Hur må(S) det?
Det är ett år kvar till valet. Två allianser står beredda. Vad den borgerliga alliansens politik går ut på ser vi, men vad vill egentligen de rödgröna? Hur ser deras politik ut? Och – kanske viktigast av allt – hur mår Socialdemokraterna? Vi frågade Ilija Batljan, socialdemokratiskt kommunalråd i Nynäshamn, Ursula Berge, socialdemokratisk debattör och samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR och Gustav Fridolin, före detta miljöpartistisk politiker och riksdagsledamot, numera folkhögskollärare.
Text: Annika Hallman Foto: Lotta Törnroth
Det känns som om det inte är något bett i oppositionen i dag, trots att de borde ha världens chans. Håller ni med?
Ursula: Jag tror att ett problem är att socialdemokraterna lider av extremt dåligt självförtroende. För det första måste Socialdemokraterna ro hem den interna diskussionen om vart de är på väg. De har haft interna rådslag i flera år nu, men det räcker inte. För det andra handlar det om att den rödgröna alliansen måste kompromissa sig fram, inte bara pinka in sina respektive revir.
Gustav: Jag tror att Socialdemokraterna är fångade i det som präglade hela 1990-talet. De har inte analyserat klart vad budgetsaneringarna då fick för effekter för samhället. Och de kan inte använda samma lösningar som då. Nedskärningar. Jag tror att man måste söka nya svar. Det sista gemensamma projektet i Sverige, folkhemmet, är fortfarande det som alla politiska krafter förhåller sig till. De nya Moderaterna gör det, Sverigedemokraterna gör det också. Men det går inte att tala om en gemensam vision om man bara blickar bakåt. Samarbetet i den rödgröna alliansen har också sin grund i att Socialdemokraterna saknar en gemensam vision om framtiden. Men sådana visioner har Miljöpartiet, och de går ju också starkt framåt, bland unga och i storstäderna. Med ett sådant rödgrönt samarbete kan det börja hända saker.
Socialdemokraterna är det största partiet i oppositionen. Deras linje är viktig, samtidigt är de ganska vaga ideologiskt. Om ni skulle ställa diagnos på dem: Hur mår S egentligen?
Ilija: Vi mår bra tack. För mig är det inte någon dramatik just nu. Men jag brukar å andra sidan anklagas för att representera en falang inom socialdemokratin som försöker driva något slags subversiv verksamhet. Men jag menar att i ett stort parti måste idéer brytas. Förr fanns också mindre insyn i partiet, nu är allt mer öppet. Och det är bra. I ett stort parti måste det finnas olika röster. Jag tror att det är hälsosamt, men det ställer också vissa saker på sin spets, som att det måste finnas en ledare som både är lyssnande och som kan fatta beslut. Sen måste Socialdemokraterna börja förstå att man faktiskt inte förlorade valet 2006 av en slump utan som en konsekvens av det som började hända i storstäderna redan för 25 år sedan, nämligen att en rikare medelklass i allt lägre utsträckning röstade på S. Och det har fått konsekvenser. Socialdemokraternas stora framgång med folkhemmet byggde på en stark förankring i medelklassen och det är den förankringen som man måste vinna tillbaka om man aspirerar på att vara ett statsbärande parti. Samtidigt har det på senare år växt fram en skicklig generation moderata politiker som utmanade Socialdemokraterna på deras egen planhalva.
Hur tror du att din hållning skiljer sig utifrån att du har ett kommunalt perspektiv, av »nöden« blir man väl mer praktiskt inriktad då?
Ilija: Ideologin är ändå alltid densamma. Socialdemokraternas stora problem är att de inte är vana vid att vara i opposition. Visst kan man göra mer i kommunen som är mer praktiskt, men politiken handlar egentligen om ganska konkreta frågor, som: Ska vi ha 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten eller 80 procent i ersättning vid sjukdom?
Socialdemokraterna har anklagats för att sakna visioner i dag, stämmer det?
Gustav: Problemet är väl att det lätt blir en fragmentarisering av debatten. När Socialdemokraterna skriver att det behövs skattehöjningar, förklarar de inte varför.
Ursula: Mycket har hittills handlat om att bara vinna valet. Det är väldigt förlamande. Själv blev jag politiskt aktiv av övertygelse. Jag tycker att politiken måste komma tillbaka till detta – till själva kärnan. Socialdemokratin är en rörelse som har fostrats att inneha makt. Men i oppositionsställning är det viktigt att ingjuta nytt liv. Få in glöden i den politiska debatten igen.
