Politisk sorg
Socialdemokratin är i kris. Partiet har glömt sitt historiska löfte till arbetarklassen – att försvara människors rätt till ett bra liv. Daniel Suhonen skriver om en rörelse som svikit och om en pappa som inte orkar bli mobiliserad längre.
Av Daniel Suhonen
Tidpunkten är precis i slutet av april detta år.
Jag står med farsan på hans balkong i hyrestrean i Västertorp medan han röker sina Marlboro och jag dricker kaffet han kokat. Själv dricker han silverte, »som en kärring«, som han uttryckte det vid kastrullen på spisen. Det är lite kallt, men vi sitter ändå kvar ute och tittar på trafiken som pulserar i eftermiddagssolen på E4:an nedanför.
Jag frågar honom var han tänkt demonstrera på första maj. Men han vill stanna hemma i år, säger han och jag frågar lite förvånat varför. Det var ju han som drog med mig på mitt första egna demonstrationståg, kan det ha varit 1991 när allt också såg bottenlöst mörkt ut?
– Jag orkar inte bli mobiliserad längre, säger han och andas ut ett stort rökmoln genom näsan.
Är det den europeiska arbetarklassens budskap detta högerns år 2009?
Farsan är annars en av dem som verkligen låtit sig mobiliseras. I facket, i det socialdemokratiska partiet, i hyresgästföreningen. En gräsrot bland de hundratusentals som inte är socialdemokrater främst på grund av någon tjusig teori eller vindlande utopi. Han är sosse för att det är man när man är knegare som tjänar dåligt och vars trygghet beror av att samhället orkar vara starkt när man själv är svag. Kanske också av ett gemenskapsbehov, att höra till en rörelse som faktiskt gjort något för vanligt folk. En rörelse som funnits där och som man i gengäld, efter förmåga ställer upp för, som fackombud, eller lokalansvarig i hyresgästföreningens kontaktkommitté när ingen annan ville, eller som de flesta nöjer sig med: som man röstar på när det är val.
Kanske ska man se sagan om socialdemokratin som ett ömsesidigt band mellan rörelse och folk byggt av tillit och respekt. Som formats under drygt hundra år. Och att rörelsens svaghet idag, mer än något annat, beror av att just det där bandet av lojalitet har töjts lite väl mycket, och nu håller på att gå av. Farsans trötthet var hans sätt att uttrycka ett hundraårigt samhällskontrakt statt i upplösning. Hur mycket kan man dra i det där bandet av lojalitet?
Inom ekologin talar man om buffring. Att ekosystem ofta klarar av att ta hand om – buffra
– mycket mer miljögifter eller försurning än vad som borde vara möjligt. Trots för höga halter fortsätter systemet att fungera. Orsaken till detta är att ekosystemet bygger på en enorm mängd olika mekanismer som följer varandra, bekräftar och hänger samman, så att en förskjutning, en svacka, en brist kan repareras, tätas, kompenseras av andra mekanismer. Så fortsätter det ända tills systemet når sin tipping point, när systemet plötsligt en dag havererar.
När buffringssystemen är igång krävs inte en stor ökning för att systemet ska haverera utan bara en lite rubbning så faller allt. Ingen vet exakt var denna kritiska nivå finns. Det är ett av problemen bland annat med dagens klimatförändring. När man väl har passerat systemets tipping point finns ingen återvändo.
Per Olov Enquist har en gång uttryckt att: »När rörelsen kom var rörelsen redan där.« Man kan anta att när rörelsen en gång verkligen försvinner kommer rörelsen redan för länge sedan att ha upphört. Vad händer när en rörelse överutnyttjat sina tillgångar i form av lojalitet och förtroende? När rörelsen inte längre minns varför den en gång skapades och vad den vill med samhället?
När arbetarrörelsen uppstod var den en rörelse i människors hjärtan och medvetande. En rörelse i tiden, i takt med produktionsförhållandena sådana de var i industrialiseringens inflyttningsstäder. Industrisamhällets stora kollektiv, så väl lämpade för facklig organisering löses idag upp och fragmentariseras, även om arbetarklassen inte försvinner, men förändras.
Problemet är att ingen vet hur en socialdemokrati bortom dessa arbetarkollektiv fungerar – om den ens kan existera?
