Ledare, OM nr 3/09
Allemansrätt för kulturen
Kritiken mot kulturutredningen tycks inte nämnvärt bekomma kulturministern. Nej, proposition ska det bli. Den däremot mycket prisade, kompetenta och visionära barnkulturutredningen, Tänka framåt, men göra nu. Så stärker vi barnkulturen (SOU 2006:45) som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen, ligger i malpåse. Ingen proposition där inte, det vore kanske för mycket begärt, att en ny regering skulle anamma vad en tidigare föreslagit. Även om alliansregeringen är mycket bra på att överta åtminstone vissa ord och viss retorik från den förra. Över 250 remisser lämnades in i oktober 2006, att jämföra med knappt 200 remisser nu, vilket definitivt måste tolkas som att det fanns och finns ett sug efter en aktiv (barn)kulturpolitik.
Direktiven till den utredningen var glasklara: »Huvuduppgiften är att lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas.« Tydligare kan det inte sägas, och bara formuleringen visar på ett uppenbart behov. Barnkulturutredningen lade fram en rad konstruktiva förslag, till gagn för de barn och unga som inte nås av kultur. Och de är många. Barnkulturutredningen slog fast att: »barnkulturen är mycket svagare och når betydligt färre än vi trodde.« Den konstaterade också att barnkulturen är »underdimensionerad och ojämlikt fördelad.«
I den aktuella kulturutredningen lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Det nämns egentligen bara i samband med skolan, och det är bra, men långt ifrån nog.
En kulturutredning som inte har ett uttalat barn- och ungperspektiv vare sig i direktiv eller färdig utredning är enligt min mening diskvalificerad. Men det är ju inte för sent för regeringen att i sin proposition använda en del av barnkulturutredningens konstruktiva förslag.
Som vuxen har man en hygglig valfrihet. Så är det inte för barn, här avgör slump och uppväxtvillkor. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skrev i Aftonbladet den 1 januari 2007: »Barns och ungdomars tillgång till kultur och eget skapande ska inte behöva vara så starkt beroende av var man växer upp, föräldrarnas ekonomiska situation. /…/ Alla måste inte tycka om allting. Men man måste få chans att pröva.« I en intervju, 2007, i detta magasin, sa Eva Bergquist, politiskt sakkunnig på kulturdepartementet, att: »som ett nytt generellt mål för verksamheter med statligt stöd på kulturområdet gäller fr.o.m. 2007 att ett barnperspektiv ska integreras i verksamheten…«. Vackra, kloka och bortglömda ord. Ord som nu borde lyst i eldskrift.
I stället har vi fått en kulturutredning som i rask takt fabricerat ett tungfotat maskinellt opus som saknar varje form av konkret vision, inte om kulturens innehåll, sådant ska politiker inte lägga sig i. Men en vision om hur kultur ska frodas och spridas till alla medborgare och särskilt till dem som inte kan ta för sig.
I det här numret av Ordfront magasin drar vi till skogs och utforskar bland annat den politiska skogen, filmskogen, det personliga förhållandet och ibland också den besatta relationen till skogen. Den svenska allemansrätten är unik, den ger människor möjlighet att fritt ströva i naturen. Alla måste inte vare sig vandra i skogen eller läsa böcker. Men en framsynt kulturpolitik bör borga för att alla människor, och särskilt barn och unga, får möjlighet att botanisera och välja i kulturutbudet.
Allemansrätt helt enkelt.
Marianne Steinsaphir är tf chefredaktör för Ordfront magasin.