Gustav: Konsekvensen av att bara vilja vinna valet är att det blir en jakt på de mytiska mittenväljarna. Det finns ett problem internt inom Socialdemokraterna och det är att man inte tillåter oliktänkande inom rörelsen. Det har inte varit särskilt positivt. I Miljöpartiet är det tvärtom, där uppmuntras oliktänkandet med ryggdunkningar och glada tillrop.
När de så kallade »nya Moderaterna« lanserades genomfördes ett generationsskifte som visade sig bli ganska framgångsrikt. Borde Socialdemokraterna göra det också?
Gustav: Kanske är det snarare ett idéskifte som behövs, än en ny generation politiker. Fredrik Reinfeldt tillhörde ju tidigare ungmoderaterna och de var på yttersta högerkanten inom partiet, men trots det har han blivit ett språkrör för sociala välfärdsfrågor. Men det är intressant, det där du säger Ilija, om utvecklingen som har skett i storstäderna under ganska lång tid nu. Städerna har blivit så segregerade att det skrämmer. Socialdemokraterna har en skuld i det.
Ilija: Men det handlar om vilken berättelse man väljer. Här finns en tafatthet inom Socialdemokraterna. Det blir ofta förenklat. Både när det gäller utanförskapet och segregationen. Omfattningen av den nuvarande krisen ser ju helt olika ut beroende på vem du pratar med. En del upplever inte alls någon kris, de har det lika bra som förut, om inte bättre. Medan andra, till exempel i västra Sverige, där bilindustrier har lagts ner, har en helt annan uppfattning av läget. Men framförallt tror jag att S gjorde fel i att inte utvärdera valförlusten 2006 lite snabbare. Det tog alldeles för lång tid. Jag tror att det är avgörande för Socialdemokraterna att ha en annan framtoning i storstäderna. Att börja förknippas med framgång, förändring, positiva bilder och personer.
Ursula: Det där är ett allvarligt problem, att storstadsperspektivet kommit bort. För samtidigt pågår jakten på alla dessa mittenväljare ute i landet, efter »vanliga människor« för att citera Göran Hägglund. Jag vill helst inte använda ordet utanförskap, utan istället brukar jag säga att samhället har olika utstötningsmekanismer, där också du och jag, eller mittenväljaren, vi som har jobb, måste ta vårt ansvar, inte bara se problemen någon annanstans, bland dem som inte kan prata svenska eller vad det nu är. Sen håller jag med dig, Ilija, om att det finns en rädsla för att erkänna att motståndarsidan kan ha lyckats med vissa saker. Det sista vi ska göra är att svartmåla borgerligheten.
Gustav: Om oppositionen ska lyckas handlar det om att de hittar en annan beskrivning av samhället än den som finns i dag, så att folk känner igen sig. Jag gillar inte begreppet utanförskap, det blir lätt stigmatiserande, för möter man de som är arbetslösa eller bostadslösa eller har olika svåra erfarenheter – jag möter dem ofta på folkhögskolan där jag jobbar – så inser man ju att det är människor som vilka som helst, som gör en massa saker.
Är S fortfarande ett socialistiskt parti eller har det rört sig för mycket åt höger?
Ilija: Jag tycker inte att partiet har rört sig någonstans utan snarare står och stampar. Det viktiga är att konkret försöka angripa de problem som finns i dagens samhälle och då kanske man inte kan använda de verktyg som man hade för 40 år sedan, för de verktygen säger inget om vart samhället är på väg i dag. Min bestämda uppfattning är att man måste vässa politiken.
Ursula: Jag tycker absolut att Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti, men man måste förstå socialismen i ett annat sammanhang än att det bara skulle handla om det klasslösa samhället där produktionsmedlen ägs av folket. I en modern mening kämpar socialismen för jämlikhet och för att utjämna inkomstskillnaderna i samhället. Det gör man inte minst genom en generell välfärd, inkomsttrygghet och föräldraförsäkring till exempel. Det skapar ökad jämlikhet, men det är inte detsamma som det klasslösa samhället och alla produktionsmedel behöver inte ägas av det gemensamma. Mycket i samhället, alltmer också inom välfärden, är privatägt men syftet ska vara ökad jämlikhet. I det senare avseendet anser jag att socialdemokraterna fortfarande är socialister, men i modern mening.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du köpa lösnummer av Ordfront magasin.
Här kan du börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan.