Kunskap är styrka
Om vi begriper hur marknadsfundamentalister utnyttjar kriser för att genomdriva sina samhällsomvälvningar så kan vi stoppa dem, menar Naomi Klein, som beskriver taktiken i sin bästsäljare »Chockdoktrinen«. På besök i Sverige varnar hon för att nästa strid står om klimatet.
Av Johan Berggren
Foto: Lotta Törnroth
Det är den andra internationella rundturen den 38-åriga kanadensiskan gör efter den nära 600-sidiga bokens utgivning. Hon är världsberömd journalist och bästsäljande författare, men också ledstjärna för den internationella vänstern. Att hon, som slog igenom med den varumärkeskritiska No Logo 2001 själv blivit en symbol, är en kliché för sliten att ta upp dyrbar intervjutid med. För dyrbar är den. Likt en pop- eller filmstjärna avverkar Klein intervjuer i en hotellsvit. Till skillnad från sådana som Shakira och Will Smith har hon dock som uppgift att på 30 eller 40 minuter förklara världsläget för report-rarna, samt stå till svars för hur hon försökt beskriva nyliberalismens aggressiva framfart i Chockdoktrinen.
Kvällen innan jag träffar henne uppträdde Klein på Södra teatern för fullsatt salong. Ledigt och medryckande talade hon utan manus i trekvart, och sedan svarade hon utförligt på publikfrågor. I diskussionen med publiken gav hon ett svar som fångar kärnan i Chockdoktrinen:
– Nyliberalismens idéer har införts med våld, inte som dess förespråkare påstår för att de varit populära eller är den enda vägen. Man har passat på att införa dem mot folks vilja i tider av oro, katastrofer eller krig. Detta är inget nytt i historien. Det »rensade landet« har tilltalat alla som trott de haft den perfekta lösningen, som Mao och Lenin, alla som trott att deras väg har varit ödesbestämd, liksom kolonialismen. Det är också därför som till exempel Joseph Stiglitz kallat nyliberalerna »marknadsbolsjeviker«.
I linje med detta kunde Klein också lätt avfärda en frågare som försökte provocera med »kan du säga något positivt om marknadsekonomin«:
– Den här boken är en kritik av marknadsfundamentalism, inte marknadsekonomi.
Naomi Klein lever upp till förväntningarna: hon både vill och kan ge en berättelse om världen. Den är nyanserad, välunderbyggd och väldokumenterad. De nyliberala angreppen tar hon inte särskilt hårt.
På Södra teatern inledde hon med att prata om skillnaden mot när hon var i Sverige sist, 2001. Hur det då fanns en stark alternativrörelse i hela västvärlden, och hur denna blev ett offer för chocken med 9/11. Hur hon själv då, likt många, känt förvirring, att man förlorat sin berättelse. Hur folk försökt förstå, gått ut på gatorna och pratat med varandra, Noam Chomskys böcker blev bästsäljare. Men hur denna förståelseprocess snart rått anfallits av »Kriget mot terrorismen« och dess svartvita retorik, där att försöka förstå var lika med att sympatisera med, att förråda.
De makthavande förklarade att inga gamla förklaringar eller förståelse gällde längre, man befann sig i ett tillstånd av »blank slate«, rent papper, där verkligheten kunde skrivas om, och det gjorde den i form av »civilisationernas kamp«, »kriget mot terrorismen« och »islamofascism«. Just en sådan process som Chockdoktrinen är full av exempel på. Efter en stor, omvälvande händelse, passar makthavare på att bygga om världen, såväl fysiskt som mentalt, för att den bättre ska passa deras egna mål och planer.
Vid intervjun på hotell Sheraton utvecklar Klein alternativrörelsens öde:
– Den är förstås inte helt borta, bara svagare i den rika världen. Vad som hände var att de samarbeten som var dess unika styrka bröt samman. Stora organisationer som var mer mainstream, som fackföreningar, ville inte ha med mindre, mer radikala grupper att göra i det nya samhällsklimatet, terroriststämpeln hotade, man kunde förlora finansiärer.
