Staffan Göthes värld
I hans pjäser heter människor sånt som Cervieng och Lampa, aldrig Svensson eller Andersson. Det är sällan storstäder och aldrig tung borgerlighet, men gärna kabaré, melodram och (sur)realism. I allt dunkar ett stort hjärta. Marianne Steinsaphir har träffat en av Sveriges mest spelade dramatiker – Staffan Göthe.
Av Marianne Steinsaphir
»Han är en stor humanist« säger en god vän när jag berättar att jag träffat Staffan Göthe, »skådespelare med mera«, som kungen sa när Staffan Göthe fick medalj för sina konstnärliga insatser. Humanist. Ordet är så enkelt, och delvis missbrukat, att jag nästan glömt bort det, som om det försvunnit i en tid som tycks sakna humanism. »Person som betonar vikten av respekt för människans värdighet och rättigheter«, står det i ordboken.
Det är en beskrivning som stämmer på den livshållning som genomsyrar Staffan Göthes dramatik. Kanske är det en förklaring till att hans pjäser alltid känns aktuella och inte blivit omoderna eller fastnat i tidstypiska poser. En Uppstoppad hund (1986) har gått på nästan alla svenska teatrar och sätts ständigt upp, igen och igen, även av unga generationer. Staffan Göthe är inte bara en av Sveriges mest spelade dramatiker i flera genrer: radio, barnpjäser och naturligtvis vuxendramatik, han är nog också en av de flitigaste. Men viktigast för honom är att vara skådespelare.
– Jag tycker att det är en favör eller en nåd att växla mellan att skapa koden, att skriva, och att knäcka den, att spela. Att växla mellan isolering och intensivt, kollektivt arbete, mellan egen produktivitet och undervisning. Men driften och lusten att arbeta på scenen, att spela är det strömförande för hela fabriken, berättar han.
Just nu är han med i Kristina Lugns nyskrivna pjäs Karlsson på Brunnsgatan 4, en teater han är väl förtrogen med, han ingår i »familjen«, som någon formulerade det. Här hade bland annat hans pjäs Stjärnan över Lappland urpremiär 2005. Vissa lördagar är han på Oktoberteatern i Södertälje där han gestaltar Gunnar Björling i möte med den unge Parland i Guds vessla går på jakt, »klockan två, jag ska hinna spela i Stockholm på kvällen också«. Nyligen kunde man höra honom läsa nobelpristagaren Le Clezio i radio.
På Dramaten har aldrig någon av Staffan Göthes pjäser satts upp, men på nationalscenen var han dock fast skådespelare i tio år. En tid som han betecknar som intressant.
– Jag tycker själv det är konstigt, säger han, mer konfunderad än arg eller bitter över att man aldrig satt upp någon av hans pjäser. Han tror att det möjligen har att göra med att hans ämnessfär inte relaterar till Dramatens mer borgerliga publik.
Närmare än Elverket, Dramatens filial för nyskriven dramatik, har inte hans pjäser kommit. Men då – å andra sidan – både spelade och regisserade han den egna pjäsen Ett lysande elände, 1999.
Han har ofta jobbat på teatrar i brytningstid; Från 1970-talets nybyggaranda då ny mark bröts, över det stora projektet med Peter Oskarssons Folkteatern i Gävle till det krassare Dramaten under Ingrid Dahlberg.
Jag träffar Staffan Göthe i hans arbetslägenhet på Reimersholme i Stockholm, en lite sömnig sovstadsstadsdel på Söder. Här har han arbetat i 20 år och det är här han lever sitt »teaterliv«, med originalaffischer och fina illustrationer av den bortgångne scenografen Lennart Mörck på väggarna.
– Hemma vill jag inte påminnas om teater, säger han sakligt.
På fritiden vill han laga mat, läsa, just nu nyöversättningen av Anna Karenina, lyssna på musik, vistas i naturen.
– Att aldrig ha långtråkigt är kanske min största talang.
Arkitektur är ett annat intresse:
– Jag tågluffar och min enda ambition är att beta av gotiska katedraler.
När jag kliver in i porten känner jag direkt att jag hamnat i ett göthiskt rum; i farstun byggs om, repareras. Plankor och arbetsmaterial på golvet, en hiss ska bytas ut. Jag känner igen mig från pjäserna. Där pågår många förflyttningar, rivningar, ombyggnader. Hela områden kan vara på väg att försvinna. Platser som en gång var. Och det är nästan aldrig Stockholms innerstad och sällan storstadsmiljöer, det är aldrig tung borgerlighet där personerna kan dölja sig i tysta rum och en plötslig familjemiddag sätter igång sedan länge dolda konflikter. Det finns heller inte så många chica mediemänniskor, advokater, läkare eller andra representanter för ett borgerligt liv. Överhuvudtaget finns det inte särskilt många »representanter« i Göthes pjäser.
Som professor på teaterhögskolan i Malmö samtalar han ofta med studenterna om just detta; Vikten av att inte låta personerna vara »utlyfta ur statistiken«. Renodlad naturalistisk teater tycker han är ointressant.
– Hur banal en människa än är så skiljer vi oss alltid från varandra, förklarar han den människosyn som ger sig tillkänna i dramatiken.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du söka på var lösnummer av Ordfront magasin säljs.
Här kan du beställa Ordfront magasin direkt till din brevlåda.