Serieundret inifrån
Stålmannen är död och Fantomen blöder. Expressen lägger ned sin seriesida utan minsta tecken till läsarstorm. Samtidigt, i andra änden av stan, upplever de svenska alternativserierna en guldålder av kreativ energi och internationell uppmärksamhet. Serieskaparen och Galagoredaktören Mats Jonsson berättar om framgångssagan.
Av Mats Jonsson
Det är fullsatt. I entrén sitter en världskänd amerikansk serieskapare och signerar en ständigt krympande boktrave, sida vid sida med två svenska debutanter. Vid baren står ett par amerikanska förläggare i samspråk med en svensk och en italiensk kollega. En bibliotekarie skålar med den franske gästen som leder världens största seriefestival. På scenen står landets just nu mest hypade indieband, medan trehundra människor dansar, skrattar och minglar. Hötorgsskraporna lyser upp aprilnatten utanför Kulturhuset och lördagens Galagofest utgör en av höjdpunkterna under seriefestivalen SPX 2009. För ett ögonblick stannar tiden upp. Som ny i branschen, tolv år tidigare, hade jag inte ens kunnat föreställa mig en sådan fest.
I höst är det 30 år sedan Galago startade. Det var almar, bryggeriockupationer och en obetvinglig lust att göra en tidning, som med tiden gick från tidstypiskt magasin med dikter, collage, foton och politik till renodlad serie- och satirtidskrift. Under andra halvan av 1980-talet blev Galago ett fenomen. Seriealbumen började recenseras på kultursidorna, tecknarna var med i tv och uppträdde på Hultsfredsfestivalen. Vid samma tid gjorde miniatyrkoncernen Epix/Medusa en kulturgärning av stora mått genom att översätta mängder av amerikanska och europeiska undergroundserier.
I början av 1990-talet var partajet över. Den svenska tidskriftsdistributionen brakade samman och Epix tidningar lades ned en efter en. De klassiska serietidningarnas upplagor befann sig i fritt fall – sedan slutet av 1970-talet hade exempelvis Fantomen förlorat tre fjärdedelar av sin upplaga. Video och tv-spel sög åt sig ungdomarnas uppmärksamhet och i vårt hörn av branschen hade Galagogenerationen börjat tappa sugen, medan 70-talisterna inte riktigt kommit fram. Alla väntade på den nya generationens tecknare, men inget av de större förlagen vågade satsa.
Precis här, 1996, kom jag in i branschen, och ledsnade snart på att höra frasen »när kommer nästa stora grej – vem blir nästa Arne Anka?«
Två år senare, när Martin Kellermans strippserie Rocky gått som följetong i Metro i några månader, insåg de flesta att frågan besvarats. Men där Arne Ankas ölglada fabeldjur främst utgjort en plattform för politisk satir, skildrade Rockys lika packade hundar, apor och papegojor en lätt maskerad version av Martin Kellermans eget liv. Och han var inte ensam. Helt i linje med det navelskådande 1990-talet utvecklades den självbiografiska trenden till en genre som skulle komma att dominera de svenska serierna i åratal framöver.
Många tröttnade på vardagsrealismens grepp om den svenska seriekonsten, och genren gick till sist in i väggen. Men dessförinnan hann den bidra till något avgörande, kvinnornas intåg som tecknare och serieläsare.
– Dagboksberättande har ju traditionellt ansetts vara något tjejigt, och i kombination med feministvågen kring Fittstim vid samma tid fick det många tjejer att börja rita serier.
– Serier är ju ett tacksamt medium för att föra fram ett budskap, säger Åsa Grennvall, som debuterade 1999 med självbiografiska seriealbumet Det känns som hundra år och snabbt blev en förebild för många tecknare – inte bara yngre kvinnliga sådana.
Tidigare hade seriescenen dominerats av den levande klichén »nördiga unga män som läst och tecknat serier i hela sitt liv«, men nu fick de sällskap av konstnärer som såg serier som ett effektivt sätt att berätta i bilder, och av helt vanliga unga människor som ville uttrycka sig.
– När vår tecknargeneration var i tjugoårsåldern satt vi för oss själva och var arga, säger Åsa Grennvall. De yngre tecknarna bildar gäng och har fester över alla genregränser. Kanske är det för att det finns fler vägar att nå ut nu, konkurrensen är mer positiv.
När jag själv var 15 år och fanzinetecknare, i slutet av 1980-talet, skickade jag och de andra i min generation våra alster till tidskriften Bild & Bubbla, där de recenserades inom ett halvår, och sedan beställdes per post av likasinnade. Långsamt byggdes en scen av fem, tio tecknare spridda över landet. Vår skrala kassa gick åt till fotostatkopior och brevporto.
För dagens unga serietecknare är situationen minst sagt förändrad. Sara Hansson är en 23-årig fanzinetecknare, som även synts i bland annat Ordfront magasin, Galago och Flamman:
– Jag hade inga kopplingar till serievärlden när jag började på Serieskolan i Malmö. Hela den världen öppnades när jag började på skolan, jag kunde rita på heltid och det var häftigt att träffa folk som gillade samma sak, folk vars serier jag läst, säger hon.