I takt med den utdragna krisen för socialdemokratin finns de som likt Katrine Kielos väljer att se allt som en konsekvens av dessa förändringar. Som säger att »det är nya tider nu som kräver en ny sorts socialdemokrati«.
Visst är det nya tider, som alltid, men det slags arbetarrörelsevärld som nu sägs ha upplösts och orsakat socialdemokratins krisläge har nog i sanning varit stadd i upplösning ända sedan den en gång uppstod.
Ändå har rörelsen haft en förmåga att hänga kvar. Individualiseringen gick nämligen hand i hand med, ja låg inneboende i, välfärdsprojektet. Tjänstesamhällets expansion har pågått sedan 1930-talet och sammanfaller med den offentliga sektorns utbyggnad och industrins effektiviseringar.
Katrine Kielos och andras förklaring till socialdemokratins problem rymmer naturligtvis viktiga komponenter till en förståelse av problemen, men lämnar också den grundläggande frågan om varför dessa långsiktiga förändringar just nu, i denna finanskris, skulle sätta in nådastöten mot ett parti som i våras fyllde 120 år.
Den övertygar inte om varför min farsa och miljontals arbetare som faktiskt existerar, inte orkar bli mobiliserade längre.
Jag tror att svaret på socialdemokratins problem måste sökas i socialdemokratins själsliv och i den politik partiet fört de senaste två tre decennierna. Om känslomässiga relationer hos de människor som en gång var eller fortfarande är dess sympatisörer. Vi måste förstå vad arbetarrörelsens löfte till människorna är och har varit. Och var slitaget i dessa fibrer av tillit är störst.
För mig blev det uppenbart under Barack Obamas presidentvalskampanj. Obama lyckades att på nytt, i ett amerikanskt sammanhang formulera det grundläggande löfte som alltid varit vänsterns löfte till människorna. Löftet att stå upp för vanliga människors villkor och liv. Jag tror att den nerv Obama rörde vid, där i november 2008 är samma nervbana som nuddas vid varje gång och överallt där en vänsterrörelse vinner val på grund av entusiasm och progressiva löften, istället för som ett missnöjesalternativ till en än mer misslyckad nyliberalism. Frågan svensk vänster borde ställa sig och kanske ställer sig fast det inte hörs ut ur bunkrarna och konferensrummen är: Hur gör vi så att nästa års riksdagsval leder fram till en rödgrön regering som väljs på sitt eget program och med glädje?
Jag tror att vi måste våga tala om sveket. Vad menas med ett så starkt ord som svek, hämtat från känslornas värld, när vi talar om socialdemokratin? Jo, bryter man sina löften så sviker man. Dagens socialdemokratiska politik bryter sitt historiska löfte till människorna. Ska man förstå rörelsens historiska styrka speglad i den nuvarande nedgången måste man se hur rörelsen förhåller sig till sitt uppdrag, till sitt eviga löfte. Vilka var de, har ni också nästan glömt?
För det första löftet att försvara vanliga människors rätt till ett bra liv. Kring detta byggdes arbetarrörelsen upp. Det andra löftet var budskapet om att vi ska ha råd med människor. Det var vänsterns stora nyhet, och födde praktiken med välfärdsstaten och folkhemmet. Tvärt emot det gamla samhällets absoluta klassgränser, där sjukvård fanns för de få, bostäder för de som hade råd och där utbildning bortom bibelläsning var för de förmögna. I detta samhälle, denna tusenåriga träldom, kom arbetarrörelsen med agitatorer och sedan med institutioner och sa: Vi har råd med er.
När högern sa emot hade vi det moraliska imperativet. Era liv är så viktiga att ni också ska ha rättigheter, som sjukvård när ni blir sjuka och utbildning åt era barn. Denna praktiska innebörd av »alla människors lika värde« var någonting nytt, som när det satt sig i folksjälen hade kraft att omvandla ett helt samhälle, skapa en ny hegemoni som sa: Vi har råd.
Och för att göra detta byggde arbetarrörelsen värn emot marknaden.
