Tillbaka till Bollsta
Hur är det att växa upp i ett samhälle i förfall? Finns där någon plats för jämställdhet? Mats Jonsson återvänder till sitt gamla högstadium i Bollstabruk och finner att pojkarna hamnat i underläge.
Text och foto: Mats Jonsson
I år är det två decennier sedan jag gick ut genom Ytterlännässkolans portar med grundskolebetyget i handen. Redan då var Bollstabruk en ort i utförsbacke, men de yttre tecknen på förfall var ännu inte synliga. Ett litet sågverkssamhälle i Kramfors kommun, en mil från centralorten och tre mil från Sollefteå. Stor utflyttning och åldrande befolkning, men med fullvärdig samhällsservice och en affärsgata med klädbutiker både för henne och honom, blomsterhandel, färgaffär, gatukök och kafé, två banker och tre bensinmackar. Några hyreshusområden, radhus och många villor. Och så Ytterlännässkolan, högstadiet med närmare 300 elever från Bollsta och grannorterna Nyland och Väja. En typisk svensk skolbyggnad i gult tegel med ett femtiotal mopeder parkerade utanför under skoltid. Alla trimmade.
Det var en manlig värld, färgad av generationers industriarbete. I korridorerna och uppehållsrummet, på skolgården och fotbollsplanen hade killarna kommandot med höga röster och stora kroppar. Flickorna höll en lägre profil, skötte sina studier och fick bättre betyg, men trycktes gärna till när de höjde rösten. Precis som de pojkar som visade ambitioner. Ett litet, tufft tjejgäng med äldre pojkvänner käftade emot, de många fotbollstjejerna hade något slags styrka i sin de röda overallernas gemenskap, men majoriteten av tystlåtna flickor vet jag inte hur de mådde. Längst ute i marginalerna studsar minnet motvilligt emot ett par ensamma flickor som associeras med hårda pojkhänder över brösten, hög frånvaro och ordet »fitta«. Vill inte tänka på det.
Alla i min klass gick vidare till gymnasiet. Några flickor valde vård eller livsmedel, men de allra flesta gick ekonomisk eller samhällsvetenskaplig linje. Pojkarna? En teknisk, en samhäll, en ekonomisk. De övriga tio gick olika praktiska linjer, bara en ville bli elektriker på sågen som sin pappa, de flesta drömde om byggbranschen, att resa och tjäna bra med pengar. När de gick ut hade det hunnit bli 1992, krisen var ett faktum och byggandet stod stilla.
20 år senare är Bollstabruks förfall uppenbart, någonstans på vägen har orten nått punkten där fallet bara går fortare och fortare och inte står att hejda.
– Vi liknar det vid en övergiven västernstad där man riktigt kan känna hur saloondörrarna slår upp för vinden, säger Per-Olof Sjödin, uppvuxen på orten och rektor på Ytterlännässkolan sedan åtta år tillbaka.
– Jag vill veta vad folk tänker när de åker genom Bollsta! »Vad är det här för ställe egentligen?«, säger Magdalena Sjölund, elev i 9A.
Sågverket finns kvar och är numera det största i Sverige. Slamret därifrån hörs nästan dygnet runt; ett hjärta som slår medan kroppen runt omkring håller på att dö. Vårdcentralen är borta, Folktandvården är borta, polisen och brandkåren är borta. Posten och bankerna är borta, kaféet och gatuköket är borta men en pizzeria har öppnat. Alla butikerna längs huvudgatan har lagts ned, och ersatts av en loppis och en tatuerare med högst begränsade öppettider.
Husen förfaller snabbt, bara Konsum, Ica och OK-macken lever kvar. Nyligen avvärjdes, i alla fall för tillfället, ett försök att lägga ned simhallen. I centrum har två hyreshuskvarter, hotellet, Filadelfiakyrkan och det sex våningar höga vårdhemmet rivits de senaste åren. Jag har en känsla av att min barndoms skyltsöndagar före jul numera är ganska dystra evenemang.
– Här omkring, i Bollsta och Kramfors, finns inte mycket att göra. Mest hockey och fotboll, säger niondeklassaren Magdalena Sjölund. Och biografen i Kramfors finns ju alltid.
