"Omsorg är en ädlare form av kärlek"
Han har kallats Folkhemmets Rimbaud, en syntes mellan Stagnelius och Sundbyberg. Snart fyllda 90 år ger Ragnar Thoursie ut en ny diktsamling.
Text och foto: Annika Hallman
Boken öppnar starkt, med en dikt som kretsar kring det egna åldrandet:
Är detta jag?
Sträcker ut en hand
till brödskivan. En gammal mans hand,
överdragen av tjocka ådror,
mörkblå mot den vitrosa huden.
Är detta jag?
(…)
Diktjaget försöker förstå och acceptera, men ett »halvt steg bakom i tanken« finns ju ett andra jag, »Friskt, ungt, i minnet«. Det är en plågsam motsättning: »Varför föder min gamla hand/ mitt gamla jag, det som snart skall förintas?«
Ragnar Thoursies nya diktsamling, Sånger från äldreomsorgen, är full av sådana rakt-på-sak och samtidigt svindlande formuleringar. Varje dikt är skriven med ett avklarnat språk, liksom silat genom en sträng, sammanfattande blick.
Ja, det handlar om åldrandet här, men framförallt om mötet med äldreomsorgen och samhällets hjälp, beskrivet från den äldres, den vårdades perspektiv. I korta skarpa iakttagelser och ögonblicksbilder beskrivs allt från att backa med rollatorn, fåordiga ledsagare på den dagliga promenaden och isoleringen i hemmen, till gammelgympa, ambitiösa kulturprogram och hemtjänstens absurda tidsredovisning och sälj-och köp-språk. »Vart tog Folkhemmet vägen?« frågar han retoriskt på ett ställe. Det är vemodigt, sorgligt och humoristiskt, om vartannat.
– Mötet med äldrevården var en omvälvande upplevelse för mig, både positiv och negativ, säger Ragnar Thoursie när vi ses en förmiddag i augusti för att prata om boken.
Han sitter tillbakalutad i en fåtölj på rummet i det äldreboende utanför Stockholm där han bor sedan i mars i år. Lite blek, med en filt om benen. Han är trött i dag, ursäktar han sig och har tagit två koffeintabletter på morgonen för att orka. Vännen Lena sitter med i rummet som stöd och båda förklarar att det har varit lite mycket med intervjuer och fotograferingar inför boksläppet som sker om några dagar. Han är trots allt snart 90 år.
Arbetet med boken påbörjades under 2008 när Ragnar Thoursie fortfarande bodde kvar i sin lägenhet i Nacka och hade haft hemtjänst ett par år.
– Hemtjänsten är en speciell organisation, med personal som kommer och går, och så dagverksamhet ibland för att bryta isoleringen. Jag började göra lite löpande minnesanteckningar utan någon tanke på att det skulle bli en bok. Jag skrev ner mina upplevelser och iakttagelser vartefter de anmälde sig, säger han och tar fram en anteckningsbok i rött siden och visar ett uppslag med korta dikter, alla prydligt daterade och nedskrivna i jämn skrivstil.
– När jag hade kommit upp i ett hundratal såg jag att det kanske skulle kunna bli något. Det är ju inte speciellt vackra dikter, formellt sett. Det viktiga är vad jag har att säga, den faktiska informationen, säger Ragnar Thoursie.
Å ena sidan slogs han av kommersialiseringen, storskaligheten och maten som kom i boxar för 14 dagar i stöten. Å andra av att verksamheten innehöll mycket positivt.
– Det är väl det som den här boken handlar om. Att det finns en stor verksamhet med ett medvetet syfte att ge god omsorg. Jag har definierat det där på något ställe: att omsorg faktiskt är en ädlare form av kärlek. Kärleken inrymmer ju, till skillnad från omsorgen, mycket av själviskhet och beräkning. I omsorgen finns ingenting sådant, där är allting inriktat på den andre. Därför borde det inte gå att bedriva omsorgsverksamhet utan att det i grunden finns en kärlek som styr och ordnar verksamheten. Det får inte bara vara ett kommersiellt intresse i botten, säger Ragnar Thoursie.
