Den heliga kärnfamiljen
Europas familjepolitik närmar sig Sveriges och den svenska familjepolitiken europeiseras. När valfrihet styr politiken blir vinnarna hög- och medelinkomsttagare som lever i kärnfamilj och förlorarna ensamföräldrar och lågbetalda kvinnor.
Av Ulrika Lorentzi
– Jag vill kasta bomber när italienska politiker firar Familjens dag, säger Daniela Patrizi, ensamstående mamma i Rom. De är sådana hycklare! Den stora familjen som tar hand om allt, den finns inte längre. Kvinnor vill jobba, och en lön räcker inte till ett liv med den standard vi är vana vid.
Europa har kris i befolkningsfrågan. I länder där politiken utgår från den traditionella familjen, med en förälder hemma, föds väldigt få barn, till exempel är födelsetalet i Italien 1,3 barn per kvinna. Svårigheterna att kombinera arbete och barn blir extra tydliga för ensamföräldrar.
Daniela Patrizi gifte sig ung, 20 år gammal. Efter tio års äktenskap föddes sonen Federico. När sonen var sex år bad pappan om skilsmässa.
– Skilsmässa med barn är en katastrof, säger hon. Du måste ha föräldrar eller syskon som kan hjälpa dig eller mycket pengar. Jag har haft tur. Jag hade ett arbete och en bra relation till mina systrar. För andra kan föräldrahemmet bli ett fängelse som de tvingas återvända till. Eller så får de gå till nunnorna.
Det italienska samhället är inte planerat för att samma person både har ansvar för barn och arbetar. Föräldraledigheten är kort – två månader före förlossning och tre månader efter. De offentligt stödda förskolorna är väldigt få och de privata kostar 600 euro i månaden. I italienska skolor serveras inte lunch och fritidshem finns knappt.
– Italienska politiker talar mycket om hur viktig familjen är men de gör ingenting, fortsätter Daniela Patrizi. Det handlar inte bara om Berlusconi, Prodis center-vänsterregering gjorde inget de heller.
Daniela Patrizi arbetar på personalavdelningen i ett oljebolag. Före skilsmässan hade familjen en barnflicka men det blev för dyrt när hon blev ensam. Istället tog hennes syster, som är hemmafru, hand om Federico på dagarna, och hämtade honom efter skolan, under flera år. Svårast har det varit när hon har behövt ta ledigt för att tala med sonens lärare eller när sonen blivit sjuk. Ersättning för vård av sjukt barn existerar inte.
Familjepolitiken i Italien är svag, och kyrkans ställning stark. Nationellt saknas kraften att bryta med den traditionella bilden av familjen, något som däremot görs regionalt, till exempel har regionen Reggio Emilia utbyggd förskola.
I andra europeiska länder införs däremot nya reformer. För två år sedan chockade den tyska kristdemokratiska familjeministern Ursula von der Leyen många av sina partikamrater med en föräldraförsäkring som liknar den svenska – 67 procent av inkomsten under ett år och möjlighet till två extra månader om föräldrarna delar på ledigheten. Hon drog även igång en satsning på nya förskoleplatser och införde lag på att alla barn över tre år ska erbjudas barnomsorg.
Forna Östtyskland når barnomsorgsmålet utan problem. Där fanns gott om förskolor före sammanslagningen. Forna Västtyskland däremot var en utbyggd konservativ välfärdsstat där sambeskattning och andra stöd syftade till att stötta familjer med en familjeförsörjare och en hemmavarande förälder. Den service som behövs för att kombinera arbete och barn saknades helt och fortfarande är det väldigt svårt att få förskoleplats.
Den nya politiska inriktningen är mycket kritiserad. Ursula von der Leyens argument är kris i befolkningsfrågan – tyska kvinnor väljer bort barn. Förmodligen vill hon även uppnå EU:s målsättningar. Familjepolitiken ingår inte i den gemensamma EU-politiken utan beslutas nationellt. Men i den öppna samordningen mellan EU-länderna, »soft law«, finns flera mål och indikatorer som rör familjen.
