Rättning höger
Med sitt utspel om »verklighetens folk« närmar sig Göran Hägglund en retorik som ligger nära Sverigedemokraterna. Kanske är det just det Kristdemokraterna vill? Bli ett stödparti åt Sd så som venstre blev åt Dansk Folkeparti i Danmark.
Av Jan-Erik Pettersson
Illustration: Fabian Göranson
Göran Hägglund rättar till de fyrkantiga brillorna och ser oss troskyldigt i ögonen. Vi försvarar verklighetens folk, säger han och man anar den värmländska dialekten bakom den välpolerade storstadssvenskan. De vanliga, hårt arbetande människorna är trötta på att mästras av kulturvänstern. Denna självutnämnda elit har tappat all kontakt med verkligheten och struntar fullständigt i kvaliteten. Från kulturhållet hörs numera bara »svårartade performance-vrål och idisslande av dekonstruktionen av könet«.
Det var under Almedalsveckan i somras som Göran Hägglund kom ut som vänsterns fiende nummer ett i Sverige.
Representanter för den reellt existerande kultureliten såg mest förvirrade ut. Idisslande? Provokationer? Just idag. När författare med vänsterprofil som Åsa Linderborg, Susanna Alakoski eller Henning Mankell skriver för hundratusentals läsare, när busslaster med människor från landets alla hörn åker till Stockholm för att gå på kulturfina Stadsteaterns föreställning av De tre musketörerna i stället för att köa till privatteatrarnas senaste kuta-och-kör-komedi.
Vad snackar killen om?
Reaktionerna blev milt sagt ljumma på de flesta håll, men Hägglund lät sig inte bekomma. Han skärpte tonen. Vänstern har blivit en fara för demokratin. Obegriplig och hatad av alla styr den och ställer och vill tvinga på folk sina åsikter och värderingar. Politikerna har blivit deras lydiga redskap. Men folk måste få vara i fred för politiker och debattörer.
Och nu fick Hägglund som han ville. Debatten brakade lös. Kulturredaktörerna ryckte ut. Kd-ledaren åstadkom trafikstockning på bokmässan när han stod i Aftonbladets monter och debatterade med Åsa Linderborg. Bloggosfären översvämmades av inlägg i den nya kulturdebatten, de flesta gav kraftigt stöd åt Hägglund.
Göran Hägglund, en ungdomlig femtioåring, son till en verkstadsarbetare från Degerfors, numera bosatt i Bankeryd, en välbärgad förort till Jönköping, i den region där man ska bo om man är ledare för kristdemokraterna, är dagens hjälte i borgerligheten. Nu har den fått något annat att bita i än den plågsamma frågan om samkönade äktenskap som bara orsakar dystra miner bland allianskollegorna.
När även motståndarna börjar använda begreppet verklighetens folk (den gamla Ian och Bert-klyschan) och det i helt nya sammanhang, så vet man att Hägglund har vunnit första ronden. Han har gjort något som ingen annan på den borgerliga sidan lyckats med. Han har dragit igång en kulturkamp mot de radikala enligt dansk förebild. För som venstreledaren och statsministern Anders Fogh Rasmussen sade någon gång i början av 00-talet: »Det är utfallet av kulturkampen som avgör Danmarks framtid«.
Med benäget bistånd från främlingsfientliga Dansk Folkeparti lyckades Rasmussen också i sitt syfte att förändra samhällsklimatet i sitt land.
Jag har själv vuxit upp i en liten ort i Jönköpings län, mitt i Hägglundland där det strävsamma folket bor. Mitt första skolår gick jag i ett litet missionshus uppe på en bergknalle (den riktiga skolan byggdes några år senare). I stället för scouterna, som inte existerade här, gick man med i Missionsförbundets UV, Unga Viljor.
