Så tuktas en kulturpolitik
Systemskiftesvindarna känns tydligt i kulturpolitiken. Alliansen chockstartade med en Timbro-vd som kulturminister.
Jan-Erik Pettersson berättar om hur vänstern sedan dess verkar villrådig, och högern haft initiativet i en ny, aggressiv kulturdebatt.
Text: Jan-Erik Pettersson
Illustration: Anna Höglund
1974 regerar i kulturpolitiken. Den utredning, tillsatt av Olof Palme, som då blev klar och som ledde till flera propositioner och till bildandet av Statens Kulturråd är fortfarande lagen och profeterna. Den ledde bland annat till samverkan mellan stat, kommuner och landsting, till stödpengar och underbyggd kulturpolitik, till inrättandet av litteraturstödet. Socialdemokratin har i mer än 30 år behärskat fältet utan att anstränga sig.
Men nu har någonting hänt. Det tidigare i särklass mest kulturpolitiskt ointresserade partiet, moderaterna, har plötsligt samlat sig och ställt frågan om man inte borde göra en handlingsplan, ha en linje, ta en strid.
Så när regeringen Reinfeldt tillträdde framstod kulturpolitiken som avvikande på ett överraskande sätt. Moderaterna påstod sig vara det nya arbetarpartiet och aktade sig väldigt noga för systemskiftesretoriken. Men just på kulturområdet föreföll det som om den retoriken skulle släppas fri.
Man plockade in Cecilia Stegö Chiló som kulturminister, med bakgrund i den nyliberala tankesmedjan Timbro. Entreprenören Johan Staël von Holstein utsågs till ledamot av Statens kulturråds styrelse. Det fria inträdet till statliga museer slopades och det folkrörelseförankrade billigboksförlaget En bok för alla fick hela sitt stöd indraget. Allt i rask följd.
Dessutom gick moderaterna i början av 2007 ut med ett eget kulturprogram – Kulturen 2.0. En kompromissprodukt som dock innehöll en del uppseendeväckande förslag, till exempel på litteraturområdet. Man ville avskaffa litteraturstödet och bibliotekens inköp skulle »balanseras politiskt« (det vill säga fler högerböcker, färre vänsterböcker).
Flera av åtgärderna och förslagen kan verka som småsaker i det stora hela. Men det handlade om signaleffekten. Nu blev dock inte signalen riktigt den man tänkt sig.
Både i musei- och i En bok för alla-frågan blåste det upp till oväntade proteststormar. Slaget mot En bok för alla träffade dessutom snett, för det var inte vuxenböckerna och de av högern särskilt illa omtyckta läsfrämjande åtgärderna för LO-medlemmar som var (och är) kärnan i verksamheten, som drabbades, utan utgivningen av barnböcker som med sitt urval var till stor hjälp för skolor och andra institutioner. Därmed blev åtgärden framför allt riktad mot barnkulturen. Det såg inte så vackert ut.
Detta kopplades ihop med Staël von Holsteins inträde i kulturrådet – vad annat hade man väntat sig? En uppseendeväckande utnämning. En erfaren företagsledare i styrelsen för kulturrådet hade knappast mött några protester, men Staël von Holstein är något annat, det vet de som har läst hans krönikor och blogg. Han är en representant för den gränslösa generationen, en megaloman lipsill som skyller misslyckanden och motgångar på Jantelagen och dess väktare – vänstern och sossarna.
Men värst av allt var naturligtvis att kultur- och idrottsministern Stegö-Chiló själv hade stupat redan på första häcken och fått bäras ut från banan.
In kom den betydligt mer erfarna Lena Adelsohn Liljeroth, visserligen från moderaterna, men denna gång från dess värdekonservativa falang. Hon anlände till ett pastorat som plötsligt förvandlats till ett getingbo. Hennes metod att tackla problemen var den klassiska. Hon tillsatte en utredning.
Målet: att reformera 1974 års kulturpolitik. Eva Swartz, vd för förlagsgruppen Natur och Kultur, sattes att leda den.
Skälen för att tillsätta en utredning framstår som ganska rimliga. Det har ju hänt en del sen 1970: Digitalisering och globalisering; EU-inträde; kommersialisering; reklam-tv; ett samhälle som blivit mångkulturellt; nya debatter om genus och identitetspolitik.
Och så den största förändringen av alla jämfört med 1970-talet (fast kanske inte den populäraste att ta upp för en borgerlig regering): kommersialiseringen av samhället och den kommersiella logikens inträngande i livets alla hörn och skrymslen.
