglatt att »LO-fackens medlemsras börjar bli allt mer akut och även om regeringen inte låtsas om det gläds den förstås åt utvecklingen«.

Enligt Expressen är syftet att minska fackföreningsrörelsens makt. De skriver vidare att den tidigare borgerliga strategin var att utmana konflikt- och arbetsrätt, men att »alliansen har valt en mycket smartare väg genom att angripa facket bakvägen, genom a-kassan. Det har minskat fackens medlemsantal vilket gör deras förhandlingsposition inom ramen för den svenska modell regeringen vill återupprätta betydligt svagare.«

Det är ovanligt rättframma tongångar och föga liberalt att vara så oförblommerat löntagarfientlig. Men Expressens ledare är ändå uppfriskande ärlig till skillnad från den ständigt förnekande alliansregeringen med att syftet med politiken är att försämra löntagarnas position.

En pikant detalj i samma ledare är att de rekommenderar fackförbunden att sluta lägga pengar på egna tidningar för att på så sätt minska medlemsavgifterna. En indragen facklig tidning skulle dock inte påverka avgiften mer än några kronor per månad. Däremot skulle över tre miljoner löntagare missa en god rapportering om sin egen arbetsmarknad och viktig alternativ journalistik skulle försvinna. Att förslaget om att så kraftigt minska mångfalden på den svenska mediemarknaden kommer från ett av Bonnierkoncernens flaggskepp gör det ju inte mindre raffinerat.

Parallellt med åtgärder som försvagat löntagarnas position har alliansen genomfört flera politiska åtgärder som syftat till att etablera en låglönemarknad på den privata tjänstesektorn. Grundbulten för denna politik är försämringen av a-kassan. A-kassan har blivit dyrare, den har blivit kraftigt sänkt och det har blivit svårare att överhuvudtaget kvalificera sig för a-kassa.

Genom alliansens sänkningar av a-kassan har en typisk lågavlönad deltidsarbetare med 15 000 kronor i månaden kommit att bli en gisslan i den förda lönesänkarpolitiken. Vid en 65-procentig ersättningsnivå skulle ersättningen bli 9 750 kronor. Men samtidigt är man tvingad att acceptera jobb till 8 775 kronor före skatt. I kombination med hårdare krav på de arbetslösa och kraftigt minskade resurser till arbetsmarknadspolitik och utbildning ökar trycket att acceptera allt lägre löner.

De höjda avgifterna till a-kassan har också kombinerats med åtgärder som gjort det svårare att kvalificera sig. Alliansen har helt avskaffat möjligheten att ha överhoppningsbar tid under studier. De har också skärpt arbetsvillkoret från i genomsnitt 70 till 80 timmar i månaden för att ha rätt till a-kassa. Det har gjort att många lågavlönade med otrygga anställningar inte längre har rätt till a-kassa. Resultatet är att hela 500 000 lämnat a-kassan och står nu utan a-kassa inför den stundande lågkonjunkturen. Den grundersättning man kan få är maximalt på 7 040 kronor per månad. Men då krävs det att man arbetat heltid i minst ett år, annars reduceras den snabbt.

Sannolikt lär utbetalningen av socialbidrag öka snabbt. På tröskeln inför lågkonjunkturen har således alliansen skapat en växande reservarmé och krattat manegen för att närma sig en låglönemarknad liknande den som redan finns i länder som Storbritannien och USA.

Men det är inte bara genom att disciplinera arbetskraften som förändringen på arbetsmarknaden ska tvingas fram. Alliansen har en bredare politik än så. Låglönemarknaden stimuleras också via den förda skattepolitiken. Genom allmänna skattesänkningar, avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt som företrädesvis hamnar hos de mest förmögna vill man ge de rika mer pengar så att de kan öka efterfrågan på privata billiga tjänster. För att göra dessa än mer tillgängliga subventioneras dessa tjänster genom skattepolitiken. Detta leder inte till fler jobb totalt då de nya tjänsterna lika gärna skulle kunna vara offentliga tjänster. Men de banar väg för låglönemarknadens etablering.

Även genom den privatiseringspolitik som förs påverkas arbetsmarknaden. Inte minst eftersom det visat sig vara svårare att upprätthålla kollektivavtal och goda villkor på flera av de privata skolor, förskolor, vårdhem, hemtjänstföretag med mera som nu växer fram.

Men kan vi verkligen få ett så stort låglönesegment i Sverige som det finns i andra västländer?

Många i Sverige lever idag i tron att det inte finns arbetsplatser där arbetsgivare ständigt försöker betala extremt låga löner, eller ha långa arbetstider och utan grundläggande rättigheter. Det beror sannolikt på att det hittills funnits en facklig rörelse som hållit efter och städat undan detta genom arbetet med att lägga kollektivavtal. Varje år tecknas tiotusentals nya kollektivavtal med företag runt om i landet. I de allra flesta fall är detta inte konfliktfyllt. I några få fall räcker det med att det varslas om konflikt för att man ska kunna upprätta kollektivavtal. I mycket få fall går det till öppen konflikt.

Under 2007 utkämpade handelsanställda på företaget Videomix, en kedja med 16 butiker och 247 anställda, en strid om rätten att få kollektivavtal. Denna konflikt är till skillnad från konflikten om salladsbaren i Göteborg tämligen okänd. Trots att den varade i tre månader blev den knappt omnämnd i våra dominerande riksmedier. Vad det beror på kan man ju undra över.

Måhända beror det på att striden stod mellan unga löntagare som hade mod och vilja att kämpa för att få ett kollektivavtal, och en arbetsgivare som inte ville betala det som kollektivavtalet gav. Kanske denna bild av en konflikt inte passar in i de borgerliga mediernas nidbild av fackföreningsrörelsen? Konflikten slutade med att de strejkande till slut vann och fick sitt kollektivavtal.

Men helt avgörande för denna var att det fanns en tillräckligt stor medlemskår som till slut kunde få företaget att backa och skriva under kollektivavtalet.

Men tänk om det i framtiden, på många arbetsplatser, inte längre finns medlemmar som tar striden. Vad händer då? Ja, då har konsekvenserna av alliansens politik fått fullt utslag. Då har fronten i kampen för kollektivavtal i Sverige fått en allvarlig spricka som kan sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden.

Stefan Carlén är ordförande i föreningen Ordfront.