– Men filmerna kommer ju alltid sist dit, säger hennes klasskamrat Ida Djupenström.
– Det är ju inte direkt så att man vill bo här sen, säger Ida Öhman.
– Nej, det vill man inte, säger Magdalena Sjölund. De försöker ju nu med »Kramfors framtid«-projektet eller vad det nu heter, när de bygger Botniabanan …
– … och en galleria inne i stan, säger Ida Öhman.
– … och en bowlinghall, fyller Kim Thor i. Med sju banor.
– Det är för sent, säger Magdalena Sjölund.
När jag en blåsig måndag i början av november återvänder till Ytterlännässkolan är det med en övertygelse om att situationen på skolan bara kan ha blivit värre de senaste 20 åren. Hur är det att växa upp på en döende ort, och finns där någon plats för jämställdhet?
På väggarna i det lilla konferensrummet sitter samma tavlor som när vi hade möten i elevrådsstyrelsen. Jag träffar tre pojkar och tre flickor, som alla går i 9A.
Vilka pratar mest i klassrummet, tjejer eller killar?
– Tjejerna, svarar alla med en mun.
– Det är tjejerna som svarar på frågor, det är killarna som babblar, säger Magdalena Sjölund. Men det är många killar som har höga betyg också.
– I alla fall i vår klass är det tjejerna som diskuterar, säger Ida Djupenström.
På min tid kändes det som att killar måste ha en slö attityd utåt, man fick inte låtsas om att man brydde sig om skolan. Låter det bekant?
– Ja, säger Kim Thor med en djup suck. Alla skrattar.
Är det inte riktigt ok att vara bra?
– Om man vill ha en framtid måste man ju vara bra i skolan också, säger Ida Djupenström
– Killarna vill nog inte visa att de bryr sig lika mycket, säger Ida Öhman.
– Vi tjejer vågar visa det, säger Magdalena Sjölund.
Känns det som att lärarna tar killar och tjejer lika mycket på allvar?
– I vissa sammanhang märks en skillnad, säger Magdalena Sjölund. Det är en uppdelning i kill- och tjejämnen. I träslöjd och teknik tas inte tjejer på allvar. Om jag och en kille frågar samma sak får jag en mer utförlig förklaring, lärarna tror inte att jag vet vad det betyder om de säger samma sak som till killarna.
Är det någon skillnad mellan manliga och kvinnliga lärare?
– Ja, det märks att vissa manliga lärare hjälper tjejerna mer än killarna, de gör ju skillnad på oss.
Under den knappa timmen i konferensrummet är det flickorna som pratar, medan pojkarna är tysta, verkar blyga, svarar enstavigt. Flickorna hjälper till och försöker dra svar och åsikter ur dem, men det går inte riktigt. Det är långt ifrån den kaxiga attityd jag själv minns. På frågan om det finns några problem mellan killar och tjejer på skolan, jobbig jargong eller trakasserier, svarar alla nekande.
– Visst kan det hända småsaker, men här vet verkligen alla vilka alla är, säger Ida Djupenström. På en så liten skola funkar inte sånt.
De lärare jag talar med instämmer.
– Det är väldigt lugnt. Jag har inte ens reflekterat över det om jag ska vara ärlig. Händer det något är det inom den egna tjej- eller killgruppen, säger Patrik Asplund, lärare i matte och NO som arbetat på Ytterlännässkolan sedan 2002.
– Vi är ju få lärare och elever, så vi känner alla och har koll på eleverna. Jag har hört att för ett antal år sedan vågade lärarna knappt gå genom uppehållsrummet, men det finns inte på kartan nu, säger Britt-Marie Söderlind, även hon matte/NO-lärare.
På min tid var tonen så fruktansvärt hård i skolan, och sedan dess har det mesta i kommunen gått utför. Så hur kan stämningen ha blivit bättre? Jag gör lite efterforskningar, men hittar inget som motsäger bilden som lärare och elever ger. Skolan har tydligen startat en antimobbninggrupp, får jag höra. Och de har en likabehandlingsplan och samarbetar med kvinnojouren i Kramfors, som veckan efter mitt besök kom och informerade både elever och lärare. Det verkar faktiskt ha blivit bättre.