Resten vet vi. Välfärdsstaten byggdes upp och mot 1980-talet trodde många att bygget i stort sett var avslutat. Kanske var det också så att de där ekande löftena och kraven om människovärdighet föll i glömska. Inom rörelsen tänkte man inte längre på dessa grundbultar när förvaltandet av ett redan färdigt samhällsbygge tog överhanden. När Berlinmuren föll för 20 år sedan blev det också – i den nyliberala offensiv som nu pågått i 30 år – en självklarhet att se en välfärdsstat med 56 procents skattenivå (1987) och 90 procents ersättningsnivåer i socialförsäkringssystem och a-kassa som tillväxthämmande och gammaldags. Man hade lagt livet tillrätta, nu skulle dessa tillrättalagda släppas fria. Sådana var tiderna.
Redan i detta skede fanns många högt uppsatta inom de egna leden som tvekade om inriktningen, som ansåg att »det hade gått för långt«. Kjell-Olof Feldts niddikt om löntagarfonderna är klassisk, men hela den kanslihushöger han hade bakom sig hade sedan länge skruvat på sig när jämlikhetsambitionerna successivt höjdes. Rörelsens företrädare stördes av rörelsens riktning. Således måste riktningen ändras. Det var dags för förnyelse.
Vi lever i konsekvenserna av denna nya riktning och hur den tog sin utgångspunkt i ett helt annat sätt att se på rörelsens eviga uppdrag. Värnen mot marknaden monterades ner och istället införlivades marknadens principer där de tidigare varit portförbjudna. Vi har kallat det avreglering, privatisering, konkurrensutsättning, utförsäljning. Men i takt med att värnen mot marknaden avvecklades ökade slitaget i banden till de löften som en gång ställts ut till människorna. De löften som gett rörelsen både uppdrag och riktning. Klyftorna växte. Skatterna började sänkas. Man tummade på sina principer. Man skruvade långsamt ner förväntningarna. Man bäddade för sveket.
Det verkliga sveket kom i och med krisen på 1990-talet. Någonting hände i arbetarrörelsens själ under saneringen. Skulle man skriva ett svenskt kapitel till Naomi Kleins Chockdoktrinen skulle den handla om hur nyliberalismen såddes under förespegling att rädda landet från krisen. En del av sveket var själva nedskärningspolitiken, där trygghetssystemen holkades ur och människor i hundratusental fick uppleva att rörelsen bröt sina löften om att försvara deras villkor. Men värsta sveket var nog när rörelsen valde att bortse från vad som hade hänt, valde att inget säga.
Partiet hade förändrats, och människornas uppfattning av partiet hade skadats av krisbekämpningen, men rörelsens funktionärer försökte möta kritiken med budskapet att inget hade hänt, att man efter att krisen var nedkämpad, finansvalparna tuktade och statsskulden betald, skulle återgå till det normala igen. Nu har tolv år gått sedan 1990-talskrisen nedkämpades och det enda vi känner igen med partiet är att vi inte känner igen det.
Krisen i form av rekordarbetslöshet och stora budgetunderskott omförhandlades till en permanent kris när den offentliga sektorn underfinansierades och arbetslösheten tillåts ligga kvar på sin nya nivå under decennier. Som alla vet följdes inte 1990-talskrisen av en uppbyggd välfärdsstat. De 250 000 som förlorade sina arbeten återanställdes aldrig. Istället blev socialdemokratins tolv år vid makten ett långt, utdraget försök att mörka det tappade greppet om problemformuleringen. Budskapet som hela tiden kom igen i de inställda reformernas tidsålder var en agenda som bröt mot de mål som socialdemokratin konstituerats kring. Vi vrenskas med rätta över den nuvarande högerregeringens excesser i sänkta skatter med snart 100 miljarder per år, men man ska komma ihåg att s-regeringen sänkte skatterna med 65 miljarder. Skattenivåns utveckling gör nedskärningspolitiken nödvändig.
Människor kände inte igen sitt parti och partiet valde att blunda för det. På så sätt avväpnade rörelsen sig själv. Från en rörelse i människors hjärtan, började man den smärtsamma vandringen mot att bli ett helt vanligt parti, ett i raden. Denna ideologiskt valda nedmontering av välfärden är ett brott mot en hundraårig tradition av kontakt mellan rörelsen och folket. En spricka, ett brott, ett glapp.
Sveket fick konsekvenser. Partiet tappade hundratusentals väljare och medlemmar. Även fackföreningsrörelsen har skadats av utvecklingen. Det är lätt att förblindas av de stora siffrorna, men varje person som lämnade in gjorde det som ett personligt beslut, som en konsekvens av någonting som hade förändrats.
