Kolonialismens nya ansikte
Nu köper nyrika länder som Kina och arabstater upp jordbruksmark i tredje världen. Fenomenet kallas landgrabbing och hotar att göra de fattiga ännu fattigare.
Av Daniel Berg och Johan Berggren
Älvsjö, Stockholm, lördagen den 24 oktober 2009. Det är European Development Days och den moderna mässhallen är sprängfylld av engagemang i världens fattiga. Hundratals organisationer och institutioner, statsägda, privata, frivilliga, professionella, handfasta, ideologiska, landspecifika, internationella, alla myllrar de här. Att halva mänskligheten är fattig, och en fjärdedel direkt eländig, är det man vill åt. FN:s Millenniemål för 2015, en halvering av fattigdomen, har man många recept på att uppnå. De flesta har ett gemensamt: mer pengar behövs. Men den internationella finanskrisen har gjort att de som till äventyrs har pengar att skjuta till, är ännu mindre benägna än förut att göra detta. Samtidigt är u-landsbistånd under angrepp, till och med av biståndsministrar – som Sveriges Gunilla Carlsson (M).
Vi har ju gett så mycket, men de är fortfarande fattiga. Har pengarna gått till några få? Har medlen till och med bevarat fattigdomen? Det är mycket frestande, allt fler gör det, att prata om investeringar istället för bistånd. De rika kommer med pengar, men för att göra affärer, inte ge bort. Bygger och ordnar, men får också någonting för det. En win-win-situation, helt enligt de i geopolitiska sammanhang accepterade liberala teorierna.
Så det är inte konstigt att en punkt som diskuteras på seminariet om »land grabbing« – när jordbruksmark i fattiga länder köps upp av rika länder eller storföretag, och ett av de fenomen som ingår i det som ofta kallas »globalisering« – är om det verkligen borde heta så. »Grabbing« – närmast att översätta med »roffande« – klingar så negativt. »Land acquisition« borde det heta, tycker många. Landanskaffning. Perspektivet ändras från den fattiges till den rikes.
Och från de rikas perspektiv är det verkligen fördelaktigt. Saudiarabien och Kina, några av planetens nyrika, har mycket: olja och dollar i det första fallet, tillverkningsindustri och dollar i det andra. Men man har brist på odlingsjord. Kina går snabbt från jordbrukarland till industriland – bönderna lämnar åkrarna, som dessutom ofta läggs under vatten i stora dammprojekt, eller slukas av växande städer. I Saudiarabien finns bara öken, och olja, och den senare tar slut någon gång, och då vill man inte bara stå där med bara det förra.
Det är inga småaffärer. Enligt officiella sammanställningar har jordbruksmark de senaste tre åren köpts upp i fattiga länder för 20–30 miljarder dollar.
Man kan grovt dela upp dagens »land grabbing« i två typer. Dels nationella projekt, där nyindustrialiserade stater i främst Asien och Mellanöstern, som Kina och Saudiarabien, till följd av sitt ständigt växande importbehov av livsmedel (liksom av alla råvaror) försöker försäkra sig om stadig tillgång och priser som ett led i sin säkerhetspolitik.
Dels har vi stora aktiebolag som med västerländskt kapital spekulerar i en lovande marknad, liksom de tidigare gjort i andra råvaror, som olja och mineraler. För dessa är dock inte stabila priser eller stabil tillgång av intresse, snarare ökar deras vinstmöjligheter vid motsatt utveckling.
Landgrabbande nationer är inte i första hand på kort sikt ute efter att tjäna pengar. De för snarare en långsiktig geopolitik. Det handlar om oberoende, kontroll över sin livsmedelsförsörjning. Därför utnyttjar man heller inte nödvändigtvis lokal arbetskraft, även om den är billig. Runt en miljon kineser arbetar idag med jordbruk – i Afrika.
Mat är en vara, lika strategisk som olja. Inget land kan acceptera att mat (eller energi) är helt fritt på marknaden. Tillgången måste vara säkrad. Alltså regleringar, alltså inte fri marknad. Det är också därför de mäktiga länderna skyddar sig med tullar. Det har de alltid gjort, och kommer sannolikt alltid att göra. Medan de predikar frihandel för andra.
Det handlar alltså om ett genomdrivet, politiskt skeende där de redan mäktiga köper sig säkerhet, de redan rika skaffar sig profitabla affärer, de redan privilegierade köper sig flera privilegier. Det är också »globaliseringen«.
