Längtande medelklass
Att stå med fötterna i två olika klasser, eller att bara vilja sticka ifrån allt. I flera av årets romaner finns drömmen om det kravlösa livet. Annina Rabe kastar en blick på det gångna bokåret.
Text: Annina Rabe
Illustration: Emma Hanquist
Den som vill ha en heltäckande sammanfattning av litteraturåret 2009 får leta någon annanstans. Här blir det en begränsad och högst subjektiv årssammanfattning. Kanske inte ens en sammanfattning. Bara en samling reflektioner kring några spridda böcker som kommit under året. Jag tänker inte skriva ett ord om Kerstin Ekmans, Stewe Claessons, Agneta Pleijels eller Carola Hanssons nya romaner. Inte för att de inte är bra, men för att det står om dem på så många andra ställen. Jag tänker inte ens skriva om Steve Sem-Sandbergs lysande De älskande i Lodz. Den har ni ju redan läst hur mycket som helst om. Läs själva boken i stället. Gör det.
Det har förekommit så kallat »heta debatter« kring litterära manifest i år. Jag funderar lite på att inte skriva något om det heller. Men vill ni ändå bli påminda lite grann? Alltså, det var det här att några författare skrev ett manifest där de talade om hur de inte ville att litteraturen skulle vara (världsfrånvänd, formfixerad, språkvrängande) och räknade upp en massa klassiska författare som var så som de i stället ville vara, som till exempel Selma Lagerlöf. Fast det var de ju inte alls, förklarade motmanifestförfattarna, de som i mycket upphetsade ordalag försvarade rätten att språkvränga och krångla till det så mycket de ville.
Men inte var det väl egentligen några regler som de där manifestförfattarna satte upp? Rörde det sig inte bara i själva verket om en smått ironisk kommentar till delar av det rådande litteraturklimatet? Å andra sidan var det någonting väldigt märkligt med att dessa författare framställde sig själva som så marginaliserade. Det har så vitt jag vet alltid funnits utrymme för berättande prosa i svensk litteratur, och alla de undertecknade har fått gott om utrymme i alla tänkbara medier.
Två av de första manifestförfattarna skrev förresten riktigt bra romaner i år; Pauline Wolffs gränslöst hämndlystna vildavästernsystrar i Swede är romanfigurer jag sent kommer att glömma. Och Pauline Wolff får skriva under rätlinjiga manifest hur mycket hon vill: det hon (återigen) har skrivit är en ganska experimentell roman: men det verkligt experimentella ligger i hur hon använder den väl utnötta westernschablonen och målar den i grälla färger. Sällan har kvinnor fått sådana klassiskt manliga klichéattribut som här.
En annan av manifestförfattarna, Susanne Axmacher, imponerade i alla fall på mig med en mycket välskriven och synnerligen grym familjesaga, Näckrosbarnen. Med en skräckkänsla som i sina bästa stunder påminner om Carina Rydbergs, blir hennes bok en klasshistoria om en överklassfamiljs nedärvda ruttenhet genom generationer. Klasstillhörigheten är en fångenskap, men här skildrad ur psykologiskt snarare än ett samhälleligt perspektiv.
Näckrosbarnen är inte den enda överklasskildringen i årets litteratur. Agnes Hellström debuterade med en läsvärd men lite ojämn skildring av Sigtuna internatskola, Ränderna går aldrig ur. Det som gör den intressant är hur hon beskriver just den glidande klassosäkerheten: känslan av att stå med ena benet i en samhällsklass och andra benet i en annan. Den läser man inte så ofta om, likväl är den ett faktum. Det blir allt svårare att bergsäkert artbestämma klasstillhörighet idag; men när klassproblematik ska skildras i skönlitteraturen blir det ofta en fråga om det ena eller det andra, sällan något mellanting.
En av årets intressantaste klassberättelser är annars Erik Wijks dokumentärroman Allt vi här drömma om, berättelsen om den välbärgade överklassfadern Olof Wijk, som vände hela sin bakgrund ryggen, började läsa Swedenborg, och vid tiden för sin död levde isolerat i en liten stuga utan elektricitet och vatten. Kring faderns liv tecknar Wijk ett helt stycke svensk historia; imperiebyggandet i hans släkt, men också priset man får betala för att lämna sin tilldelade klass.
Och medelklassen då? Den livspusslade vidare under 2009, men intressant är att två av de bättre romanerna i medelklassmiljö jag har läst under det här året handlar om lockelsen i att helt enkelt bara dra, befria sig själv från ansvar. Drömmen om det kravlösa livet har beskrivits tidigare i litterär form av författare som Inger Edelfeldt; några av hennes bästa böcker har handlat just om det. Och temat med kvinnan som lämnar vardagslivet ryggen fanns väl delvis också i Maria Svelands Bitterfittan, men där handlar det mer om »ett eget rum« än att helt enkelt bara slippa.