Så de alternativa samlades i en antikrigsrörelse, det var det mest akuta problemet, och lyckades också samla miljoner i fredsdemonstrationer världen över. Men kriget mot Irak kom ändå, och då hade man blivit mer »protest« och förlorat initiativet. Framförallt hade man slutat diskutera grunden – ekonomin.
– I USA pågår liksom en konstant valkampanj, säger Klein. De som var mot kriget blev för demokraterna. Och det hade ju varit okej ifall demokraterna varit emot kriget, men det är de inte.
På frågan vilken roll hon själv har i den alternativa globaliseringsrörelsen, säger hon:
– Jag kan ge en berättelse, motivera och ge självförtroende. Och tycker jag något så säger jag det. Och det jag säger nu är: »Var inte ett superfan av Barack Obama«.
Hon påminner som vad som fick USA på fötter sist otyglad kapitalism fått landet på knä, efter 1929.
– Roosevelts »New Deal« uppkom efter stor press på presidenten från ett organiserat amerikanskt folk, den sortens press måste vi nu sätta på Obama, inte bara tillbe honom.
Uppslaget till Chockdoktrinen fick Klein mitt i denna nya tids epicentrum: Irak.
– Efter No Logo ville jag inte gömma mig i ett nytt bokprojekt, så 2003 var jag i Irak för att skriva om den ekonomiska sidan av kriget. Amerikanska företag höll på att köpa upp irakiska tillgångar, och jag skrev en krönika i The Guardian på temat »Bomb then Buy« (Bomba och sedan köpa upp.) Det var där jag först såg mönstret.
Sedan hade USA:s ståthållare Paul Bremer kommit, i affärskostym och soldatkängor – »katastrofkapitalistens uniform« – och skrivit om Iraks lagar, mot alla internationella lagar om vad en ockupationsmakt får göra. De följde en nyliberal önskelista: allmän egendom såldes till privata krafter, utländska företag kunde äga 100 procent av irakiska tillgångar, föra ut vinster ur landet, platt skatt infördes, och mycket mer. Och, vilket är viktigt i sammanhanget: först när dessa »reformer« genomförts, skulle fria val hållas.
– Jag började gräva djupare, och såg sedan samma sak hända på andra ställen som råkade ut för någon slags katastrof.
På Sri Lanka, till exempel, bara dagar efter tsunamin, la de stora internationella finansorganen fram en lista på krav som landet måste genomföra för att få finansiell hjälp till återuppbyggnad. Fattiga fiskare tillåts inte återvända till sina kustbyar. Där byggs istället lyxresorter. Stora privatiseringar, till exempel av vattnet, genomfördes. På liknande sätt hade man gjort i Centralamerika efter orkanen Mitch 1998.
Detta är kärntesen i Chockdoktrinen: nyliberaler ser katastrofer som »tillfällen«, att »rekonstruera« samhällen efter sina idéer. Idéer som ofta är djupt impopulära och stoppas av folk när de är samlade. Det gäller att »passa på«.
Katastrofkapitalismen har historiska rötter, menar Klein. Idén om »att rensa landet« och få en »ny start« länkar till kolonialismen, som drömde om tomma, fruktbara land där man kunde börja om från början. Australien kallades Terra Nullius, »tomt land«, dess invånare sågs som en del av faunan.
– De tidiga kolonialisterna i USA såg smittkoppsepidemierna bland de infödda som att Guds hand rensade landet, och det finns en parallell till hur högern resonerar idag: besvärliga människor som står i vägen för deras »utveckling« behövs rensas undan. Republikanen Richard Baker uttryckte nånting liknande efter orkanen Katrina: »vi kunde inte rensa upp de kommunalägda husen i New Orleans, men Gud gjorde det åt oss.«
Naomi Klein tillägger syrligt att Gud fick hjälp på traven: de stabilt byggda allmännyttiga husen i bebodda av låginkomsttagare, mest svarta, på centrala och lukrativa tomter, hade klarat översvämningarna riktigt bra. Dock var de bland de första som revs i »återuppbyggnaden«.
