Torpeden på Tribunalen
Soldaten Svejk gör succé på Hornsgatan i Stockholm. Den tjeckiske knasrekryten snubblar nu omkring i den svenska truppen i Afghanistan. Bakom den hyllade pjäsen står Teater Tribunalens Richard Turpin.
Av Pia Huss
Foto: Lotta Törnroth
Det skapar en särskild sorts uppmärksamhet när en lågmäld person ändå har så kraftfull röst. Jag talar om Richard Turpin, som för 15 år sen var med och startade Teater Tribunalen i Stockholm. En man och en teater vars konsekventa och målmedvetna syfte bland annat är, och alltid har varit, att »blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten och inspirera till engagemang och aktion. Alla pjäser och all verksamhet Tribunalen tar sig för måste relateras till och polemisera mot samhället och den situation som människor lever i idag« (som det står i Tribunalens Manifest av Richard Turpin och Henrik Dahl från år 2000).
På scenen bär Richard Turpins stämma långt, utanför den är röstvolymen lägre men inte mindre intensiv. Han är en flitig regissör men längtar ständigt efter att få utnyttja sin skådespelarutbildning mer.
– Det var ju skådespelare jag ville bli.
Tribunalen har haft framgång med vad många trott vara omöjligt, nämligen att locka publik med vänsterpolitisk teater. Lika fräcka som intellektuella har man golvat motståndarna på de mest oförmodade sätt, och den konstnärliga nivån vinner erkännande både inom och utom landet. Under hösten har man kammat hem en braksuccé med Den tappre soldaten Svejks äventyr i terrorkrigens tidevarv. Kritik och publik är rörande överens. Vass samhällssatir som därtill är lekfull och vilt komisk.
Vi stämmer möte på teatern eftersom Richard Turpin enligt sina medarbetare »trivs bäst när han får sitta och röka och dricka kaffe«. Sånt går inte an i offentliga lokaler men vad som sker längst in i Tribunalens innersta vrå är en annan femma.
Trots att jag ofta varit här inser jag först nu vilken metafor för Tribunalens konstnärliga verksamhet detta är. Placerad vid den hårt trafikerade Hornsgatan går man från en relativt oansenlig entré rätt in i huskroppen. Teatern är som en lång »grotta« utan dagsljus. Ett allvarsamt mörker därinnanför förbyts snart i en annan stämning ty där, likt en vänlig och blond trollkung, tronar Richard Turpin ivrigt understödjande storkapitalet med ett ymnigt blossande. Precis som sin teater spricker han gärna upp i ett leende när spelet väl börjar.
Richard Turpin är urstockholmare sitt anglosaxiskt ljudande namn till trots. Född 1965, en kräfta om vilka man i horoskopen kan läsa att »I det offentliga kan de låtsas vara coola och distanserade, men de är verkligen mycket mjuka och kärleksfulla …« Jahaja. Låter lovande för hans kollega och hustru Sara Turpin. Med relativt nytaget körkort rattar Richard Turpin gärna bilen upp till familjens ställe på gränsen mellan Värmland och Dalarna.
– En obygd. Men jag skulle vilja pröva att försöka bo och arbeta utanför storstan. Det är förmodligen en myt att det bara är storstadsbor som kan vara intresserade av politisk teater. Men varför då? Alla är ju numera lika uppkopplade på omvärlden.
På Richard Turpins hemmascen Tribunalen var förr porrbio och klubbverksamhet. Nu är här en cell för radikalt drama och debatt. Ingenting är vad det riktigt ser ut att vara, precis som Tribunalens repertoar.
– När vi kom hit för 15 år sen så hade här stått tomt i fem år. Det såg ut som det nyss varit razzia med sönderslagna grejor, blod och råttor.
Nu ett minne blott och Tribunalen är, till skillnad mot en del andra fria teatergrupper, klart nöjda med sin hyresvärld. Och man får förmoda det motsatta.
– Efter vår första premiär skickade han rosor, fast det har han slutat med nu, Richard Turpin ler lite snett.
Både han och Tribunalen kan uppfattas som »svåra«. Och visst har teatern redan från första stund haft höga anspråk på sig själva liksom sin publik. På Tribunalen blir man inte smekt utan snarare torrborstad. Här fokuserar dramatiken mer sällan på de enskilda individernas små privata bekymmer. Uppsättningarna ter sig ofta som stora teaterfresker där både regi och skådespeleri målar med breda penseldrag.
– Det är roligt med stora bilder. Och det är klart att jag skulle velat vara med och sett Meyerholdts (rysk regissör, bröt med Stanislavskij) stora spel när 70 000 statister stormade Vinterpalatset, säger Richard Turpin som läste marxistisk filosofi i Ryssland under den hoppingivande perestrojkan, och fortsätter:
– Men i mitt arbete handlar det inte om att jag först väljer form, det är texten som avgör. Varje ny text genererar en ny estetik. Helheten av en föreställning är större än summan av delarna så därför kan delarna få vara disparata.
Och illusionen om det »stora« kan göras på många sätt. Det må, som i Svejk, inskränka sig till åtta skådespelare på scenen, spelet framstår ändå som ett myller. Man går i och ur roller och precis som så ofta, när Richard Turpin regisserar, blir det hela suggestivt och visuellt genom formationer och rytmiska talkörer.