Det är klart att allt detta på något sätt måste speglas i kulturpolitiken.
Frågan är bara hur.
Samtidigt mullrade högerdebatten om kulturen vidare i tidskrifter som Neo och Axess och på otaliga konservativa och nyliberala bloggar. Här var linjerna klarare: Bryt väns-terns åsiktsmonopol, stoppa kulturmaffians kamaraderi, bort med offentliga stöd till vänstertidningar, skär ner den skattefinansierade kulturpolitiken så mycket som möjligt och in med privata finansiärer.
De »blå khmererna« visade musklerna. Socialdemokratin och vänstern var märkligt nog yrvakna och förvirrade. För den kulturpolitiska debatten har ju av tradition i så hög grad förts av s-märkta män: Arthur Engberg, Birger Norman, Olof Palme, Harry Schein, Bengt Göransson. Och för vänstern har kulturen också varit ett favoritområde, åtminstone sedan författaren och redaktören Per-Olov Zennströms dagar.
Vänsterns eller arbetarrörelsens dominans över kulturen och kulturpolitiken är i sig en paradox. Det är ju borgerligheten som är bildad, inte arbetarna, »vanligt grovt folk«, som man brukade säga förr. Fast egentligen är den bildade borgerligheten som en bred före-teelse något av en historisk bluff. Med tanke på det extremt bekväma liv som den tidens borgerlighet levde och alla möjligheter den hade var det närmast oundvikligt att inte tillägna sig ett hyggligt mått av kultur.
Borgarnas problem var att de inte behövde kämpa för den. Det behövde deras motpoler och kontrahenter i historiedramat. Man må se arbetarkulturen som en utbildningsfråga eller en rättvisefråga, men grunden för arbetarrörelsens kamp för kultur handlade om hunger. Man behövde kulturen och bildningen på samma sätt som brödet och potatisen.
Kanske den mer än något annat profilerar den svenska arbetarrörelsen gentemot andra länders reformistiska socialiströrelser. Men den reformistiska arbetarrörelsens kulturkamp var inte politisk i sin kärna. Inte så som kommunismens kom att bli det. Det bildningsideal som till exempel »den svenska studiecirkelns fader«, Oscar Olsson, »Olsson med skägget« och många andra, förespråkade var det gamla vanliga, klassiska, universella – borgerliga om man så vill.
Alltså: borgerlig kultur = socialistisk kultur.
Men om man litade på den borgerliga kulturen så litade man inte på dess ekonomiska eller politiska goda vilja. Det var egna krafter som gällde. Folkets Hus och Folkets Park är tydliga exempel. Båda kom till i slutet av 1800-talet helt enkelt för att arbetarna behövde någonstans där man kunde hålla möten. Sedan växte båda institutionerna av egen, explosionsartad kraft.
Folkets Hus blev ett affärsimperium i nöjes- och kulturbranschen i slutet på 1930-talet under ledning av den handlingskraftige och kreative exkommunisten Karl Kilbom. Han grundade också Folket i Bild som blev samtidens ledande reportage- och kulturtidning och ur denna växte på 1940-talet det märkliga projektet Folket i Bilds Folkböcker. Det handlade om berättare av god kvalitet; arbetarförfattare, folklivsskildrare, borgerliga realister. De såldes i stor utsträckning direkt på industrierna, oftast på lördagen när arbetsveckan var slut. Utgivningen blev en succé och de populäraste titlarna gick i upplagor på över 100 000 exemplar.
Högern gillar att beskriva arbetarrörelsekultur som en röd-grå sörja – ämbetsmannatrist, politiserad, utan nytänkande och djärva idéer. I själva verket var arbetarrörelsens kulturutveckling i sitt tidiga skede både expansiv och ofta affärsmässigt kreativ.
Utan arbetarrörelsens bildningsarv hade kulturpolitiken inte fått sin sjuttiotalistiska utformning. Ändå var detta arv tämligen bortglömt redan på Palmes tid. Men då, på 1960-talet fanns en välartikulerad, ständigt debatterande, liberal kulturradikalism som Palme nog var mer befryndad med än med den gamla rörelseidealismen. Det borgade för blocköverskridande allianser. Det blev heller aldrig någon strid om inriktningen för den kulturpolitik som växte fram. Ledstjärnan i denna var de kulturpolitiska mål som
1974 års utredning satte upp, till exempel att värna yttrandefriheten, främja mångfald, förnyelse och kvalitet, stärka bildningssträvandena och det internationella kulturutbytet.