Afrika har få dollar, men naturtillgångar, såsom odlingsjord. Så i en tid där dollarn skakar så är det förståeligt att Kina, som köpt upp dollar för att marknaden för deras industriproduktion (USA) inte ska svika, vill använda dem till något innan valutans värde urholkas helt. Samma gäller Saudiarabien som har enorma dollarreserver efter all olja de sålt.
Det ger bisarra effekter. Sedan 2006 har utländska intressen köpt upp jord motsvarande hela Frankrikes odlingsareal i fattiga länder, mellan 15 och 20 miljoner hektar. Sudan avsätter idag en femtedel av sin odlingsjord för uppköp av arabiska regeringar. I Etiopien investerar ett saudiskt konsortium (med stöd av saudiska staten) lika mycket, 100 miljoner dollar, i att köpa upp jord som World Food Programme spenderar (116 miljoner dollar) på att köpa mat till Etiopiens drygt 4,5 miljoner svältande.
Och Världsbanken och IMF applåderar: det urmodiga, underpresterande Afrika får en snabbdos industrijordbruk, effektiviteten, tillväxten och BNP ökar. Samma bild får vi av de svenska insatserna på området. 2008 köpte svenska Alpcot Agro 128 000 hektar i Ryssland, Black Earth heter det andra stora svenska företaget som gör affärer av detta slag. Medierapporterna handlar om hur jord som legat i träda nu räddas till produktivitet av raska svenskar. Kanske är det så. Men i varje »land grab«-projekt bör man skärskåda: Vem arbetar där? Under vilka villkor? Stannar grödorna i landet? Eller åtminstone något av vinsten från dem? Följ pengarna.
I de svenska exemplen blir bilden ganska ljus. Det handlar ofta om jordar som legat i träda. Ryssar och ukrainare ser ut att få en bit av kakan. I det ännu fattigare och mer korrupta Afrika är det inte så.
Arrangemangen för de afrikanska länderna påminner om EU:s uppköp av afrikanska länders fiskerättigheter. De miljontals eurona stannar hos några få maktpersoner, och sedan försvinner folkets levebröd.
Stora, inhägnade plantage. Lokalbefolkningen äga icke tillträde, inte ens som arbetskraft. Skördarna skördas med maskiner köpta utanför landet, intagna utan tull. Skördarna exporteras utan avgifter ut ur landet: säljs i »ägarlandet« eller i länder som har råd med världsmarknadspriserna.
De som förut – ineffektivt, men ändå – odlade jorden, och på så sätt skaffade sig själva mat och möjligen ett litet överskott, står utan försörjning. De måste flytta. Till storstäder där inga arbeten finns, där de fastnar i slummens ineffektiva nätverk av mikroutnyttjande och misär. Eller så tar de sig norrut, mot det hägrande EU, fastnar i läger på vägen, eller går under. Den som mot alla odds tar sig till EU kan få ett svartjobb.
Också de lokala städerna blir lidande: den livsmedelstillströmning som ändå skedde från närliggande jordbruk sinar och uteblir. Städernas matbrist förvärras.
Som om detta inte vore nog, har det nykoloniala systemet med landgrabbing ytterligare en stor nackdel. Miljön. Till att börja med har vi klimatpåverkan. Det högavkastande industrijordbruk som drivs med maskiner, mycket konstgödsel och bekämpningskemikalier – och som många debattörer i Nord, här hemma mest profilstark Folkpartiets Marit Paulsen – menar är enda vägen för att föda mänsklighetens hungrande – använder enormt mycket fossil energi. Beräkningen som gäller för till exempel USA:s jordbruk är att för varje kalori mat som skördas, har tio kalorier fossil energi investerats (detta förnekas kategoriskt – högst anmärkningsvärt – av Marit Paulsen i boken Lurad av laxen).
Särskilt tillverkningen av den för det industriella jordbruket nödvändiga handelsgödseln ger stora mängder fossila växthusgaser. Dessa måste minska, inte öka. En väg till detta är att göra fler jordbruk ekologiska: kretsloppets egen gödsel får räcka; samt mer arbetskraftsintensiva – det minskar maskinbruket och ger arbetstillfällen.