– Bildtänkandet har jag med mig från filmvetenskapen, men jag kan inte påstå att jag arbetar efter någon speciell metod. Snarare arbetar jag efter en inställning. Jag är inte strukturerad, när jag börjar repetera en föreställning vet jag faktiskt inte alls hur det ska sluta.
Men innebär inte alltid ett skapande arbete att allt växer fram successivt?
– Jag vet inte, det verkar som en del skriver och vet precis hur de vill ha det. De där som går upp klockan sex och jobbar en viss tid … Så har jag aldrig lyckats arbeta.
Det må låta löst men vad som kommer ut och presenteras på Tribunalens scen eller annorstädes, Richard Turpin har projekt på gång på flera håll, brukar vara helt genomarbetat med hög intellektuell densitet. Däremot uppfattas det inte alltid som lättbegripligt.
– Ärligt talat, inte ens jag själv förstår allt som jag gör. Det är rätt roligt när gymnasieklasserna kommer hit. Lärarna blir så stressade av att de inte förstår eftersom de tror att de måste komma med facit till ungdomarna. Men de unga har ofta själva oerhört inspirerande tolkningar och det gäller oavsett vilken linje de går, om det är esteter eller fordonstekniker. De har inga problem med att de inte fattar, för de fattar ändå. Det är någonting med den där 17–18-årsåldern som gör att de har en total free flow.
För Richard Turpin är teatern också ett forsknings- och kunskapscentrum. På Tribunalen ordnar man regelbundet seminarier kring pjästeman och bjuder in politiker och föreläsare. Och de varje år återkommande teaterfestivalerna i maj fungerar som en sorts teatrala universitet.
– Vi har alltid velat komma in på ledarsidorna och inte bara stanna i kulturdelen. För mig är det självklart att teaterns plats är inom det offentliga samtalet. Teatern borde kräva, ja kriga, för att alltid vara en del av det. Teatern är en del av offentligheten men det självförtroendet har inte svensk teater utan nöjer sig med att hålla sig på sin kant och buga och tacka för sina bidrag. Där anser jag att vi kan lära av tyskarna att när man står på scen och talar så är publiken offentligheten. Det är en offentlig handling och det kräver ett ansvar av dig. Du ska veta vad du säger, medvetandet måste stärkas. Vi inom teatern måste ta plats också i andra forum, bidra med texter, intervjuas i program som inte handlar om teaterföreställningar …
– Här är vi ju privilegierade som har ett eget forum där vi kan säga vad vi vill. Det är ett skäl så gott som något att ha kraft att driva teatern vidare. För även om vi kan jobba på andra håll skulle vi inte ha samma möjlighet. Det kommunistiska manifestet (våren 2009) och Svejk tror jag inte hade gått att göra någon annanstans.
Richard Turpin återkommer till skådespelarens ansvar och Mephistos klassiska »Ich bin doch nur ein schauspieler …« (Jag är dock endast en skådespelare.)
– Likt förbannat står vi ju på scenen. Och då måste vi ta ansvar för demokratin. Alltid och överallt.
Det vardagliga arbetet på teaterns kontor genljuder av många stora skratt och små glada visslade slingor. Som kvällspublik får man också ofta tillfälle till garv.
– När vi arbetar vill vi förstås att det ska vara kul, men väldigt ofta har jag ändå intentionen att det jag gör inte ska vara roligt. Det blir det ändå. Livet är ju ännu mer absurt än man tror.
Och komiken bygger på samma grund som den Richard Turpin och Tribunalen står på: »Hög status snubblar och slår sig och låg status får upprättelse«.
– Fast jag tänker på att vi ibland borde ge uttryck för en riktig förtvivlan för att verkligen skaka om människor. Men å andra sidan är det nu så mycket nederlag överallt. Man måste kunna få gå härifrån och känna sig stärkt och med någon sorts mod. Det har hittills varit det viktigaste. Många, inte minst kollegor, har framfört att vi borde kritisera kommunismen, att vi är rätt forum för det. Men i denna motvindens tid känns det fel.
Ändå arbetar Richard Turpin näppeligen efter någon partilinje. Istället slår man åt alla håll och i Svejk vevar man på av bara helskotta.
– Det var faktiskt en soldat här som tyckte att vi skulle åka och spela för de svenska trupperna i Afghanistan, så väl kände han igen sin verklighet i vår satir om Svejk.
En av Richard Turpins nära samarbetspartners är kompositören och konstnären Dror Feiler.
– Hans mening är att komik är den enkla vägen och att vi nån gång borde gå ner i den förtvivlan som finns överallt. Alla dessa fruktansvärda missförhållanden på vårt klot.
Men galghumor då?
Richard funderar.
– Möjligen är den mest giltig för de utsatta själva. Vår uppgift är kanske att istället uppmärksamma deras lidande. Att det ändå är rätt att nån gång få publiken att må jävligt illa.
Pia Huss är kulturjournalist och kritiker. I Ordfront magasin nr 1/2009 intervjuade hon America Vera Zavala.