Under 1960-talet hade dessutom hela utbildningssamhället reformerats. Arbetarbarnen strömmade via gymnasiet in till universitet och högskolor. Snart satt medelklassens och arbetarklassens barn tillsammans på Dramatens parkett i jeans och träskor. Kulturen – den översta våningen på folkhemsbygget – var redan på väg att bli en del av välfärden.
Alltså: borgerlig kulturpolitik = socialistisk kulturpolitik.
Det var den stora samstämmighetens tid. Och ändå inte. För precis vid den här tiden stormade en vildvuxen, alternativ kulturrörelse fram långt utanför den etablerade politikens hank och stör. Det var musikrörelsen med Gärdesfesterna, fria teatergrupper, skivbolag, bokförlag och bokkaféer med vänsterprofil. Och det handlade inte bara om alternativnissar i marginalen. Musikrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band var Sveriges ledande musikgrupp, Tältprojektet från 1977 samlade ett antal stjärnskådespelare med Sven Wollter i spetsen. Om detta tyckte de etablerade partierna och i synnerhet socialdemokraterna inte. För partiet har ett selektivt minne. Annars hade man kunnat se likheterna med sin egen historia.
En radikalisering av kulturlivet som chockade och retade borgerligheten. En ömsesidig aversion skapades som än i dag ekar i debatten.
Nu är det nya tider. Ska den gamla övervåningen rivas eller tänker man bygga ett snyggt postmodernistiskt tak ovanpå alltsammans? Alla väntar med spänning på kulturutredningens betänkande. I vanlig ordning har det inträffat olyckor på vägen. Två medlemmar av sekretariatet hoppade av för att de inte längre hade förtroende för det sätt som arbetet bedrevs på. Därefter degraderades huvudsekreteraren Keith Wijkander till vanlig sekreterare och ersattes av Maria Eka, jurist på kulturdepartementet.
– Det är alls inget fel på ambitionen att skaffa sig kunskap genom att träffa väldigt många kulturrepresentanter, säger David Karlsson, en av de avhoppade sekreterarna.
– Problemet var att det inte gick att förstå vart man var på väg.
Han har dock svårt att tänka sig att utredningen kommer att förespråka systemskifte i kulturpolitiken.
– Det är nog lika svårt för en moderat kulturminister att hitta borgerliga kulturpolitiker som det är för en socialdemokratisk fi-nansminister att få fram vänsterekonomer.
Direktiven, signerade Keith Wijkander, ger inte intryck av någon stor dramatik. Huvudmålet verkar vara en omvandling och förenkling av den samlade svenska kulturbyråkratin.
Men det finns direktiv som är mera borgerligt profilerade, framför allt att enskild finansiering av kulturen uppmuntras genom sponsring, privata satsningar och fler kulturdonationer.
Det är ett sätt att få fram nya, friska pengar eftersom man från början utesluter möjligheten att öka anslagen via skattemedel.
Hur går det då med de kulturpolitiska målen? Kommer de att försvinna helt och hållet i den nya utredningen? Inte enligt Eva Swartz. Det blir knappast någon dramatisk förändring vad gäller målens innebörd. Däremot blir det säkert några nytillskott. Men det mest kontroversiella målet – att »motverka kommersialismens skadliga verkningar« – kommer antagligen att försvinna.
– Jag kan förstå tanken bakom, men den formulering som står nu är onödigt politiskt polariserande, tycker Eva Swartz.
Kommer ni att förorda en ökad sponsring och privat finansiering av kulturen?
– Vi har väldigt lite privata pengar i kulturlivet i Sverige, så det är klart att det vore bra med tillskott, men talar vi om ren sponsring så säger mina erfarenheter från TV4 att det inte handlar om jättemycket pengar. Donationer, ja det kan nog ge mera. Men totalt blir det ändå rätt begränsat.
Finns det något annat sätt att ge kulturen en rejäl ökning?
– Det är något vi funderar mycket på, om det finns någon möjlig källa till ett sådant tillskott. Någonting i den vägen kommer vi säkert att komma med.
En effekt av utredningen är att vissa saker som legat och värkt i flera år nu kommit upp till offentlighetens yta. Den växande krisen inom scenkonsten har utlöst en rad protestaktioner – först ett krav på en kriskommission, sedan den så kallade Skuggutredningen samt stort upprop i Dagens Nyheter.
