Anteckningar från ett källarhål
Text: Annika Hallman
Foto: Patrik Pettersson
Johan Jönsons senaste diktsamling är en rå, ocensurerad samtidsskildring från omsorgsgolven, låglönesektorn, förorten, industrin. Den handlar om skitjobben och de som utför dem – för han tycker att det saknas skildringar av arbetet inom poesin.
Med omslag i svart och neonorange och lika tjock som ett lexikon kom Johan Jönsons diktsamling på nära 800 sidor ut i somras:
Efter arbetsschema. Se mig, läs mig, signalerar den, med full styrka. Och med all rätt. Jag naglas fast i den en hel dag, kan inte sluta läsa. Fast den gör ont och bitvis är outhärdlig.
Det var länge sedan jag läste en så ursinnig samtidsskildring, rå och ocensurerad, från omsorgsgolven, låglönesektorn, förorten, industrin. Där arbetet är allt annat än frihet, snarare ett mekaniskt upprepande tvång, den lediga dagen en kort parentes:
»Det gäller att inte tänka längre än till arbetspassets slut. Att man ska ta sig ut på andra sidan av arbetspasset. Tänker man längre, är man förlorad. Tänker man det minsta långsiktigt, ja då går man omedelbart under i en depressivitet utan mening.«
Det är en våldsam, förtvivlad röst som talar. Eller flera röster egentligen. Berättelserna och stilarna skär in i varandra: avskalade arbetsplatsrapporter och teoretiska språkexplosioner varvas med lyriska avsnitt, miniporträtt, prosasjok och monologer. Om skrivartillvaron, orättvisor och världen omkring. Och som en ryggrad för det hela: dagboksanteckningarna från korttidsboendet. Här handlar det om skitjobben och de som utför dem, om »arbetsrörelsernas, arbetsschemanas, skiftgångarnas befolkningar«.
– Jag har alltid uppfattat lönearbetet som en central fråga för det samhälle jag lever i, samtidigt har det varit åsidosatt i poesin. Jag växte upp i ett hem där det i princip inte fanns några böcker, men folk jobbade utav helvete. När jag började intressera mig för poesi i 20-årsåldern och jobbade på olika ställen märkte jag att det saknades skildringar av arbetet inom poesin, trots att det är så centralt. Därför kom jag att intressera mig för det. Arbete har varit närvarande i mina tidigare böcker också, men den här gången ville jag betona det mer, säger Johan Jönson när vi ses i oktober, i hans källarlokal i Stockholmsförorten Örnsberg, för att tala om boken.
Efter arbetsschema är långtifrån en stolt arbetarskildring. Tvärtom. Arbete här är förnedring, slaveri. Krasst och konkret beskrivs blöjbyten, stanken av avföring, tristessen, monotonin – och hur det gör diktjaget apatiskt och tömd på empati.
»Jag vill att någon ska tala för mig. Att en kollektiv apparatur ska svälja denna gemensamma stumnad och transvektorisera den till en utopisk uttrycksmaskin« står det på ett ställe i boken.
Ser du det som din uppgift att berätta sanningen från omsorgsgolven?
– Nej, det låter för ambitiöst. Jag har ingen sanningslidelse, däremot vägrar jag att ljuga eller täcka över. Det som är uppenbart förnuftsvidrigt är inte tillåtet i mitt skrivande. Men att berätta så konkret som möjligt är absolut något jag har velat göra. Dels är det relevant rent samhällspolitiskt, dels är det estetiskt användbart.
Hur menar du då?
– Det finns en märklig dynamik i dessa arbeten samtidigt som de är tröstlöst stillastående. Och det finns en kroppslig dimension av arbetsrörelserna som jag länge velat skriva om. Kroppslighet är ett stort ämne inom poesin, men har varit så privatiserad, förutom möjligen inom feministisk poesi där den har kopplats till patriarkatet.