Syftet med boken har inte varit att kritisera hemtjänsten eller äldreomsorgen, förtydligar han. Tvärtom. I dikten »Nackas Babylon« beskrivs Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi och alla de andra kärleksfullt som »Hemtjänstens tappra välfärdsarmé«.
– Boken är tillägnad dem.
Thoursie har inte för inte kallats folkhemmets diktare, modernist och politiskt radikal på samma gång. »En syntes mellan Stagnelius och Sundbyberg«, som akademiledamoten Kjell Espmark har beskrivit honom, eller »folkhemmets Rimbaud« för den upprymda vardagskänslan och det bildtäta språket. Han slog igenom 1945 med diktsamlingen Emaljögat och etablerade sig snabbt som en av de ledande modernistiska lyrikerna. I nästa diktsamling, Nya sidor och dagsljus, 1952, rörde han sig mot ett språk som var enklare, »mer poesi i sak än i ord« som han själv har beskrivit det. I Sundbybergsprologen, 1951, sammanfattas mycket av hans livshållning: gemenskapen med det svenska samhällsprojektet. Han talar här om »den strävan som är lika för oss alla« och slutraderna i prologen har ofta citerats, bland annat av Olof Palme: »En öppen stad,/ej en befästad, bygger vi gemensamt./ – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.«
Jo, visst är han stolt över det, över att Palme citerade honom, säger han och blir rörd vid minnet.
Ditt samhällsengagemang, var kommer det ifrån?
Ragnar Thoursie tystnar lite och tänker efter.
– Inte var det från föräldrahemmet, säger han sen. Jag växte visserligen upp i en arbetarmiljö, i en familj som också var religiöst engagerad, men det var inte någon socialistisk miljö. Engagemanget befästes nog under min tid på AMS.
På AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, arbetade han i 30 år, från mitten av 1950-talet fram till pensioneringen 1985, från 1972 som byråchef.
Det var resorna ut i Europa efter andra världskriget som blev avgörande, tror han.
– Det var en ruinvärld som jag mötte i Tyskland. Världen var slagen i spillror. Det var en omskakande upplevelse som krävde engagemang faktiskt.
Under åren på AMS tystnade du som författare. Varför?
– Jag hade fullt upp med mitt arbete så det fanns varken kraft eller utrymme för att skriva. Det gick inte att sitta och plita med dikter samtidigt som jag jobbade med arbetsmarknadspolitik. Det var oförenliga sysselsättningar, säger han.
Efter pensioneringen fanns det däremot möjligheter och tid. 1989 kom diktsamlingen Kråkorna skrattar och 2001 barndomsskildringen Ditt ord är ljus. I Elefantsjukan, 2003, en tjock sak på 500 sidor, gör han upp med byråkratin och svensk arbetsmarknadspolitik.
I många av böckerna finns barndomen i uppväxtstaden Katrineholm med som ett återkommande tema liksom kärleksfulla glimtar av föräldrarna, mor Signe, hemmafru, och fadern Johan Algot som arbetade på SJ. Relationen till dem var inte helt okomplicerad. Föräldrarna var medlemmar i Jehovas Vittnen, något som Ragnar Thoursie själv tog avstånd ifrån.
– Men jag förstår dem bättre nu och kan se deras villkor och deras storhet i det vardagliga på ett annat sätt än då, säger han.
På väggen bredvid sängen i rummet där han bor nu hänger ett lapptäcke i granna färger som hans mor Signe en gång sydde. Detaljer från lapptäcket pryder också omslaget till Sånger från äldreomsorgen. De sista dikterna i boken kretsar kring det han så vackert kallar »Livsfliken«, det sista stycket väg. Han frågar sig: »Vad väntar jag på?/Vad väntar på mig?« Svaret dyker upp i en annan dikt: »Vi kom från intet,/går till intet./ Däremellan är vårt liv,/en strimma ljus, en dikt.«
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.