Dessutom är det moderna intensivjordbruket icke-uthålligt. De senaste 25 åren har vi ständigt måst öka insatsen av konstgödsel och kemikalier för att bibehålla konstant avkastning. Jordarna avkrävs produktion till över gränsen av sin förmåga, och många ekologer och biologer har förklarat vad som då händer med den komplicerade och känsliga processen, samspelet mellan humuslaget, fotosyntes, näringsämnen, geologi: jordar utarmas.
Men de kanske ändå ger mat för idag?
Nä, inte ens det. För Världsbanken och IMF och andra som ger internationella lån till fattiga länder har villkorat dessa i decennier: slopa era tullar, slopa stöd åt vissa grödor lokalt, slopa statlig styrning. Grödorna ska ut på världsmarknaden och skapa tillväxt.
Men grödorna som världsmarknaden allra mest efterfrågar idag, som ger bäst vinst, och alltså ofta blir de som odlas på den »grabbade« jorden – särskilt den som hanteras av storföretag – är i stor utsträckning grödor för tillverkning av biobränsle. De rika i världen betalar bättre för att få något att stoppa i tanken på sina bilar, än de fattiga för att få något att stoppa i magen på sina barn. Så våra begär – och ironiskt nog, försök att mota klimatförändringar – trumfar deras behov. Och hypotesen att uppköp och industrialisering av Syds jordar skulle bekämpa fattigdomen faller ihop som en utmärglad fyraåring med kolera.
Sanningen är att det ger precis motsatt resultat. Samt bäddar för en snar framtid där läget blir ännu mycket värre.
»Land grabbing« är ett nytt fenomen, som tog fart i samband med den senaste stora globala finanskrisen. »Outsourcingens tredje våg« kallas det i tidningen The Economist – de två första var industri- och tjänsteproduktion. Och ändå är det gammalt. Man ser snabbt likheterna med den land- och råvaruroffande kolonialism som utgick från Europa, med höjdpunkt kring förra sekelskiftet. Som levde – och lever – kvar i till exempel begreppet »Bananrepubliker«; länder med svaga marionettstyren vars jord ägs och brukas av utländska företag mot ringa ersättning.
Fenomenet har även en annan länk till historien. Den liberala teorin som rättfärdigar det, pratar om nödvändiga investeringar i eftersatt jordbruk. Och om att det är önskvärt att få dagens fattiga länder att upprepa »den europeiska erfarenheten« från 1800-talet.
Logiken är enkel: att införa industriellt jordbruk ger storskalighet och kapitalintensitet. Detta medför stora produktivitetsvinster. Arbetskraft frigörs från jordbruket till industrin, och den arbetskraft som är kvar kommer att arbeta mer produktivt. Resultatet blir en ekonomiskt gynnsam cirkelrörelse, menar man.
Denna teori, som har blivit doktrin och praxis i dag, har formulerats utifrån jordbrukseffektivisering som under 1800-talet låg till grund för Europas världsdominans och världsekonomins enorma tillväxt. Ekonomer idag menar generellt att detta historiska exempel bör ligga till grund för alla försök att förbättra livet i de ännu inte industrialiserade länderna. »Land grabbing« erbjuder på många sätt en möjlighet till detta, menar man: en snabb industrialisering av jordbruket som startskott för fortsatt ekonomisk utveckling.
Ekonomer är dock inte historiker. Om vi tar dåtidens och nutidens faktiska, specifika förhållanden i beaktande, så förmörkas genast dagens förhoppningar kring »land grabbing«. Vi menar förstås inte att en utveckling av den fattiga världens jordbruk i sig är destruktivt, omöjligt eller icke önskvärt. Tvärtom är en sådan utveckling avgörande för både de fattiga ländernas välstånd och hela jordens ekonomiska utveckling och livsmedelsförsörjning. Men om vi istället för naivt ser nyktert på historien, ser vi att den är en dålig mall för framtiden.
Till att börja med räknas inte de sociala konsekvenserna av »den europeiska erfarenheten« med i dagens ekonomiska modeller. När omvandlingen av det europeiska jordbruket tog fart i England med privatiseringen av allmänningarna och proletariseringen av småbönder på 1700-talet var resultatet kaotiskt. Städerna fylldes av utslagna familjer vars liv i slummen präglades av rättslöshet, skriande fattigdom, sanitär katastrof och inhumana arbetsvillkor.