– Internet har varit viktigt för mig, ett sätt att upptäcka alternativa serier, och så har jag sålt en massa fanzines och fått uppdrag genom min hemsida.
2003 ställdes Galago inför en kris. Grundaren Rolf Classon lämnade skutan och satsade helhjärtat på sin sidoverksamhet Kartago förlag. De flesta av de etablerade tecknarna följde med honom, och som hans efterträdare satt jag i en svår sits. Självbiografin var inte längre lika het, den nya 1980-talistgenerationen kändes inte mogen för bokdebut … och så befann vi oss plötsligt i en välbekant situation:
»När kommer nästa Rocky?«
Med den skillnaden att Martin Kellerman fortfarande gjorde serien, men gav ut den på ett annat förlag. Om vi inte började tänka i nya banor var Galagos saga all. Så här i efterhand visar det sig att det mesta vi gjorde slog väl ut. En stor satsning på debutanter. Knyta begåvade tecknare till sig tidigt i deras karriär och hjälpa dem att utvecklas, för att sedan bokdebutera. Att försöka nå ut till en icke serieläsande, till stor del kvinnlig, publik genom nollbudgetmarknadsföring, pocketutgivning och nya distributionsformer. Det fungerade, och för första gången sedan början av 1990-talet hade Sverige nu två stora, livskraftiga alternativförlag.
Säga vad man vill om konkurrens, men två förlag kan hitta fler talanger och ge ut fler böcker än ett. Och många böcker skulle det bli. För de senaste åren har jag långsamt blivit allt mer övertygad om att serieförlagen redan har hittat nästa Rocky. Det tog bara en tid att förstå det, eftersom den nya Rocky eller Arne Anka inte är en strippserie om fabeldjur med ett slagkraftigt namn, utan något mycket större; Den är Nina Hemmingssons svartsynta enrutingar och Sara Granérs sjövilda. Henrik Bromanders, Anneli Furmarks och Joanna Rubin Drangers personligt litterära serier. Liv Strömqvists och Nanna Johanssons politiska stridsskrifter. Den är Simon Gärdenfors och Mikael Sols utveckling av »ung man super och raggar«-konceptet. Kanske är det alla dessa, och de dussintals unga serietecknare som ännu inte hunnit debutera i bokform, som i dagens fragmentariserade samhälle tillsammans skapar allmänhetens bild av vad en serie är. Kanske är Rocky inte bara den stora förnyaren av dagspresserierna i Sverige, utan också den sista folkkära strippserien av den gamla skolan?
Många faktorer har samverkat för att skapa en de svenska seriernas guldålder, som ger intryck av att vara ännu starkare än 1980-talets. Det var då förarbetet gjordes och serier för vuxna blev ett känt fenomen. De som började läsa serier då har blivit äldre och några har fått inflytelserika poster på kulturredaktioner, i stipendienämnder och inom kulturförvaltningar. Men först nu finns den tematiska bredd som kännetecknar en fullvuxen, livskraftig konstform. Antalet aktiva serietecknare i Sverige är högre än någonsin, och i och med det tycks scenen ha uppnått en kritisk massa och växer av egen kraft. Nästa steg är att erövra utlandet.
Max Anderssons internationella genombrott på 1990-talet ledde aldrig till någon »svensk våg«, men sedan i fjol finns en engelskspråkig Galagoantologi i seriebutiker från London till Los Angeles. Rocky publiceras på flera språk, Galago ställer ut i Tokyo, Joakim Pirinen ger ut bok i Frankrike, och inte mindre än fyra svenska serieskapare har kontrakterats av amerikanska Top Shelf Productions, vars förlagschef Chris Staros skriver om sitt första Sverigebesök i samband med SPX 2008:
»Med ett par tusen seriefans, ett hundratal svenska serieskapare/utställare och ett dussin skandinaviska alternativförlag som alla ger ut litterära, intensivt personliga verk, har SPX utvecklats till en av de viktigaste seriehändelserna i Europa – i klass med indiescenen i USA eller Frankrike.«
Men för hur länge? Kommer serieundret att krascha igen? Är det bara en chimär i stil med »svensk pop«-bubblan i mitten av 1990-talet, då svenska indieband uppmärksammades i utlandet och skivbolagen hade huggsexa om vartenda gitarrband med pottlugg, för att sedan sparka ut dem när det visade sig att deras skivor inte sålde? Ingen vet, men mycket talar för att den svenska seriekonsten kommer att fortsätta frodas.
Mainstreamjättarna Egmont och Schibsted skär ned, men de oberoende förlagen är fler, tecknarnas nätverk mycket starkare. I stället för kostsam tidningsdistribution säljs serierna framförallt i bokform; i bokhandlar, presspecialister och på internet. Är inget svenskt förlag intresserat kan en tecknare gå till ett utländskt, eller hitta sin publik på ett internetforum. Efter decennier som en marginaliserad konstform i skärningspunkten mellan mainstreamserier, litteratur, konst och film kanske alternativserierna visar sig vara perfekt lämpade för att överleva i det nya, globaliserade medieklimatet.
Mats Jonsson är serieskapare och en av redaktörerna för Galago.