– Man drunknar i dokument om familjepolitik på EU-nivå, säger Lena Wennberg, forskare som disputerade 2008 med avhandlingen Social Security for Solo Mothers in Swedish and EU Law. För att uppnå de ekonomiska målen är det viktigt för EU att vi föder barn och att både kvinnor och män arbetar där marknaden behöver dem.
Många av EU:s målsättningar är bra: ökad jämställdhet, utbyggd barnomsorg och fler kvinnor i arbete. Problemen uppstår när dessa kombineras med mål som genomsyrar alla EU-dokument: egenförsörjning, valfrihet och sänkta skatter.
– Om vi i alla situationer förväntas klara oss själva utan bidrag blir till exempel ensamföräldrar problematiska, fortsätter Lena Wennberg. De familjelösningar som utvecklas inom EU bygger på familjer med två inkomster. Är det alltid att föredra att vara beroende av en man eller annan partner snarare än av bidrag?
Europa närmar sig Sverige samtidigt som svensk familjepolitik europeiseras. Allt fler länder i Europa skapar system som möjliggör för föräldrar att både arbeta och ta hand om barn, en tvåförsörjarmodell som i Sverige. Samtidigt håller svensk politik på att förlora erkännandet av att det finns situationer i livet när människor behöver stöd och omfördelande åtgärder. Lena Wennberg menar att det inte enbart handlar om partipolitik utan att alla svenska partier påverkats av diskussionen inom EU.
Ensamföräldrar har kunnat leva ett hyfsat normalt liv i Sverige tack vare en fungerande samhällsservice och vid behov olika bidrag. Den här möjligheten försvagas när de som verkligen är beroende av bidrag konsekvent bekämpas och samhällsservicen bantas för att skapa utrymme för skattesänkningar.
Europeiseringen av familjepolitiken är tydlig i den svenska regeringens senaste familjereformer. Vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus kan endast användas av familjer med två föräldrar. Vårdnadsbidraget går dessutom på tvärs med ambitionen att stärka möjligheten att kombinera arbete och barn.
Den 1 juli i år infördes barnomsorgspengen. Den innebär att kommuner blir skyldiga att godkänna andra pedagogiska omsorgsformer i enskild regi, än förskolor och fritidshem, till exempel familjedaghem eller flerfamiljslösningar. Vidare blir kommuner skyldiga att ge bidrag till föräldrar som tar hand om sina egna barn om de samtidigt tar hand om lika många andra barn. Argumentet för reformen är valfrihet och ökat eget företagande inom välfärdsområdet. Regeringen tänker sig att barnomsorgspengen ger »särskilt kvinnor bättre möjligheter att ta steget till eget företagande«. En annan förändring från den 1 juli är att det går att göra avdrag motsvarande arbetsgivaravgiften för a-skattade hushållstjänster, till exempel en anställd barnflicka.
Forskarna Tommy Ferrarini, Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, och Ann-Zofie Duvander, Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, menar att fyra decenniers förstärkning av tvåförsörjarmodellen i Sverige har avstannat.
– Det finns en tröghet i systemet, säger Tommy Ferrarini. Det gamla tas inte bort men nya reformer läggs på vilket leder till ett blandat system med motstridiga motiv.
Det är svårt att förutse konsekvenserna när delar av systemet stärker varje förälders möjlighet att både arbeta och ta hand om barn och andra delar i systemet förstärker familjernas valfrihet att fördela ansvaret så att till exempel bara en förälder tar hand om barnen. Dessutom tar förändringarna tid.
Jämställdhetsminister Nyamko Sabunis främsta argument i debatten om vårdnadsbidrag var att ingen kommer att ta ut det. Det motsägs av utvecklingen i Norge. Kontantstötte, »vårdnadsbidrag«, infördes av den borgerliga regeringen 1998. I de första utvärderingarna hade reformen väldigt liten effekt men efter några år syntes att kvinnor minskat sin arbetstid betydligt mer än män samt att stödet i hög utsträckning användes av utrikesfödda kvinnor som redan hade en svag position på arbetsmarknaden. Den röd-gröna regering som tillträdde 2005 oroades av utvecklingen och har satsat stort på att bygga ut barnomsorgen. Senterpartiet, som ingår i regeringskoalitionen, blockerar dock avskaffandet av kontantstötte.