Europa under 1800-talet karaktäriserades av dessa jordbruksomvandlingens och industrialiseringens konstanta jordskred. Inte bara industriarbetarna gjorde revolutionsförsök – många – under 1800-talet, också bönderna gjorde häftigt motstånd mot skeendet. Franska revolutionen följdes av Napoleonkrigen, av Reaktionen 1815 och av nya, världsvida revolutioner till »världsrevolutionen« 1848. Det industrialiserande Europa var ett sönderslitet, turbulent och våldsamt ställe. Intressekonflikterna inom jordbrukspolitiken var grundläggande för tidens konflikter.
Det sena 1800-talets protektionism, upprustning och imperialism har mycket av sin förklaring i denna ständiga omvälvning av jordbrukarnas och arbetarnas socioekonomiska ställning. Den sociala oron blev till slut så stor, att den kanaliserad genom nationalism, fascism och socialism kastade världen in i 1900-talets kriser och världskrig.
Att utelämna dessa erfarenheter riskerar att överraska oss med hemska konsekvenser. Det skulle vara ett intellektuellt förräderi mot alla offer i denna historiska process.
Ändå, kan det inte vara värt det? Om det tar dagens u-värld till hägrande framtida europeiska förhållanden? Vi menar att processen inte kommer att kunna upprepas på det sättet. Dess långsiktiga vinningar berodde på faktorer som idag saknas.
Vid en industrialisering av jordbruket följer en flykt av arbetskraften antingen till städer eller till andra länder. I Europa på 1800-talet kunde den ständigt kraftigt expanderande industrin suga upp många av dessa människor. I dagens fattiga jordbruksländer saknas – helt och hållet i Afrika – en sådan industri. De som inte industrin kunde sluka, emigrerade. Migrationen under »den europeiska erfarenheten« var enorm. Hela kontinenter öppnades för Europas massor. Den snabba (och mot urbefolkningar hänsynslösa) exploateringen av »nya« kontinenters bördiga jord gav samtidigt lägre livsmedelspriser i industristäderna, så att också de fattigaste fick billigare mat så småningom.
För dem som drivs på flykt i dagens jordbruksomvandlingar finns inga öppna kontinenter att ta i anspråk. Att inte ta med detta i bilden av »land grabbings« effekter är att bjuda in till katastrofala »oväntade« händelser i form av desperata inbördeskrig och en fortsatt ökning av de illegala flyktingströmmarna.
Dessutom är miljösituationen idag en helt annan än för 200 år sedan. Istället för Europas historiskt unika förutsättningar för sin jordbruksomvandling har vi idag omfattande hinder för en sådan – jordutarmning, vattenbrist, monokulturers sårbarhet och klimatpåverkansproblemet. Dessa problem har delvis skapats av just »den europeiska erfarenheten« men räknas sällan in i modellerna för det industriella jordbrukets lönsamhet. Om vi idag genom bland annat »land grabbing« ska fortsätta den industriella jordbruksutvecklingen i den fattiga världen måste dessa effekter tas med i kostnadsanalyser.
Den europeiska erfarenheten har haft ett stort inflytande på den avkolonialiserade världens ekonomiska politik ända sedan frigörelsen, inte minst på deras jordbrukspolitik.
Efter andra världskriget hade kolonialmakterna försvagats och »den andra världens« socialistblock framstod som ett reellt alternativ för »den tredje världen«. Den »första världen« fann sig nödsakad att kompromissa. Riskerna med att hålla fast vid ordningen från före kriget där kolonialmakten lierade sig med en inhemsk elit för att kontrollera sina områden, var för stora.
USA gick med på omfattande landreformer i sina ockuperade områden i Asien, Kina gjorde världens största omfördelning av landrikedomar till förmån för småbönder; i delar av Indien, i Afrika och Latinamerika genomdrevs liknande reformer. Eric Hobsbawm noterar att under de första fem åren efter andra världskriget levde hälften av världens befolkning i länder där det pågick landreformer. Detta är en av världshistoriens största »röda« revolutioner, ämnad att omfördela rikedomar och produktivkrafter från besuttna klasser till de tidigare utsugna.
Parallellt med denna »röda« revolution lanseras en annan, som brukar kallas »den gröna revolutionen«. Denna ger en motsatt rörelse; bort från småjordbruk. Kärnan i den gröna revolutionen som drog över den fattiga världen från och med 1950-talet var att fullfölja den europeiska erfarenheten. Ingredienserna var mekanisering, konstgödsel, konstbevattning, bekämpningsmedel och monokulturell odling av högavkastande arter.