Klein påpekar att katastrofkapitalisternas strategi inte främst är att skapa katastrofer – utan att vara snabba att utnyttja dem. Men nedrustning av allmänna nyttigheter gör inte heller mycket för att förhindra dem. Och bara någon vecka efter Katrina hade högertankesmedjan »The Heritage Foundation« arrangerat ett möte av think tanks som tagit fram en lista på förslag för att »återuppbygga« staden. Bland dessa var att inte återuppbygga några offentligt drivna skolor. Samt att borra efter olja i naturreservat i Alaska!
– Idag finns det inga »tomma land«, men i spillror som Bagdad, Sri Lanka eller New Orleans ser dessa ideologer detsamma, ett »rensat land« där de kan bygga upp en idealstat efter sina lärotexter.
En del av Chockdoktrinen handlar om kuppen i Chile 1973, och hur militärjuntan, som agerade med stöd från CIA, snart kom att applicera nyliberala idéer, ivrigt påhejade av ekonomer från den nyliberala Chicagoskolan. Något år efter kuppen hälsade Milton Friedman, nyliberalismens fader, på i Chile. Men idag är hans efterföljare dödligt sårade över Kleins skriverier. De menar att Friedman var en fredens man. Han gav ekonomiska råd till dem som behövde. Han var emot Irakkriget.
– Högerns sätt att bemöta kritik följer ett mönster, ler Klein tåligt. Först försöker de alltid låtsas som om man inte finns. Det fungerar ofta, särskilt i USA där man kontrollerar så mycket av medierna. Om man ändå inte försvinner, följer smutskastning. Det vi ser nu är ett försök till äreräddning av deras lärofader Milton Friedman. Men jag har aldrig påstått att han har beordrat eller varit för något krig. Bara att hans lärljunge Rumsfeld startade ett, och sedan följde hans rekommendationer för hur man bygger upp ett land.
Visst kan hon skilja på nyliberaler och neokonservativa, men hon menar att det inte är det intressanta, utan att nyliberalerna svär sig fria från att de hör ihop med de neokonservativa, genom de effekter deras idéer får när de appliceras i verkligheten.
Joseph Stiglitz har kallat dem »marknadsbolsjeviker«. Klein liknar dem vid trotskister: En av deras ständiga invändningar när de får kritik för en situation där deras idéer har applicerats och det gått över styr är att idéerna inte applicerats tillräckligt. Och det låter onekligen likt vad kommunister kan hävda om exempelvis Sovjet. Och Friedman själv har ju sagt att till exempel börskraschen 1929 berodde på för mycket statlig inblandning, inte på kapitalismen själv.
– Men det går inte att uppnå ett rent ideologiskt tillstånd i verkligheten, säger Klein. Det är därför de vill ärerädda sin lärofader och springa tillbaka till sina texter nu, verkligheten var för besvärlig.
Klein hoppas på en återgång till en bred diskussion om ekonomiska realiteter. Under Busheran talades det mycket lite om ekonomi, men stora ekonomiska förändringar skedde. Det område där hon tror att det nu är viktigast att bekämpa katastrofkapitalism är klimatkrisen. Det finns stora företag som redan tjänar pengar på den: dels de som erbjuder de rika skydd, dels de som håller borta fattiga flyende; allt i »säkerhetsbranschen«. Men också liberala metoder, som utsläppsrättshandel, kommer att användas i försök att »fixa skadan och tjäna pengar samtidigt«.
– Det är den nya katastrofkapitalismen, och den är en katastrof, säger Klein.
Som hon sa i sitt anförande på Södra teatern: »Man ska inte sätta de som orsakade skadan att laga den, men de får gärna vara med och betala.«
Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin. Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott utkom på Ordfront förlag 2007.