– Egentligen skulle vi ha mycket mer stök än vad vi har, säger rektorn Per-Olof Sjödin.
Enligt Skolverkets statistik har bara 60 procent av Ytterlännässkolans elever nått målen i alla ämnen, mot 80 procent i hela riket. Större delen av 2000-talet har skolan legat i botten bland skolorna i Västernorrlands län.
Varför ser resultaten ut som de gör?
– För det första för att vi är en utflyttningskommun, säger Per-Olof Sjödin. Sedan 1970 har Kramfors kommun förlorat halva sin befolkning. Och det är ju bara vissa som kan flytta.
Det är inte de högutbildade som stannar?
– Precis. Och i Kramfors kommun är det ju bara 19 procent som har eftergymnasial utbildning. Det är en viktig del i det hela. Inför läsåret, när vi startade med årets nior, var det 38 procent som hade prognosen icke godkänd i matte, engelska eller svenska. Om vi lyckas rädda dem som det bara fattas ett kärnämne för, då är vi nere i 20–23 procent. Lyckas vi med det har vi gjort en kanoninsats, säger Per-Olof Sjödin.
– Det är frustrerande att vi ligger där vi gör, ryktet följer med siffrorna, säger Patrik Asplund.
Finns det skillnader mellan könen när det kommer till betygen?
– Tjejerna är bättre, så har det varit i en följd av år, säger Per-Olof Sjödin. Skolan har väl ändrat karaktär, det upplägg som finns idag är kanske mer gynnsamt för tjejers och kvinnors sätt att studera.
Patrik Asplund håller med:
– Det är ett friare arbetssätt i dag än för 20 år sen och det passar kanske tjejerna bättre i och med att de är mognare. De planerar, tar mer ansvar, känner press att bli klara. Pojkarna har inte kommit in i det.
– Jag har känslan av att mönstren har börjat brytas mer och mer, eleverna söker inte traditionella tjej- och killutbildningar nu på gymnasiet, säger Britt-Marie Söderlind. Jag har haft tjejer som sökt verkstads, bygg och snickeri. I min senaste nia var det tre tjejer som sökte teknisk.
– Medan jag har en känsla av att det är väldigt få pojkar som söker på språksidan, säger Per-Olof Sjödin.
Och eleverna i 9A? Ida Öhman vill gå frisörprogrammet, Ida Djupenström samhällsvetenskapsprogrammet för att längre fram utbilda sig till psykolog eller kurator, Magdalena Sjölund väljer naturvetenskap eller teknik och vill bli arkitekt. Kim Thor och Christoffer Gustavsson ska söka till fordonsprogrammets transportinriktning och bli yrkesförare. Johan Staf vet ännu inte vad han vill söka.
På vägen ut tänker jag att det inte främst verkar vara tjejerna man behöver oroa sig över. Jag har en stark känsla av att de som nu börjat bryta de traditionella mönstren framförallt är av kvinnligt kön. Tar man sig bara igenom de turbulenta högstadieåren öppnar sig världen oavsett om man bor i Stockholm eller Bollstabruk, oavsett om man varit populär eller mobbad. Men den som pluggat har ett försprång.
Jag går nedför trappan från expeditionen, genom korridoren där mitt skåp stod och ut i uppehållsrummet. När jag själv var elev här brukade jag för det mesta ta vägen utomhus, även vintertid, för att slippa gå genom det här rummet. Slippa höra glåporden från killarna, slippa se de lyckade grabbarna och tjejerna hångla i sofforna. Nu upplever jag en märklig dubbelexponering; det är något som inte stämmer. Givetvis känns rummet mindre, som barndomens miljöer alltid gör. De har ställt in ett biljardbord och nya soffor. Men det är inte bara det.
Trots att det är lunchrast känns uppehållsrummet folktomt. Här och nu sjunker det äntligen in hos mig: elevantalet på de här 20 åren har faktiskt minskat från närmare 300 till under 150. Ytterlännässkolan är en liten skola nu, där alla känner alla. Paradoxalt nog hänger den förbättrade stämningen på skolan samman med Bollstabruks kräftgång.
Mats Jonsson är redaktör på Ordfront magasin och Galago.