Den gröna revolutionens delar är intimt knutna till varandra av såväl ekonomiska som ekologiska skäl. Stora maskiner blir lönsammare med stora arealer, och kräver monokultur, de kan inte hantera mer än en gröda på en gång effektivt. Monokulturer förekommer inte normalt i ekologin, och drar på sig insekts- och sjukdomsangrepp som kräver giftbekämpning som kräver ytterligare maskiner. Detta binder det industriella jordbruket till en mycket intensiv användning, och ständig vidareutveckling, av bekämpningsmedel.
Med monokulturodling följer också att alla de näringsämnen som grödan behöver inte längre skapas i ett symbiotiskt system. Det industriella jordbruket är således även låst vid insatser av näringsämnen utifrån, konstgödsel. Konstbevattning är den sista delen av den gröna revolutionen och har bundit produktionen till ett enormt behov av färskvatten. Stora områden under bevattning idag i världen har ingen hållbar försörjning på denna insatsvara, något som allvarligt hotar de landvinningar som den gröna revolutionen har gjort.
Industriellt jordbruk har haft som främsta mål att maximera produktionen. Från att de stora programmen sattes igång på 1950-talet fram till 1990 har produktiviteten per hektar ökat i snitt 2,4 gånger, ytan bevattnad odling ökat 2,6 gånger, insatsen av konstgödsel tiodubblats. Köttproduktionen femdubblats, fiskeriet och äggproduktionen fördubblats. Under samma period dubblerades världens befolkning. Dessa siffror är i sig en framgångssaga, maten på världsmarknaden har aldrig varit billigare än under början av 2000-talet.
Systemet är dock i längden icke hållbart. Konstgödsel lakar ut jorden och kräver allt större insatser. Bekämpningsmedel ger skador på omkringliggande miljö, som till exempel den pågående bi-döden, och behöver användas i allt större doser allteftersom skadeinsekter och sjukdomar blir resistenta.
Alternativet, det organiska jordbruket, löser problemet med upprätthållen produktion genom slutna näringscykler, där varje slutdel av den biologiska produktionen inom systemet återförs som insatsvara. Detta sätter på samma gång ett tak för produktionen och ett stabilt golv för det ekologiska systemet. Det industriella systemets explosion har sprängt detta slutna rum, vi har kastat oss upp genom taket och samtidigt raserat det ekologiska golvet. Genom att anamma det industriella jordbrukets maximeringsstrategi måste vi fortsätta flyga, allt högre, för vi har inte längre något golv att landa på. Om någon insatsfaktor uteblir, som om den oljebaserade konstgödseln blir för dyr efter en kommande »peak oil«, kan inte ökningen bibehållas, och systemet rasar. Att lita på detta system för världens matförsörjning är som att lägga in en tidsinställd bomb i skafferiet.
Slutligen tar dagens praxis inte jordbrukets unika karaktär i beaktande. Jordbruksprodukter fyller absoluta behov, inte bara begär, och är därför en strategisk resurs, mer att likna vid olja, kol eller stål än Iphones och plastleksaker.
Europas stater upptäckte detta under »den första globaliseringen«, under slutet av 1800-talet. De fann sin livsmedelsförsörjning hotad genom det stora handelsberoendet, särskilt Tyskland. Industrialiseringen skapade ett underdimensionerat jordbruk i landets ekonomi, importen av baslivsmedel ökade för varje år och världsmarknadspriserna var så låga att man tvangs avsluta frihandelspolitiken.
Detta bidrog i hög grad till den »första globaliseringens« kollaps i protektionism, nationalism och två världskrig inom 30 år.
Sedan erfarenheterna från världskrigen har västvärldens jordbrukspolitik i hög grad syftat till att lösa konflikten mellan bönder och arbetare och skapa en nationell krisberedskap. Detta med väldiga statsbidrag till jordbruket och exportstöd. Genom att på så sätt stimulera den inhemska jordbruksproduktionen kom Europa och USA att skapa väldigt låga priser på världsmarknaden, vilket gynnade konsumenterna i städerna, samtidigt som man upplöste den klassiska konflikten mellan arbetare och bönder.
Det innebar också att resten av världens jordbrukare kraftigt drabbades av just de marknadskrafter västvärlden inte ville utsätta sina egna medborgare för.
