Låglönelinjen
Höjningen av jobbskatteavdraget är ett sätt att få fler i arbete, hävdar regeringen. I själva verket handlar det om att få folk att ta jobb till lägre löner. De eventuella jobb som skapas på det sättet har ett högt socialt och ekonomiskt pris, och det finns bättre alternativ. Regeringens budgetproposition för 2010 innebär ett steg i att etablera ett tvåtredjedelssamhälle.
Av Peter Gustavsson
När finansminister Anders Borg den 21 september tog den sedvanliga budgetpromenaden längs Drottninggatan var hans huvudnummer en ytterligare skattesänkning. Denna gång betalad med pengar som lånats från en finansmarknad i kris. Och precis som tidigare presenterades höjningen av jobbskatteavdraget som en insats för att få fler i arbete. Men den som läser budgetpropositionen inser att finansministern har svagt på fötterna.
Argumentet för att jobbskatteavdraget leder till fler arbeten är att när skatten blir lägre så kan folk ta jobb till lägre löner. Av förståeliga skäl är det sällan man får höra någon framföra detta argument offentligt, men Anders Borgs statssekreterare gjorde det på en intern presentation av budgeten som läckte till Expressen.
Ordföranden i Finanspolitiska råd, Lars Calmfors, har dock inga arga väljare att ta hänsyn till. Han sade i radions Studio Ett att jobbskatteavdraget ska leda till »att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulle göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven«.
Den ekonomiska forskningen ger inget starkt stöd för att sänkta löner ger fler jobb, men regeringen menar att jobbskatteavdraget »långsiktigt« ger 80 000 jobb. Även om denna siffra skulle stämma, så innebär det att varje jobb som skapas med skattesänkningar kostar nästan en miljon kronor.
Det är dyrt att skapa jobb genom att strö pengar över dem som redan har. De dryga 70 miljarder kronor jobbskatteavdraget årligen kostar statskassan skulle räcka till att anställa mellan 150 000 och 200 000 personer inom den gemensamma välfärden att jobba med skola, vård och omsorg.
Sänkta skatter har varit det gamla högerpartiets honnörsfråga ända sedan den allmänna rösträttens införande. Det nya med valet 2006 var att Moderaterna framställde sänkta skatter som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd snarare än som en ideologisk fråga. Regeringen Reinfeldt blev vald på löftet att »bryta utanförskapet«. Idag pratas det mindre om det, sannolikt därför att antalet personer i utanförskap enligt regeringens egna prognoser kommer att ha ökat med en kvarts miljon under mandatperioden.
Skattesänkningarna för dem som befinner sig »innanför« har till stor del finansierats genom försämringar för dem som mister jobbet. Avgiften för att vara medlem i en a-kassa har höjts kraftigt, vilket avskräcker många från denna trygghet vid arbetslöshet. Särskilt de som är anställda tillfälligt eller på deltid, som löper särskilt stor risk att mista jobbet i krisens Sverige. Taket för hur hög a-kassa man kan få ut har sänkts och man får en allt lägre ersättning ju längre man är arbetslös. Och inte minst så försvinner jobbskatteavdraget så fort man får sin inkomst på annat sätt – om man exempelvis är arbetslös, sjuk, föräldraledig eller pensionär. Det innebär en kraftig försvagning av inkomsttryggheten.
Om tumskruvarna dragits åt ordentligt för dem som är arbetslösa, så är situationen än värre för de långtidssjuka. En stor grupp människor har länge svävat i ovisshet sedan regeringen beslutat om en bortre gräns för hur länge man kan vara sjukskriven. Denna grupp – för frisk för att klassas som sjuk och för sjuk för att klassas som arbetslös – har länge misshandlats av statsmakten. I dag är långtidssjuka medlemmar som gråter när de ber om hjälp att slippa gå till socialkontoret en del av den fackliga vardagen.
I budgeten för 2010 föreslår regeringen ett »introduktionsprogram« med låg ersättning som en panikåtgärd för denna grupp. Också DN:s Henrik Brors, som sällan brukar missa ett tillfälle att lyfta regeringen till skyarna, skrev i september att regeringen efter årsskiftet »öppnar en experimentverkstad där 54 000 av de sköraste och allra svagaste människorna blir ofrivilliga deltagare«.
Verkligheten bakom orden om att bryta utanförskapet var att regeringen gjorde det mycket svårare att klara sig som sjuk och arbetslös. På detta sätt skapas en press att ta jobb till lägre löner, i enlighet med principen om att »hungriga lejon jagar bäst« som nationalekonomen Marian Radetzki lanserade under 1990-talet. Men den jakt på sjuka och arbetslösa som präglat politiken under de senaste åren hade inte varit möjlig om inte bilden dessförinnan hade lanserats att det finns ett stort problem med överutnyttjande av systemen.
Allmän sjukförsäkring, a-kassa, föräldraförsäkring, arbetsskadeförsäkring och allmän pension fördelar risker solidariskt. Socialförsäkringarna ökar människors trygghet och omfördelar mellan de skeden av livet då vi behöver systemen mindre och då vi behöver dem mer. Visst finns det ett överutnyttjande av systemet. På samma sätt som det också finns ett underutnyttjande i form av människor som är sjuka men ändå jobbar därför att den slimmade arbetsplatsen inte klarar av en sjukfrånvaro eller därför att privatekonomin inte klarar av en karensdag.
Det uppsåtliga fusket i socialförsäkringarna skattas till 2–3 miljarder. Samtidigt uppger Skatteverket att drygt 130 miljarder i skatteintäkter uteblir årligen – i huvudsak på grund av svartarbete och skatteflykt. Med andra ord är skattefusket 50 gånger större än socialförsäkringsfusket. Ändå pratas det betydligt mer om vanliga löntagare som tar ut några sjukdagar för mycket än om den gigantiska ekonomiska brottslighet som främst företagare och högavlönade ägnar sig åt.
Regeringens politik innebär skattesänkningar för den som tjänar bra. Den låga räntan gör att bostadsmarknaden i storstäderna inte kraschlandat i och med finanskrisen – just nu stiger tvärtom priserna på villor och bostadsrätter. Den svaga kronan och de stimulansåtgärder som vidtagits av de amerikanska och kinesiska regeringarna har hållit sysselsättningen uppe.
De medelklassväljare i storstäderna som alla utom Göran Hägglund tycks slåss om har fortfarande inte känt av krisen in på märgen på samma sätt som de industriarbetare som varslats eller tvingats gå ner i arbetstid för att klara jobben. De som inte har egna barn i den åldersgruppen märker inte heller av den snabbt stigande ungdomsarbetslöshet som är en bidragande orsak till att bilar brann och stenar kastades i fattiga storstadsförorter i månadsskiftet augusti–september. Anders Borgs budgetproposition för 2010 innebär ytterligare ett steg i att etablera ett tvåtredjedelssamhälle – ett aktivt utanförskapande. Ett samhälle där de flesta klarar sig, så länge de lyckas hålla sig kvar på en allt hårdare arbetsmarknad och inte drabbas av sjukdom. I det nymoderata Sverige är utanförskapet större än någonsin.
Peter Gustavsson sitter i föreningen Ordfronts styrelse, är socialdemokratisk fritidspolitiker i Uppsala samt medförfattare till Sälj hela skiten – eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden (Föreningen Ordfront, 2009).