Slippa är däremot vad huvudpersonen i Viktoria Myréns debutroman I en familj finns inga fiender vill göra. Hon gör det mest tabubelagda en småbarnsmamma kan göra: hon lämnar sin familj. Inte för att likt Maria Svelands Bitterfitta åka en vecka på charter och tänka, utan helt planlöst och i ett tillstånd av panik. Och det är lätt att förstå varför. De skildringar av kvävande familjeliv jag tidigare läst de senaste åren framstår som småtrevliga i jämförelse med Viktoria Myréns: hon vågar gå längre än de flesta andra, och till och med snudda vid det allra mest förbjudna: att kärleken till de egna barnen ibland vacklar.
Den femtiotreåriga Susanne i Helena von Zweigbergks Sånt man bara säger är till skillnad från Marie i Viktoria Myréns roman barnlös. Med ett avgångsvederlag i handen bestämmer hon sig för att isolera sig i en stuga på landet och slutligen skjuta samtiden och kraven ifrån sig. Så blir det inte: hennes tillvaro blir snart invaderad av en odräglig och lika olycklig systerson i tonåren, påprackad Susanne av hennes ansvarslösa syster Louise.
Den ansvarslösa motparten i Viktoria Myréns roman heter Jennie och flyttar även hon in i Maries självvalda ensamhet. En stark attraktion uppstår från Maries sida, sexuell till sin form, men det är tydligt att det handlar om den kravlösa tillvaro Jennie lever, där hon är en charmig men opålitlig småtjuv som parasiterar på andra.
Inte alls olikt systern Louise i Helena von Zweigbergks roman. Båda böckerna hanterar på olika vis konfrontationerna mellan det ansvarslösa och det ansvarsfyllda livet, men båda kommer fram till samma slutsats: ett liv befriat från krav och ansvar är i grunden omöjligt, inte ens ett alternativ.
Ändå framstår kravlösheten som en av vår tids största lockelser. Det är inte svårt att förstå varför. Vem har inte någon gång velat vända samtiden ryggen? Men jag kan inte låta bli att fundera över om det mest är en längtan som överensstämmer med medelklassens liv och ideal. Arbetarklassen har inte tid att längta, överklassen behöver inte. Men kanske generaliserar jag nu – och dessutom bortser från vilka flytande gränser det ofta är mellan samhällsklasserna numer.
Dock inte i en av årets mest läsvärda arbetarskildringar, Micke Evhammars debut Thick as a brick. Här lyckas han sammanfatta hela klassamhället, med allt det förtryck som medelklassen trots allt slipper, i något så perifert som en grind. Det är en briljant berättelse som i slutänden handlar om stolthet och frihet. I tidningen Byggnadsarbetaren läste jag för övrigt en recension av boken (positiv) med rubriken »Skön byggkänsla i Mickes debut«. Jag tycker rubriker till litteraturrecensioner borde se ut så lite oftare.
Hur såg då annars prosan ut 2009? Mycket av den yngre litteraturen var alltjämt duktig och ofta intellektuellt krävande så kallad »skrivarskoleprosa«, vilket absolut inte behöver vara något fel, men som ofta känns avsedd att försätta läsaren i beundran snarare än äkta engagemang. Det finns en blodfattighet i många av dessa böcker som gör det svårt att uppehålla intresset, hur välkonstruerat och välformulerat det än är.
Men två av de debutanter jag kommer att minnas mest från 2009 är allt annat än blodfattiga. De är båda unga kvinnor. De har båda skrivit befriande ofärdiga, gränslösa, känslostormande och osorterade romaner. Deras böcker präglas av samma rastlöshet och känsla av att vilja spränga rakt igenom gränserna, bara så där, för att se vad som händer. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Naturen är en berättelse om sorg, som halsbrytande kastar sig mellan känslolägen, från arrogans till underlägsenhet. Lidija Praizovics uppväxtskildring Spegelboken med undertitlarna Porträtt av konstnärinnan som ung och Berättelser ur dockskåpet är ett surrealistiskt anstruket språkflöde som skildrar huvudpersonen, en tonårstjej, under hennes första år i Sverige. Hon tänjer på språket och berättandet i alla möjliga och omöjliga riktningar, hon drar sig inte för att vara grotesk.
Ingen av de här romanerna är särskilt »färdiga«, och de är långt ifrån helgjutna. De haltar här och där. Men det är just det som gör dem intressanta. Efter alla formfulländade, kontrollerade debuter av unga kvinnor som jag läst på senare år känner jag att de här otyglade språkstormarna faktiskt vittnar om något nytt, något som gör mig upplivad och glad.
Annina Rabe är litteraturkritiker och kulturjournalist.