Faktum är att enligt Världsbankens och FN:s beräkningar uppgår de rikaste ländernas stöd till sina egna jordbruksekonomier under en dag till den sammanlagda summan dessa länder ger i utvecklingsbidrag till fattiga länders jordbruksekonomier under ett år. Ändå har vi »inte råd« med bistånd, utan måste få köpa upp de fattigas jordar.
Mat är inte bara handelsvara, utan liksom olja också en strategisk resurs. Och stormakterna strävar efter att säkra dessa resurser. Under de senaste åren har Kina genom bilaterala avtal knutit till sig många av de framtida oljeregionerna, vilka i en framtid med allt mindre oljeresurser akut hotar USA:s säkerhet. Genom »land grabbing« försöker Kina trygga maten. USA totalkontrollerar idag världens handel militärt med sina elva högsjöflottor, och Kinas mat- och energisäkerhet ligger ännu helt i händerna på denna makt. »Land grabbing« är en nyckel i framtidens geopolitiska kraftmätning. Också Kinas flottrustning har börjat på allvar.
Med denna mer nyanserade bild framför sig, ter det sig överoptimistiskt och vanskligt att som utvecklingsekonomerna hoppas att »land grabbing« ska bidra till en process liknande den europeiska erfarenheten. Idag är skalan på omställningen enormt mycket större, och ska genomföras på kortare tid. Varje ekonomisk omställning måste idag ta extra hänsyn till sina miljökostnader för att inte kasta världen över klimatstupet.
Den förväntade ekonomiskt gynnsamma spiralen riskerar att bli en ekologisk, socioekonomisk och politisk malström.
Den antingen cyniska eller naiva idén om att det automatiskt blir en win-win-situation när utländska stormakter eller storföretag ska göra vinst på fattiga länders jordbruk är dock en förhoppning som stämmer alltför väl i den idag globalt förhärskande liberala samhällsbilden för att varken facit från verkligheten eller aldrig så goda motargument tycks bita på den.
Inte heller verkar de allt högre protesterna mot det industriella, koldioxidutsläppande, oljeenergislukande, för ekologin katastrofala jordbruket höras i maktens högsta cirklar. »Land grabbingen« ökar i volym, snabbt. Vi verkar helt enkelt stå inför en tid där det kommer att bli värre innan det blir bättre. Vi borde se till att göra fler jordbruk ekologiska, inte färre. Vi borde se att framtidens arbeten till stor del borde vara inom detta jordbruk, inte inom någon tillverkningsindustri i den eviga tillväxtens namn.
Istället set det ut som att tvångsurbanisering och andra flyktingströmmar drivna av den farsartade tvångsupprepningen av »den europeiska erfarenheten« kommer att skaka den fattiga världen, och i förlängningen också förstås vår del, den rika. Murarna mot »de andra«, de vars själva jord vi nu tar ifrån dem, kommer att behöva resas allt högre, och för majoriteten av mänskligheten kommer »globalisering« i allt större utsträckning fortsätta att betyda berövande, fördrivning, utestängning och ofrihet.
Daniel Berg är doktorand på Ekonomhistoriska institutionen på Stockholms universitet, och har i Ordfront magasin förut skrivit artiklarna »Bortom petroleum?« (OM 6.08) och »Att förstå krisen« (OM 1/09, med Johan Berggren).
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
Källor:
Offer, Avner, The First World War: An Agrarian Interpretation, Oxford 1989
Tracy, Michael, Agriculture in Western Europe, Challenge and Response 1880–1980, London 1982
Federico, Giovanni, Feeding the World. A Economic History of World Agriculture, 1800–2000, Princeton 2005
Tony Weis, The global food economy : the battle for the future of farming, London 2007
The new farm owners – Corporate investors lead the rush for control over overseas farmland, GRAIN October 2009
»Outsourcings third wave«, The Economist, 21 maj 2009.
Seminarium på ABF
Vill du veta mer om landgrabbing? Daniel Berg och Johan Berggren är med i seminariet "Kolonialismens nya ansikte och BRIC-länderna i Afrika" på ABF i Stockholm torsdag den 18 februari kl 18.00-20.00. Övriga deltagare är André Hombessa, ambassadör republiken Kongo och Joe Frans, f.d riksdagsledamot (s) och ordförande i Forum Syd. Läs mer på ABF:s hemsida!