Poesi på en bergskam
Poesi blir som bäst när den lyckas balansera sig fram högt uppe på bergskammen. När språket och livet står på spel i varje rad. Som hos Ann Margret Dahlquist-Ljungberg och Johannes Anyuru. Hos båda finns frågan varför Gud har övergivit människorna.
Av Pelle Andersson
Illustration: Anna Harvard
Alla som läser poesi vet att den blir bäst om den liksom balanserar sig fram på ett slags bergskam mellan två raviner – den ena kallar vi pekoral och den andra förnuftig realism.
Poesiläsaren vill inte läsa något som hon själv skulle ha kunnat åstadkomma, men heller inte något överspänt, poetiskt, rimmat dravel. Läsaren vill bli inbjuden till den här balansakten på bergskammen både för att bli utmanad av språket och tankarna – ingen ska vara viktigare än den andre.
Språket och tanken ska förutsätta varandra – ungefär som en pelare i ett tempel – inte lite extra grov för »säkerhets skull« och heller inte för tunn, för avskalad för »skönhets skull«. Ingen vill ha ett tempeltak i huvudet.
Språket får alltså inte ta överhanden, liksom byggas ut, förfetas, ta plats som är gjord för tanke. Så är det också med formen. Diktens form får inte ställa sig i vägen, skymma och krumbukta sig för mycket. Detsamma gäller tanken – släpper poesin ut tanken alldeles naken, har den en förmåga att kännas mer som en dagboksanteckning, en nedkrafsad komihåglista, en minnesanteckning från bolagsstyrelsemötet i förra veckan och det ser illa ut. Riktigt illa.
Ska anteckningen med – så måste den prövas på den där bergskammen. Även anteckningar kan ha höjd. Eller inte alls.
Det finns en massa publicerade texter som kallas poesi som ändå aldrig har engagemang nog att ta steget, texter som aldrig blivit till poesi. Egentligen kan vi definiera all god litteratur efter den där modellen – litteraturen måste drivas av något, något som gör de första stegen självklara, och sen är det bara att gå vidare.
Äh. All god konst. Måste genomgå samma prövning.
Ungefär som med de intellektuella – det är bara sådana som vill förändring som klarar av vandringen – de andra sitter i sin länsfåtölj och glor, tänker på gamla tider, är nöjda, drar lite med tummen under hängslet, trycker till piptobaken en aning, puffar ut nöjt. Värsta sorten – lite von Wright, lite Fukuyama – lite tillbakalutad nöjdhet som bara den utvalde kan känna. Fet, vit och blind.
Politisk dikt fungerar för att den vill förändra något – precis som olycklig kärlek, en tvekamp med Gud, döden eller Satan kan driva texten fram till poesins absoluta höjder.
Ja. Poesin föds i kampen. I förändringen. Och det är därför som vissa rader av Sapfo, Fröding, Boye, Södergran, Raattamaa, Malmberg, Björling, Diktonius, Sjödin, Vennberg, Hillarp, Strindberg, Blake, Majakovskij, Weiss, Sonnevi, Åkesson, Lugn, Eriksson, Hansson, Jönson, Lillpers, Greider, Kraft, Larsson, Lundberg, Anyuru och Dahlquist-Ljungberg … känns så himlastormande.
De författarskapen jag nämnt (nån har jag säkert glömt) är som ett slags prisma för tidens viktigaste frågor – deras dikt genomblåses av frågor, språk och tankar som vi ibland kan förledas att tro är dagsaktuella men när vi tänker en gång till ser vi att det handlar om de eviga frågorna.
Vardagen blir ofta i dessa poeters sällskap evig.
Precis som hos Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, en av vår tids avigaste och märkligaste poetiska gestalter – som på något sätt lyckas sätta hela författarskapet i pant på varje rad. Jag menar inte att varje rad är utsökt – snarare tvärtom, här finns ett motstånd, en obstinat röst, en öppen ilska som nästan motarbetar läsningen, men som paradoxalt nog ändå är helt oemotståndlig. Det är en kampdikt – i ordets egentliga betydelse – för kampen handlar naturligtvis om politik, men också om Gud, kärlek och själva existensen.
Språket och livet (kanske samma sak hos henne) står på spel i varje rad – hon går på bergskammen med blindkäpp.
Kanske är det också därför som hon blivit så bortglömd, hon smickrar ingen. Hon är alltså inte bara bortglömd för att hon är kvinna – utan också för att hon var hårdnackad, upprorisk och bestämd.
