Kan fattigdom bli idealet?
Avskaffa överflödet! Så lyder appellen som nu fortplantar sig över jorden, från folkrörelser till politiker. Mobiliseringen mot klimatförändringarna är i full gång. Men kanske krävs det en kulturrevolution för att göra en ny livsstil trendig: Vi måste bli fattiga igen.
Av Leif Ericsson
»Världens fattiga (utom de allra utfattigaste vilka måste öka sin konsumtion) borde i själva verket dubbas till de verkligt ’rika’ och bli mönsterbildande för framtidens livsstilar. Med andra ord skulle vår tids slogan inte vara Garibi Hatao, Avskaffa fattigdomen! utan istället Amiri Hatao, Avskaffa överflödet!«
Detta läser jag i det indiska magasinet Mausam i september 2009 om klimatförändringarna. Mausam ges ut av de indiska skogsfolken, the National Forum of Forest People and Forest Workers.
Varför träffar orden mig? En så omöjlig tanke? Att vårt ideal skulle kunna svänga om från överflödssamhället till enkelhet, rent av till fattigdom?
Jag minns när enkelhetsidealet hade ett starkt grepp om mig. Peps Persson sjöng 1975 »Hög standard. Vad faen är hög standard? Litar du på myten om rika västerland? Känner du dig trygg och mätt, min vän? Känner du dig lurad på något sätt?« Och 1967 kom Sven Lindqvists bok Myten om Wu Tao-Tzu. Där fanns nästan som ett manifest för min ungdomsgenerations världsbild: »Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig. / Är slutsatsen klar? / Vi måste bli fattiga igen.«
Tillsammans med en vän utarbetade jag ett studiecirkelmaterial 1969 för Stor-Stockholms hyresgästförening där vi skrev att vår materiella standard måste sänkas. En insikt som vi delade med många. Sådan var den unga tidsandan på 1960-talet och halvvägs in på 1970-talet.
Jag hade nästan glömt bort att vi inte såg det som en uppoffring utan med glädje. Kanske var vi romantiska. Vi var uppfyllda av en pro-proletär inställning, av Ivar Lo-Johanssons ord »Allt spännande finns hos arbetarklassen«. Kanske kände vi en kritisk tacksamhet till våra föräldrar som slitit för att höja sin materiella standard men som förlorade sig i den och inte såg sambandet mellan vårt överflöd och den fattiga världens armod. Vi var både stolta över välfärdssamhället och tog avstånd från det.
Kanske hade vi en klarsyn på världens tillstånd. Vi kände oss förbundna med de fattiga massorna i världen. Också här var Sven Lindqvist ett tidsvittne. Han skildrade kärleksfullt hur han delade samma vatten i badhuset i Hai Dian med kroppar nedslitna av tungt arbete, tunna av brist på näring.
Sen föll fattigdomsidealet. De bråda dagarna kom. Familjebildning. Försörjning. Bil. Bostad. Större bostad. Och den ideologiska omsvängningen. Fattigdomsidealet trängdes ut av det vinnande rikedomsidealet.
Nu 40 år senare kommer budskapet att fattigdom är idealet inte från ungdomen i i-länderna utan från de fattiga skogsfolken i Indien. Nu har deras livsstil, från att ha betraktats som efterbliven och primitivt värdelös, blivit något att vara stolta över, som håller natur och ekologi vid liv där det västerländska levnadssättet förstör. Nu ser dessa folk sig inte som underlägsna utan som inspiratörer till framtidens livsstilar i motsats till i-ländernas dödsdömda överflödsideal.
Konflikten mellan i-länder och u-länder som formulerades på 1960-talet visade sig vara mycket mer allvarlig än vi kunde föreställa oss. Industriländerna inte bara förbrukade en orättvist stor andel av jordens begränsade resurser. Genom att bränna olja och kol riskerade vi hela framtiden, särskilt för u-länderna som inte kan ta vår olja-kol-väg till hög materiell standard för då går jordens klimat definitivt mot katastrof.
Ödesdramat mellan i-länder och u-länder skrevs 1992 in i FN:s klimatkonvention som öppnar med att slå fast i-ländernas historiska skuld. Jämfört med 1960-talet har inte bara allvaret i konflikten klarnat, nu finns också en allmän insikt om att en mycket snabbt accelererande nedräkning pågår.
Häromveckan träffade jag Martin Khor, direktör för South Centre, en think tank som skapats gemensamt av 50 u-länder, och Meena Raman, som har varit ordförande för Friends of the Earth International. Båda är från Malaysia och deltar i klimatförhandlingarna för Third World Network, ett stort nätverk av organisationer och individer som driver Syds rättighet till utveckling. De argumenterar för att u-länderna behöver en ekonomisk tillväxt på 6–8 procent årligen för att klara av att möta behoven från sina växande befolkningar. Fram till 2050 kommer de att fördubbla sin befolkning.
Erfarenhetsmässigt vet vi att ekonomisk tillväxt på 8 procent lett till utsläppsökningar på 6 procent. För varje år som går utan att u-länderna har tillgång till ren energiteknik utan koldioxidutsläpp växer utsläppen. Om de ökar sina BNP med 8 procent årligen kan deras utsläpp av koldioxid ha ökat med drygt 40 procent till 2015. Hur mycket lägre utsläppen kan bli än »business as usual« vet ingen, det beror bland annat på hur stort finansiellt stöd till klimatåtgärder som i-länderna kommer att ge.
Efter 2015 måste de globala utsläppen minska enligt forskarna och då räknar de med att det finns en risk att vi ändå inte kan undvika två graders temperaturstegring. Når vi maximum två år senare, 2017, ökar risken. Sex till åtta år går snabbt. Det är två svenska regeringsperioder.
Om i-länderna genomför utsläppsminskningar på 80 procent fram till 2050 (vilket var EU:s och USA:s bud i Bangkok i oktober) innebär det att utvecklingsländerna måste minska utsläppen med 20 procent om jorden inte ska passera det globala utrymmet för utsläpp inom gränsen för två graders global temperaturstegring. Annars är det kört. Om u-ländernas ekonomier växer och inte får tillgång till ren teknik behöver de öka sina utsläpp med kanske 90 procent redan till 2020.
Martin Khor och Meena Raman menar att det krävs en utsläppsminskning av koldioxid i i-länderna på 200 procent till 2050 för att utvecklingsländerna ska ha utrymme för sin utveckling. »Negativa« utsläpp är möjligt: bland annat genom att betala och överföra teknologi till u-länderna så att de kan genomföra utsläppsminskningar. Nyckelfrågan i förhandlingarna i Köpenhamn är hur en rättvis fördelning av framtida utvecklingsmöjligheter ska ske mellan i-länder och u-länder som tar hänsyn till i-ländernas historiska skuld.
Är bilden klar? Om inget radikalt görs kommer u-ländernas utsläpp att öka när deras ekonomier växer på grund av deras växande befolkningars hunger efter bättre livsvillkor.
Kursen går mot katastrof allt snabbare. Hur förändras vårt samhälle om vi ska genomföra 200 procent utsläppsminskningar till 2050? Är en sådan omställning möjlig?
Ja, det finns saker som vi kan göra.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du söka på var lösnummer av Ordfront magasin säljs.
Här kan du beställa Ordfront magasin direkt till din brevlåda.