En annan fingervisning om konsekvenserna av den nya familjepolitiken ger utvecklingen i Frankrike. Där är stödet till familjer generöst, födelsetalen höga och förhållandevis många kvinnor arbetar. Sedan 1980-talet har föräldrars valfrihet varit styrande för politiken. Föräldrar kan välja att vara hemma med ett vårdnadsbidrag, att använda en sorts »barnomsorgspeng« för att betala en dagmamma eller göra skatteavdrag för kostnaden för en barnflicka i hemmet.
Systemen är öppna för alla familjer, men i praktiken styrs valet av barnomsorg av familjens, i synnerhet mammans, inkomst. Vårdnadsbidraget är så lågt att bara lågbetalda kvinnor är intresserade. På 1990-talet var det dessutom ett uttalat mål att få dessa kvinnor att lämna arbetsmarknaden för att ge utrymme för arbetslösa män. Medelinkomsttagare använder »barnomsorgspengen« för att betala en registrerad dagmamma. Endast höginkomsttagare betalar så mycket skatt att de kan utnyttja skatteavdraget för en barnflicka.
Den franska forskaren Nathalie Morel, som har skrivit en avhandling om barnomsorg och äldreomsorg i Sverige, har visat att det franska systemet ökar klasskillnaderna. Lågutbildade kvinnor stannar hemma många år med låg ersättning och har sedan svårt att komma tillbaka till arbete. Jämställdheten i dessa grupper minskar då kvinnorna tar hand om hushållsarbetet och blir ekonomiskt beroende av sina män.
Bland medel- och höginkomsttagare har jämställdheten stärkts då både kvinnor och män arbetar. Föreställningen att barn bör tas om hand av kvinnor i hemlik miljö lever dock kvar.
Ett syfte med politiken har varit att utveckla billigare former av barnomsorg. Den utbyggnad av förskolor som var på gång i Frankrike avstannade. Istället skapades lågbetalda, lågkvalificerade servicearbeten där framför allt kvinnor arbetar ensamma med att ta hand om barn i sitt eget eller barnets hem. För att bli en registrerad dagmamma krävs ett tillräckligt stort och rent hem samt totalt 120 timmars utbildning.
– Det är svårt att veta vad effekterna av de nya reformerna i Sverige blir, bland annat för att ert skattesystem ser annorlunda ut, men en gissning är något som liknar utvecklingen i Frankrike, säger Nathalie Morel.
Det är alltså troligt att vi kommer att få se större klasskillnader i valet av barnomsorg och försämrad jämställdhet bland låginkomsttagare. Kanske ökar jämställdheten bland hög- och medelinkomsttagare som lever i kärnfamilj då kvinnor kan minska sin hushållsarbetstid genom att köpa skattesubventionerade hushållstjänster. Lågavlönade och ensamföräldrar har inte samma möjlighet att använda skatteavdrag. Det går inte att dra av mer än man betalar i skatt (minus allmän pensionsavgift samt kyrko- och begravningsavgift) och eftersom det finns ett tak på subventionen kan även välbetalda ensamföräldrar endast dra av hälften så mycket som familjer med två föräldrar.
I förlängningen menar Nathalie Morel att jämlikhetstanken i det svenska systemet riskerar att undermineras. När individuella lösningar blir vanligare minskar troligen stödet för de kollektiva lösningarna, som skattesubventionerad förskola med välutbildad personal i ändamålsenliga lokaler. Det är föräldrar med små marginaler, låginkomsttagare och ensamstående föräldrar, som är mest beroende av att den kollektiva servicen fungerar. I Sverige finns knappt några nunnor, så vad ska de välja?
Ulrika Lorentzi är frilansjournalist och författare. 2008 gav hon ut boken Något bara kvinnor kan? Normer, biologi och graviditet (Atlas).