Jag träffade henne en gång. Jag minns nervositeten i rummet när hon kom upp på Aftonbladets kulturredaktion, det var som om de dåvarande cheferna Håkan Jaensson och Anders Paulrud var rädda, men samtidigt imponerade av denna döva poet som med promenadkäppen i hand och med den tovade hatten på huvudet kom in från Öland och ställde krav på redaktionens arbete när det kom till kärnkraft, krigsmotstånd och solidaritet.
Dahlquist-Ljungberg föddes 1915 och debuterade redan på 1930-talet, då som barnboksförfattare, 1947 debuterade hon som lyriker med Jungfrun i berget – och hon var på många sätt en typisk fyrtiotalistpoet, med sitt polyfona och ganska paradoxala skrivsätt. Men hon såg då, liksom senare, i sin mörka diktning ändå ganska ljust på möjligheterna att göra något.
Det är som om hennes diktning hela tiden undersöker, lever i och lierar sig med ett slags mörker eller mörka krafter för att kunna avslöja, klä av och bryta ner mörkret och krafterna. En ständigt närvarande fråga i hela hennes författarskap, från 1947 till 1995, är varför Gud har övergivit människorna.
Frågan mattas inte av för att hon sakta fjärmas från världskrigen och det då allestädes närvarande kärnvapenhotet. Nya frågor som miljöförstörelse, kärnkraft, snedfördelning, mediernas oerhörda makt … ja, det blir fler och fler frågor som manar fram samma tvivel, samma inre kamp – varför, om Gud finns, gör han inget?
Det intressanta med Dahlquist-Ljungberg är att hon lyckas turnera denna grundfråga på så många olika sätt och leverera så många olika svar utan att det verkar sökt, svårt eller förväntat. Eller svar förresten, ge så många nya frågor, är nog en mer adekvat beskrivning.
Ett exempel från boken Djävulsdans från 1950 på hur långt bort den gudomliga räddningen ligger:
Men den snälle Jesus myser
blåögd runtomkring sig.
Lite drägel rinner
i röda skäggets krus.
Eller ett exempel från 1995 i Hjälplös Gud och lika hjälplös Satan:
Om det ändå fanns en doktor
som kunde skriva ut sådana där
lyckopiller
även till mig
önskedrömde Gud
Det kan vara tron på människorna som gör läsningen av Dahlquist-Ljungberg uthärdlig – i all svärta, i all övergivenhet och rädsla finns det ändå en obändig tro att det bara är vi själva som kan fixa det. Även om det goda och det onda bor i oss alla, så har vi möjlighet att låta det goda segra. Därför citerar jag hela slutdikten i Glömskans barn från 1992:
Om fågelungen
naken och dunlös
inte slängts ur boet
av sina underkänsliga föräldrar
och sedan fått ögonen borthackade
av den grymma skrattande skatan
Skulle den inte nu legat i
min hand
skulle jag inte tyckt mig känna
än ett hjärta pulsera
än en smula liv vibrera
– i fågelungen
eller i mig? –
jag hör förstås till de överkänsliga
och min dag
min tillvaro är full
av sådana här
brännande brinnande ögonblick
Ledande in mot en inte helt
meningslös insikt
Och så kan jag bli anklagad för att jag gillar något som ramlat ned i pekoralravinen. Den risken tar jag. För det är den risken varje dikt ska ta. Jag tycker dock att ordet »underkänsliga« har den lilla, lilla glimten av humor som gör att promenaden över bergskammen avklaras galant – speciellt som författaren själv är »överkänslig«.
I den här, som i många andra dikter av henne, blir det också tydligt hur den »goda« handlingen hon gör, förutsätter en »ond« handling. I denna slutdikt gör Ann Margret Dahlquist-Ljungberg allt det som är så typiskt för henne.
Jag vet inte varför jag har läst så många dikter där Gud har en roll, varför jag tyckt om så många dikter där Gud är god, varför jag dras till Gud som en gulsparv till ett havregryn …
Med debuten Det är bara gudarna som är nya (2003) tog Johannes Anyuru ett irreversibelt steg – han skrev omedelbart en sådan dikt som ingen poesiläsare kan värja sig emot. Den hade allt det där som jag skrivit om här – engagemang, kamp (våld, rädsla, mörker) och kärlek.