De som bodde i tätorten var fabriksarbetare, om de inte var fabrikörer – det fanns gott om såna också. Många tillhörde en frikyrka, andra gjorde det inte. Jag skulle tro att ungefär hälften stod utanför det kyrkliga livet. Politiken delades efter religiösa linjer. De ickereligiösa, till vilka min familj hörde, var för det mesta sossar och politiskt intresserade, ibland mycket detaljkunniga. De religiösa var övervägande folkpartister, gillade egentligen inte politik och misstrodde fackföreningar. Oftast kom de båda grupperna bra överens, man kände ju varandra väl och önskade lösa de gemensamma frågorna kring skolorna, äldreboendet, vägasfalteringen och bygget av den nya idrottsplatsen i samförstånd.
Men någon gång kunde det dyka upp en Hägglundare som fick lust till lite kulturkamp och som hävdade att sosseri egentligen var ett uttryck för den ledes strävsamma knogande här på jorden. Då kunde det för en tid utbryta en kommunalistisk stämning i de två lägren. Sossearbetarna började tala föraktfullt om frimicklare. Man drog skräckhistorier om Målle Lindberg och Maranata.
– Di bär se åt som tosingar, hoppar och skriker och gapar.
De frikyrkliga trappade upp kraven på vad man fick lov att göra och inte göra.
– Cykla på långfredan, ä ni inte riktit vetia?!
Männen i det ickereligiösa lägret blev då gärna lite efterlåtna, ville slippa bråk, medan kvinnorna kunde vara skarpare.
– Höddu Göran, stå inte där å tjabba. Gå hem å klipp gräset i stället!
Vår tids Göran tänker inte sluta tjabba om elitvänstern. Han går på i ullstrumporna, inte för att han är en grälsjuk frimicklare utan för att han följer en strategi.
Det driver starka underströmmar i svensk borgerlighet, men ingen vet säkert i vilken riktning vågorna kommer att slå. Allt fler ser att finanskris och klimatkris också är den oblandade kapitalismens kris. Nyliberalismens barrikader överges och förfaller.
Hur ska borgerligheten vända sig i detta läge? Det självklara svaret är det som alltid dyker upp i förvirringens tid. Tillbaka till rötterna. Återskapa kärnverksamheten.
Frågan är bara hur och av vem.
Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skrev förra hösten hyllande om en bok av den extremkonservative engelske författaren och före detta socialläkaren Theodore Dalrymple (egentligen Anthony Daniels).
Dalrymples tes är att samhället av idag förfaller i kriminalitet och kaos, men vi förstår inte varför eftersom en radikal intellektuell elit har förvrängt synen på oss. Människor ser inte längre vem som är god och vem som är ond. Den enda lösningen är att de västerländska samhällenas underklass med hårda nypor tvingas att efterlikna samhällets verkliga stöttepelare – den välanpassade, förvärvsinriktade och värdebeständiga medelklassen.
Gudmundsons slutsats är klar: »I mina ögon erbjuder Theodore Dalrymple en kampanjhandbok för ett pånyttfött kristdemokratiskt alternativ.«
Kd som det nya – eller gamla – högerpartiet? En tummelplats för moderater som hoppat av högerut. Ja, det är faktiskt vad som nu håller på att bli verklighet. För när Göran Hägglund plötsligt far ut i demagogi om att kulturvänstern är dels en totalt isolerad grupp som ägnar sig åt tomma provokationer dels oändligt mäktig och styr hela samhället, när han börjar använda märkliga ord och fördöma sådant som »upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget«, så inser vi att något har hänt och att det knappast är hygglige Göran som formulerar satserna utan snarare hans nye talskrivare Fredrik Haage.
Mediedoldisen Haage är en av den teoretiska och akademiska konservatismens mera framträdande gestalter. Hans politiska rötter finns i Konservativa sällskapet och i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han medverkade också (dock inte i någon central roll) i det ryktbara, numera sedan länge nedlagda samtidsmagasinet Salt, en tidskrift där extremreaktionära debattörer en kort tid kunde samsas med etablerade kulturkonservativa skribenter.
