Strandskyddet luckras upp
En ny lag ger kommunerna rätt att bevilja dispens från strandskyddet. Bra, tycker Norrlandskommunerna. Men för attraktiva kustområden innebär det ett ökat tryck.
Av Arvid Norin
Numera beviljas nästan 5 000 dispenser från strandskyddet per år och merparten, om man frågar Naturvårdsverket, är felaktiga. Dessutom ges dispenser ganska frikostigt i områden som redan är hårt exploaterade medan det i områden där det är gott om vatten men ont om folk är mer restriktivt. Alla var överens om att nya regler krävdes. Men den nya lagen som gäller från och med juli i år ger kommunerna, som misskött sin uppgift, ännu större ansvar och möter hård kritik.
– Det här är en väldigt stor uppluckring av strandskyddet. Förut fanns det kryphål och nu finns det råtthål. Ingenting tyder på att det ska bli bättre. Kommunerna har systematiskt brutit mot lagen och det är inte vanligt, det har gått troll i det här, säger Oscar Alarik, jurist på Naturskyddsföreningen.
Från miljövännernas sida, och de är genuint oroliga, är kritiken bitsk. Många menar att allemansrätten nu tappar i värde. Miljöminister Andreas Carlgren hade utlovat en skärpning men det blev tvärtom, är deras budskap. Under det gamla systemet hade antalet dispenser ökat från 3 000 till nästan 5 000 de senaste åren och ingen har egentligen koll på om dessa har varit lagliga eller inte. Den senaste granskningen som gjordes 2002 av Naturvårdsverket visade att 70 procent av alla dispenser som gavs var direkt felaktiga.
– Min känsla är att det är ungefär samma nu, säger Per Nilsson som jobbar med strandskyddsfrågor på Naturvårdsverket.
– Vi har granskat ungefär en (1) procent av alla dispenser som ges per år. Det handlar dels om resurser och dels om prioriteringar. I de fall vi överklagar så vinner vi 90 procent i första instans. Helt klart är att kommunerna måste växa med uppgiften.
Nu får alltså kommunerna en ännu tyngre roll att axla och det är detta som miljöorganisationerna vänder sig mot.
Från regeringens sida är man å andra sidan irriterad på Naturvårdsverket. Verket har haft i uppgift att granska de dispenser som ges runt om i landet men i praktiken har bara ett fåtal personer sysslat med den här uppgiften, trots 5 000 ärenden per år. Regeringen har vid ett flertal tillfällen påtalat detta för Naturvårdsverket.
I lagtexten ligger ansvaret för strandskyddet på länsstyrelserna, men i nästan samtliga fall har uppgiften delegerats till kommunerna.
Trycket är hårt från dem som vill bo och bygga nära stränder och det är långt ifrån alltid som kommunerna klarat sin uppgift, i något fall har dispensrätten dragits tillbaka av länsstyrelsen men det är ovanligt. Det har också bildats olika praxis som inneburit att dispenser givits utmed storstadskusterna men inte i glesbygden – där det redan finns byggnader så beviljas dispenser för fler. Argumentet har varit att stranden redan kan anses var otillgänglig för allmänheten. Men i glesbygden där man vill skapa attraktivt boende och satsa på turismen har man haft händerna bakbundna. Den strandremsa som är orörd förblir orörd.
I och med lagändringen får nu alla kommuner möjlighet att ge dispens med hänvisning till landsbygdsutveckling. Den gäller dock inte havskusten, Höga kusten, Stockholmsområdet och längs Bohuslän och Göteborg. Vid Vänern och Vättern ska dispenser endast ges om det rör mark som inte ligger vid de stora städerna.
Den här möjligheten välkomnas i Norrland och mellersta Sverige.
– Vi ser väldigt positivt på det här. Framför allt betyder det en större attraktionskraft som boendemiljö. Vi har utrymmet. Attraktionskraften är vår ständiga utmaning. Sedan vet kommunerna själva bäst hur det ser ut lokalt säger Linda Ylivainio (C), kommunalråd i Övertorneå.
På länsstyrelsen i Norrbotten har landshövdingen Per-Ola Eriksson stort förtroende för kommunernas förmåga att hantera frågan och konstaterar:
– Det är inte strandnära natur som vi har ont om. Vi har ont om folk.
I Västerbotten är situationen snarlik med fyra kilometer strand per invånare i länet.
Reigun Thune Hedström på SKL, Sveriges kommuner och landsting, är inne på samma linje.
– Det finns kommuner som lever på existensminimum och de har bara den här tillgången. Det här är oerhört viktigt i Småland, Dalsland, delar av Värmland och hela Norrland. Den nya lagen är en viktigare reform där än i södra Sverige.
På frågan om kommunerna verkligen kommer att växa med uppgiften säger hon att alla kommer att ta sitt ansvar.
– Vi har jobbat mycket för att få till det här. Detta är inget som kommunerna kommer att slarva bort. Man tar det på största allvar.
Dessutom blir reglerna tydligare. De skäl till dispenser som finns specificeras av den nya lagen, något som inte fanns i den gamla. Dessutom ska en handledning tas fram till hösten och skickas ut till kommunerna. I fortsättningen ska länsstyrelserna granska dispenserna som ges, snarare än Naturvårdsverket, och pengar skjuts till för uppgiften. Den nya lagen säger också att en fri passage ska lämnas även där dispens ges, förutsatt att byggnaden i sig inte har en funktion som kräver att den ska ligga direkt vid stranden.
En kuststräcka som delvis får förstärkt skydd av den nya lagen är Bohuslän, där också trycket är stenhårt. I norra Bohuslän gick Tanum, Lysekil, Munkedal, Sotenäs och Strömstad ihop och bad om att få slippa dispensrätten just på grund av den anledningen.
– Vi har en enorm efterfrågan. Norra Bohuslän har 70 procent av turismen här, säger Ronnie Brorsson (S), kommunalråd i Strömstad.
Många blickar mot Norge där en liknande lagstiftning ledde till att många stränder är oframkomliga och skyltar med privat mark syns överallt.
Så den stora frågan är egentligen hur kommunerna till slut kommer att hantera frågan. Från miljöorganisationerna är förtroendet lågt eftersom kommunerna inte skött sin uppgift tidigare. Naturvårdsverket uttrycker en from förhoppning om att kommunerna ska växa med uppgiften. Sveriges kommuner och landsting tycker att med en förtydligad lagtext så blir uppgiften mycket lättare nu.
– Strandskyddet ska vara begripligt. Det är i översiktsplanen som kommunen får avsätta områden där dispens för landsbygdsutveckling kan ges, detta är det demokratiska instrumentet. Dessutom blir det en bra kontrollmekanism i systemet då länsstyrelserna ska titta på alla dispenser, säger Reigun Thune Hedström.
Om den nya lagen blir en uppluckring eller förstärkning av strandskyddet står och faller med kommunerna och länsstyrelserna. Tydligt är dock att på kommunnivå så tycker man att den här frågan tillhör dem, inte staten. Hela tiden upprepas att det är där man känner till de lokala förhållandena, att staten har ägt frågan har ansetts som klåfingrigt.
Linda Ylivainio i Övertorneå beskriver det som ett återbemyndigande av en fråga som från början borde ha tillhört kommunerna. Kanske är det därför som man på sina håll struntat i lagen tidigare. Och nu blir en viktig del av allemansrätten kommunernas ansvar.
Arvid Norin är frilansjournalist.