Återkopplar vi till bilden av buffring kan man anta att dessa decennier av nedskärningar tärt hårt på människors entusiasm inför socialdemokratin. Många lämnade partiet i protest, andra röstade på Gudrun Schyman, vissa demoraliserades till soffan. En liten men växande spillra gick till Sverigedemokraterna. Men under dessa synliga strömmar döljer sig de många som gick i inre exil, ledsnadens exil, den långa av-entusiasmeringen. En kollektiv depression inom en rörelse där man kanske stannar kvar i brist på bättre, men man står där med en allt mindre lust inför politiken.
Hur vet vi att inte socialdemokratin just nu snabbt närmar sig sin egen tipping point, ögonblicket när botten går ur rörelsen, när lojalitetsbandet lossnar, när man helt enkelt inte orkar med mer besvikelse.
En folkrörelses uppgift är att sätta ord på människors vardag och verkligheten, förklara världen. När språket är äkta och levande tål relationen också beska besked, det gjorde den så länge människor genom samhällsbygget kände att rörelsens sikte var inställt på människovärde till-varje-pris. Men när retoriken från arbetarrörelsen används för att dölja verkligheten, för att tala falskt, ja då spricker språket upp och det som ska leda till kommunikation, blir till ett glapp, en spricka, en ömsesidig misstro.
I ett Sverige som aldrig har varit rikare upplever människor att framtiden är osäker. Vi till vänster verkar inte längre tro att vi kan göra världen bättre. Vi ser oförmågan, bristerna, hjälplösheten. Att det faktiskt var en massa som var bättre förr, men det får man inte tycka. Trots att det borde vara självklart att ett samhälle med mindre klyftor är bättre än ett med stora. För oss som vill förändra världen men har tvingats leva i de inställda reformernas tidsålder handlar detta om politisk sorg. Vänsterns stora oförlösta sorg. Den långa tröttheten inför sveket och sedan en politisk sorg när insikten om svekets konsekvenser når in.
Man kan kalla denna sorg för folkhemsnostalgi, men jag tror inte att den kan förenklas till nostalgi. För det den politiskt sorgsna sörjer är framtiden. Hur framtiden ser ut om vi fortsätter den inslagna vägen. Att se att världen är på väg åt fel håll men att ingen politisk kraft värd namnet verkar bry sig om det.
I sin handbok för sorgebearbetning säger den amerikanske psykologiprofessorn William Worden att sorg som inte bearbetas blir kvar. Vi måste erkänna sorgen för att kunna gå vidare. Men hur gör man som individ med känslor som är kollektiva? Inga kyrkor håller öppna för de politiskt sörjande, inga ledare sätter ord på erfarenheten. Tystnaden sår tvivlet: Kanske har jag fel, kanske är det bara jag som känner så här? Men den politiska sorgen är ett hål som vi alla dansar kring. I hotet från Sverigedemokraterna. I politikens sjunkande engagemang. I nedskärningspolitiken och när vi i smyg köper loss vår hyresrätt fast vi egentligen tycker att boendet inte borde vara en handelsvara. I uppgivenheten och glappet i det politiska språket.
Idén med en rörelse var ju att vi skulle slippa stå själva. Men vi försöker var och en i vår ensamhet smussla undan förlusten av det kollektiva, ett projekt värt att brinna för. Vi skäms för vår sorg som en änkling som redan några veckor efter hustruns död har en ny älskarinna.
Vi skäms över en sorg som borde förena oss.
Jag tror 2010-talet avgörs av hur vår generation lyckas göra upp med den politiska sorgen. Detta är den ena konsekvensen. Den undre konsekvensen, kan man säga. Man måste också se den övre konsekvensen, som handlar om den socialdemokratiska identiteten och om medelklassens flykt från den gemensamma välfärden i nedskärningstider. En urgammal rädsla för medelklassen.
I valet till EU-parlamentet i juni 2009 får socialdemokratin i Stockholm 15 procent och blir bara fjärde störst bland partierna. Rädsla att plötsligt bli omkullsprungen av utvecklingen bubblar upp. Ängslighetskonvulsioner på DN debatt. Högerrörelsen skulle alltså ha varit för liten. Valnederlagen som intäkt för att rikta politiken mot medelklassens nya värderingar.