Och förutom detta finns det något som binder ihop Dahlquist-Ljungberg med Anyuru – de griper liksom över tiden, de visar hur allt som hände då, händer nu, hände då, händer nu … och även om gudarna är nya, så är vi människor desamma. Vi kan göra vad vi vill:
Det tar aldrig slut, allting blir till blod och mjölk
som hälls ner i lerkrukor inuti oss,
vi åker runt, runt och fattar eld, planeten vrider sig bort
och skymningen
närmar sig åter vintergatan.
Med löfte om hämnd, och
om blod, mer
blod.
Men för att göra bilden komplett. Det absolut sista ordet i Det är bara gudarna som är nya: »peace«.
Och så gungar också Anyurus diktande fram mellan motsatser, insikter och tider. Det är lika svårt att förklara var ljuset finns i Anyurus dikter som i Dahlquist-Ljungbergs, det kan vara så enkelt som att allt det svarta faktiskt återfinns i en diktsamling – varför skriva om hoppet är ute? Men jag tror snarare att det ligger i den mänsklighet som hela tiden beskrivs. Det finns våld, det finns mord, det finns övergivna barn och krig – men även där, mitt i allt detta, mitt ibland oss alla, lever det goda valet.
I inledningen av Omega, Anyurus andra diktsamling, står det:
Vad för sorts
varelse är människan
egentligen?
Vilket i slutet av boken får ett slags svar:
Det är fint också ibland
att tänka på alla som klarat sig hit
glidflygande genom vattnet
glidflygande bort från kedjorna
Utan punkt. Som om texten fortsatte glidflyga vidare. Till döden. För det är en dödsbok som Anyuru skriver i sin tredje diktsamling Städerna inuti Hall (2009). Den är svart som döden och det tar emot att läsa – jag undviker, hoppar över, läser glimtvis och delt – allt för att försöka undvika det svarta hål som den här boken försöker dra in mig i.
Men så säger det svusch … och jag kan inte komma ut istället. Jag stapplar omkring där inne i något som jag skulle kunna kalla en golgatavandring, en lång förnedring – och än mer ett uppvaknande, en bjälke i ögat.
Men jag försöker blunda mig ur det. Jag vill inte se, vill inte veta.
Anyuru visar hur vi alla är uppspända på kors som sträcker sig över hela horisonten, över alla tider – det är en ganska otäck, men sann bild av en värld som är på väg mot sin egen undergång. Och vi har ingen att skylla på.
Människa är en konstig varelse – men den är allt vi har.
Människorna ska ärva
världen
[…]
Alfabet av rovdjurständer, hårt ihopbitna, förstenade
i varandra, kärnstridsspetsar
En tung fluga av sot kryper sakta
över teveskärmens magnetslätt
av brusande, grundfärgade ljusprickar
Lysande klot
[…]
Torka bränner landet
Människor bränner landet
Landet bränner människorna
Inget annat än tänderna finns kvar
av varelsen som levde från tidig kambrium
till trias
Som om tänderna varit det enda hårda
i en helt mjuk kropp
Och jag letar som vanligt hopp. Min vana trogen. Vill så gärna bli räddad, få en klapp på axeln, någon som säger: God natt, sov gott, vi ses i morgon. Men ingen räddning finns i Anyurus diktvärld.
Hjälplös Gud och lika hjälplös Satan heter Dahlquist-Ljungbergs sista diktsamling och den avslutas såhär:
Min uppgift är ej
i denna värld
utlämna till skrämselns kyla
och övergivenhetens svarta rädsla
utan att visa på
möjligheternas
ömhetens
oändliga
och färgrika väg
Och här skulle promenaden tillsammans med Anyuru och Dahlquist-Ljungberg kunna sluta. Vi är nästan framme, ett kliv till och vi har tagit oss över bergskammen, är framme på andra sidan men det vore synd att stanna 1995, hos de gamla gudarna – Anyurus är nyare, bräckligare och har definitivt övergivit oss. I slutet av Städerna inuti Hall är endast de döda kvar:
De döda har inga
Hjärtan. Bara händer
Bara tomma luckor
som slår
i vinden
Och bergskammen ligger bakom poeterna. Till nästa dikt som ska skrivas, då måste de ut där. Dahlquist-Ljungberg förhoppningsvis i sin himmel – Anyuru ännu på den ogästvänliga plats som vi kallar jorden.
Pelle Andersson är förlagschef på Ordfront.