Haage har bland annat studerat och lärt av den gamle högerledaren Ernst Trygger som förde en stark och principiellt motiverad kamp mot jämlikheten och den allmänna rösträtten.
»Han (Trygger) ansåg att nationens materiella och andliga välstånd borde vara det överordnade målet för all politisk verksamhet. Detta mål var även, väl att märka, överordnat den egalitarism som demokratin representerade och förutsatte.
Trygger betraktade den fullständiga politiska egalitarismen som en upplösande faktor för samhället. Det demokratiska folkstyret vred medborgarnas blickar från det gemensamma bästa mot deras egna personliga behov, menade han.« (Haage i tidskriften Contextus nr 2/97)
Radikala högeridéer fanns i början av 00-talet också hos ett gäng mycket unga moderater som bildade nätverket Engelbrekt. Engelbrekt betecknade sig som en värdekonservativ grupp men hämtade i själva verket delar av sitt program direkt från Sverigedemokraterna. Efter kritik i medierna upplöstes nätverket. En del medlemmar vandrade vidare till nynazistiska organisationer medan andra, som Charlie Weimers, gick till kristdemokraternas ungdomsförbund. Weimers, en av KD-partiets starkaste motståndare till homosexuellas rättigheter, kandiderade 2005 till ordförandeposten i KDU men förlorade på grund av internt motstånd. Men 2008 var det nya tider, Weimers blev vald till ledare för ungdomsförbundet och är idag en av de tongivande KD-politikerna och vapendragare till Hägglund i vänsterdebatten.
De KD-are som driver högerut samlas i förnyelserörelsen FFFF (frihet, familj, flit, företagsamhet). Här är man i gasen över Hägglunds utspel och på sin hemsida berättar gruppen att man haft möte med Svenska Dagbladets ledarskribent Johan Wennström där denne menat att KD borde profilera sig i rättspolitiken: »Kan ni ta kulturens pyromaner i nackhåren kan ni gott göra samma sak med förorternas«.
Uttryckssättet är inte att ta miste på – ett språk från husagans och brukspatronernas tidevarv.
Har Göran Hägglund, hygglige Göran, blivit kidnappad av ett gäng yngre manliga högerideologer som han tror ska hjälpa honom att rädda partiet, men som han inte längre kan styra? Som håller på att föra honom till en plats dit han inte vill. Till en politikens yttersta högerflank som han kommer att få dela med Sverigedemokraterna? Bli ett stödparti åt dessa så som venstre i praktiken blev stödparti åt Dansk Folkeparti i vårt södra grannland?
Hans försvar är att han slåss mot etablissemanget och för de vanliga. De som ingen talar för. Som inte tar en fika på Vetekatten och inte har ett ord i DN Kultur. Och det må vara. Problemet för Hägglund är att det inte är mycket till etablissemang han har att komma med, dessa författare och frilansdebattörer och konstfackselever, om man jämför med de verkliga eliterna, alltså ministrar och partiledare, storföretagschefer och ledarskribenter.
Och hur vanliga är egentligen de vanliga? Inte överdrivet, enligt min erfarenhet. I alla samhällen har det funnits såna som velat bestämma över andra, liksom det överallt funnits uppkäftiga typer och gränsöverskridare. Det rådde inget tvivel om vilka som höll i pekpinnarna i min barndoms Hägglundland. Men det slår mig nu plötsligt att de frireligiösa också var det här samhällets mest tydliga normbrytare och provokatörer. Inför tältmötenas performance-vrål kunde hederliga, hårt arbetande socialister bara skaka på huvudet. Men jag har inget minne av att de såg dessa shower som personliga kränkningar eller som ett samhällsproblem, någonting som borde åtgärdas eller stoppas. Man pratade skit om de tungomålstalande tältartisterna en stund, sen var det bra med det:
– Ah, dä häringa ä inte te å begripa, nu går vi hem och sätter på kaffet.
Jan-Erik Pettersson är journalist.