Men varför skulle denna nöjda medelklass låta sig nöja med en socialdemokrati utan egenskaper, som ingenting vill?
Är det inte just under »det långa klivet högerut« som socialdemokratin tappat sitt stöd i just TCO- och SACO-grupperna? Att det är när politiken anpassats till marknaden, rört sig mot mitten, haft fingret i luften istället för en egen ideologi och analys, som denna mytiska medelklass gått utan oss.
Tvärt emot myterna är medborgarstödet för den gemensamma välfärden högt. 92 procent är beredda att betala högre skatter för bättre äldreomsorg. Men 87 procent är också villiga att betala ur egen ficka för en bättre äldrevård. Vi är i första hand solidariska, men egenintresset ökar om samhällets insatser inte räcker till. I dessa enkla siffror vilar hela nyliberalismens revolutionspotential. De sänkta skatterna blir som bensin på en eld av ojämlikhet.
Nej, medelkassen behöver inte mer nu. Den vill ha ett samhälle. Socialdemokratins största tillgång gentemot medelklassen var inte vad vi gav utan att vi stod upp för vissa värden. Ett moraliskt imperativ. Nu öppnas rädslans portar och medelklassen lämnar arbetarklassen bakom liksom det samhällskontrakt som byggde välfärdsstaten. Inte för att de egentligen vill, utan för att de känner sig tvungna.
När Tage Erlander reste runt i landet under 1960-talet möttes han av ett utbrett missnöje. Trots rekordårens uppbyggnadstakt lät sig inte människor nöjas. De ville ha mer.
Det är aldrig de rädda människorna som revolterar, utan de som väntar på mer. De ständigt ökade kraven på samhället döptes till »de stigande förväntningarnas missnöje«. Ett folk som pressar sina ledare framför sig.
40 år senare i alliansens tid. Strukturella reformer, utformade för att styra om människors handlingsmönster och lojaliteter. Just den de välnärdas revolt som kan bära långt över valet. I sitt tal på Moderaternas stämma åberopar Fredrik Reinfeldt just Erlander. Högerns våta dröm är just en medelklass som vill ha mer. Verklighetens folk kräver sänkta skatter för att kunna sköta sig själva. Bilderna från hatkampanjen mot Obamas mycket modesta sjukvårdsreform slår emot mig och jag tänker: Hur hårt biter vi oss inte fast vid den lilla skärv vi fått?
Nu står vi i oktober 2009. Denna krishöst borde vara skördetid för socialdemokratin, men det långa klivet högerut håller oss tillbaka. För första gången i historien har en kapitalistisk kris inte lett till ökat stöd för vänstern. Men varför skulle den ha gjort det? Vi hyllade kapitalismen ända in i dess hundraårskris. Då stod vi med brallorna nere. Tagna på bar gärning i gullandet med fienden.
Den permanenta krisen, detta segdragna »vi har inte råd«, institutionaliserat i det nedskärningsland vi nu lever i, skapar en förhårdnad, ett ärr i socialdemokratins själ.
Vi kan knappt prata om drömmarna längre. Och skulle någon hitta orden så litar vi inte på dem. För språket har smulats likt torra löv i vinden.
Kanske kan poeten Kristina Lugns ord förklara varför socialdemokratins politiska sorg är så stor just nu:
»Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.«
Länge nog har vi levt utan längtan.
Arbetarrörelsens hopp är just nu att vi är så förtvivlat många som sörjer. Vi sörjer för att vi minns hur vi en gång gick på en väg åt rätt håll. Det kan verka illojalt att tala om detta. Men det är av nödvändighet. Att erkänna sorgen ger en handlingens tid efteråt. Sorgen är just nu socialdemokratins kanske enda outnyttjade källa. Om man erkänner att man har svikit; vågar ett litet kliv vänsterut.
Där är vi många som väntar.
Daniel Suhonen är född 1979 i Stockholmsförorten Västertorp. Han arbetade åtta år som studiesekreterare på ABF-huset i Stockholm och är sedan två år redaktör på SSU:s idétidskrift Tvärdrag som gav ut antologin Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna (2009). Han var också en av tre medförfattare till boken Åtta år med Reinfeldt (Föreningen Ordfront, 2006).