Efter arbetsschema är Johan Jönsons tolfte bok. Hans första två diktsamlingar kom ut i början av 1990-talet, sen följde en rad böcker på det egna förlaget Maskinen förlag och pjästexter åt den turnerande teatergruppen Teatermaskinen i Riddarhyttan. De senaste åren har han också gett ut diktsamlingar på förlaget OEI. I senaste Ord&Bild – tema arbetsliv – medverkar han med arbetsanteckningar.
Han är uppvuxen i Sundsvall, född 1966 och har jobbat i hela sitt vuxna liv, i snart 25 år, inom tillverkningsindustrin, psykiatrin, handikappomsorgen och äldrevården. Han ser sig som arbetarförfattare.
– Ja, jag har ju aldrig haft någon annan typ av jobb, har ingen utbildning och har knappt gått ut gymnasiet.
Läst har han gjort på egen hand. Tre av fyra väggar i källarlokalen täcks av proppfulla bokhyllor. Ett favoritämne är teoretisk filosofi. Något som märks i hans böcker, som bitvis består av svårgenomträngliga teoretiska avsnitt. Fast själv säger han att han inte vill skriva någon rebus.
– Det där att den som har störst referensramar vinner är löjligt. Texten måste kunna stå på egna ben. Jag använder mig av teoretikerna men försöker sätta in dem i nya miljöer. Det blir också ett sätt att kritisera dem. När jag jobbade natt inom vården läste jag mycket. Vilken skillnad det uppstod ibland, mellan till exempel den italienske filosofen Antonio Negri, och blöjbytet som jag höll på med.
– Och när jag har läst arbetarförfattare på jobbet kände jag att de arbetar i en traditionell realism som inte räcker till. Arbetarlitteraturen är ju förknippad med idén om modernitetens framåtrörelse. Men det löftet gäller inte längre. Det finns inget självklart ljus.
Många har kallat Johan Jönsons poesi för mörk, hemsk och vansinnig. Något han avskyr.
– Jag producerar negativa saker, visst. Det är en gammal europeisk ärkegenre från upplysningen och framåt och den verkar jag i. Men det är nästan som att vi håller på att bli amerikanska i vår oförmåga att tänka i negationer. Som om vi inte kan föreställa oss att folk och företeelser faktiskt kan bli utplånade.
Han nämner föraktet mot dem som jobbar inom vården.
– Det är påtagligt här i Stockholm. Vårdjobben har så oerhört låg status. Ute på landet är det annorlunda. Men här blir det socialt stigmatiserande. Man gör omgivningens förakt till sitt eget.
Det låter svart, säger jag, men Johan Jönson håller inte med.
– Men om man kan uttrycka det så är det väl inte så svart? Om man har ett språk för detta? Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.
Varför det?
– För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader än någonsin mellan ideal och realitet. Några måste gå under, det går inte att förstå det på något annat sätt.
Så, är lönearbetet alltid lika med ofrihet? Nej, Johan Jönson menar att det finns en otrolig tillfredsställelse i att använda kroppen, musklerna, att svettas – något som också skymtar fram som små ljuspunkter i Efter arbetsschema (fast det är en tunn gräns naturligtvis: att använda sin kropp eller att slita ut den, skada den, lägger han till). Och det finns en glädje i att ha arbetskamrater – om det vill sig väl.
– Men jag tror fortfarande att det är en utopi för en majoritet av världens befolkning att ha det som Marx beskrev som ett icke-alienerat arbete. För min egen del drömmer jag inte om något meningsfullt arbete längre, säger han.
Och att skriva, vad innebär det? Rannsakning, blir svaret.
– Jag tycker att författare undankommer lite enkelt från frågor om makt. Man brukar säga att författare är modiga, men jag tycker lika gärna man kan se dem som fega. Man riskerar ingenting som författare i Sverige, inte ett skit, förutom fattigdom och viss nattsömn. Istället för att göra politiskt relevant arbete sitter jag här och skriver och vem bryr sig om det? Sen finns det en mer akut existentiell aspekt av feghet, men det vet jag inte exakt vad det är. Kanske kan jag komma fram till det i någon annan bok.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.