Krisen syns idag hos till exempel regionala teatrar, Teater Västmanland har, för att ta ett exempel, inställt alla nyproduktioner 2008. I grunden handlar det om urgröpta anslag under tio års tid. Protesterna har också satt strålkastarljuset på de ekonomiska villkoren för skådespelare. En fråga som i realiteten berör alla konstnärer.
Men det råder ingen publikkris. Fler svenskar än någonsin går på teater. Teater är populärare än fotboll. 44 procent av svenskarna uppger att de går på teater minst en gång om året, medan de populäraste sporterna (fotboll och ishockey) hamnar på 36 procent vardera. (SOM-institutet vid Göteborgs universitet).
– Jag är inte det minsta förvånad över att scenkonstnärerna nu gör uppror. Det är i längden orimliga förhållanden som råder här, säger publicisten Arne Ruth.
– I ekonomisk teori har detta beskrivits som Baumols sjukdom, det vill säga det finns verksamheter som med automatik blir dyrare eftersom de i grunden inte går att rationalisera. Om man inte får kompensation för kostnadsökningar försöker man oftast lösa situationen genom att spara in på allt man kan tänka sig, vilket bara gör situationen värre.
Stina Oscarson, regissör på Orionteatern och initiativtagare till Skuggutredningen och tankesmedjan »Det osynliga« anser inte att frågan om mer eller mindre pengar är viktigast.
– Det viktigaste är att få igång en diskussion om kulturens roll i samhället. Det är först när vi har några svar på vilka målen är som vi kan diskutera om medlen.
Eva Swartz är inne på liknande tankespår i en artikel i DN.
Där skriver hon att 1974 års kulturpolitiska mål i grunden är bra, men att man har tappat bort dem på vägen. Kulturen har förblivit en exklusiv företeelse, utan riktig tyngd i samhället och i rikspolitiken. Det är dags att ändra på det, tycker hon.
Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson kallar däremot teaterfolkets upprop för »magsurt idisslande« och häpnar över undertecknarnas ignorans.
Felet med 1974 års kulturpolitik är, enligt Gudmundsson, att den inte bara vill komplettera marknaden utan »aktivt utgöra alternativ och motkraft till den kultur som där skapas«.
Men om staten i stället håller tillbaka sina ambitioner och släpper loss de privat-kommersiella alternativen så kommer både utbudet och kvalitén automatiskt öka, anser Gudmundsson.
Någon gång i slutet av januari eller början av februari ska utredningen lämnas över till kulturministern.
Sedan är det dags för kritik och remissrundor. Socialdemokraterna och vänstern slipar knivarna. Inledningsvis var både v och s missnöjda med att kulturutredningen inte blev en parlamentarisk utredning. Samtidigt gör detta att man står friare att kritisera förslagen och utforma en egen politik. Den stora frågan är om vänstersidan kan blåsa liv i sin kulturdebatt. För sanningen är att kulturfrågorna har tappat i betydelse och tyngd. Det har varit en lång process som kanske hängt samman med att man inte behövt ta några stora strider på det här fältet. Men nu måste skutan vändas för att kunna möta utmaningen från höger.
Margareta Israelsson, socialdemokratisk gruppledare i kulturutskottet, säger att man nu har för avsikt att lägga fram ett socialdemokratiskt kulturprogram hösten 2009.
Sedan blir det proposition, motioner, riksdagsbehandling. Och därefter business as usual?
Det ska vi nog inte vänta oss.
För det stora som hänt i debatten är att moderaterna och deras utmanare till höger har gripit initiativet i en ny, kraftfull och aggressiv kulturdebatt. Den bygger på en önskan att angripa vänstern på ett mera ideologiskt sätt. Man kritiserar moderata kulturpolitiker, till exempel kulturrådets ordförande Mats Svegfors, för att inte kunna göra slag i saken och strypa anslaget till vänstertidskriften Mana.
Samtidigt har den officiella m-politiken med det reviderade programmet Kulturen 3.0. snarare blivit ett snäpp mer återhållsamt än sin föregångare.
Hittills har den ideologiska högern inte vunnit så mycket opinionsmässigt. Högerfolket har bössorna, men hur siktar de?
Det som händer i Sverige nu är att den kulturpolitiska debatten blir en sorts kristallisationspunkt för olika diskussioner.
En handlar om hur kulturen påverkar tankeklimatet i samhället. Här är högerns strategi klar: det gäller att driva debatten, behålla initiativet och på sikt bryta vänsterns dominans.
Kulturområdet blir mer och mer det område där systemskiftestanken hålls levande.
Jan-Erik Pettersson är journalist.