Klubben som inte håller käft
Taslima Nasrin, Svetlana Aleksijevitj, Salman Rushdie. Alla har de fått Tucholskypriset. Men vad gör Svenska Pen förutom att dela ut detta pris? Anna Ringberg sökte upp Ola Larsmo, ordförande i en klubb som stöttar förtryckta författare världen över.
Av Anna Ringberg
Vad tänker du på när jag säger Svenska Pen, frågar jag några bekanta.
– Civiliserade herrar, exklusivitet, svarar en.
Och ja, Svenska Pen är ett exklusivt sällskap. För en utomstående kan klubben framstå som en liten skara intellektuella fåglar. En skara som inte förnyats så mycket de senaste åren. Det räcker inte med att vara skribent för att komma med. Man kan inte ansöka om medlemskap, utan måste rekommenderas av två befintliga medlemmar. Då kanske man godkänns.
Men det är ingen exklusiv klubb i betydelsen förmögen, i alla fall inte om det är ekonomiska resurser som avses. Budgeten är på 200 000 till 300 000 om året och den största delen skänks bort genom det årliga Tucholskypriset. Man har inte ens råd med ett kansli.
– Vi skulle gärna ha ett lika stort kontor som Amnesty, säger Ola Larsmo, när vi träffas på ett kafé på Sveavägen i Stockholm, strax innan Larsmo ska på Svenska Pens styrelsemöte.
Han och de andra arbetar ideellt.
Vad tänker du på när jag säger Svenska Pen, frågar jag en annan vän.
– Penna, blir svaret.
Men Pen syftar inte på penna utan på Poets, Essayist and Novelists. Därav skrivs det ibland med versaler och med punkt emellan bokstäverna: P.E.N. Fast föreningen värnar inte bara poeters, essäisters och romanförfattares rättigheter, utan alla skribenters – journalisters och bloggares till exempel – och överallt.
Penklubben finns i 104 länder världen över. Svenska Pen, som bildades 1922, var en av de första. Den internationella föreningen grundades året före, i London. I Pens barndom hade man inte samma agenda som idag, utan klubben syftade mer till att skapa kontakt mellan författare i olika länder. Men det vidgades snabbt, enligt Ola Larsmo.
– Det dröjde bara några år innan man sprang, smack bang, in i yttrandefrihetsproblematiken. Tänker man efter så är inte det så konstigt för seriös och nyskapande litteratur har alltid provocerat. Finns det någon epokgörande författare som inte retat upp någon och som inte fått någon bok förbjuden, kan man fråga sig.
Idag har Internationella Pen tre mål: att främja samarbete mellan författare, skapa ett världsomspännande författarcommunity som betonar litteraturens vikt, samt att försvara yttrandefriheten och tryckfriheten överallt.
Enligt Internationella Pen, som samlat statistik för hur många skribenter som dör eller blir förföljda på grund av sitt arbete, är de två farligaste länderna för kritiska författare idag Mexiko och Ryssland. I Mexiko mördades 30 författare och journalister förra året, och i Ryssland har 18 journalister mördats sedan år 2000.
På Internationella Pens webbplats finns listor med namn på alla skribenter som rapporterats mördade, fängslade eller på flykt det gångna året. Det är nedslående läsning, sida upp och sida ner med namn.
– Men det går framåt för yttrandefriheten, i alla fall i ett längre perspektiv, menar Larsmo.
Just yttrandefrihet verkar vara Svenska Pens hjärtefråga. Under klubbens 87 levnadsår har man hjälpt många författare och journalister. Det sker på många olika sätt, bland annat genom opinionsbildning, fristadsförfattarverksamhet, press på myndigheter, ekonomiskt och juridiskt stöd och utdelningen av Tucholskypriset, det årliga stipendium som sedan 1985 delas ut till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller journalist. Bland de mer kända pristagarna under 1990- och 2000-talet finns Salman Rushdie, Taslima Nasrin, Svetlana Aleksijevitj, Salim Barakat och Yvonne Vera.
I år fick Dawit Isaak priset. Enligt Ola Larsmo var han en given pristagare.
– Han är en författare som kommit i kläm på grund av att han utnyttjat sin yttrandefrihet och han behöver stöd.
Fallet Dawit Isaak är den viktigaste frågan för klubben just nu, och Larsmo menar att Isaaks historia är enastående i modern tid:
– Vi har en situation som är väldigt märklig, en svensk journalist sitter i fängelse utan rättegång. Jag tror inte att det har hänt i Sverige under modern tid. Det närmaste man kommer är processerna mot Peter Bratt och Jan Guillou.
Förutom att få sin situation belyst får pristagaren 150 000 kronor, pengar tänkta att ge henne eller honom möjlighet att vistas en tid i Sverige. Men de pengarna har förstås Isaak inte kunnat ta emot och inte kan han resa hem till Sverige heller. Man vet inte ens om han känner till utdelningen.
– Vad han vet om vad som händer i den yttre världen kan ingen säga. Men får han reda på det så hoppas jag att det stärker honom, säger Larsmo.
Fallet Dawit Isaak har engagerat många, såväl allmänhet som medier. Chefredaktörerna på Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet överlämnade drygt 200 000 namnunderskrifter till Eritreas ambassad i våras. Men för Dawit Isaak är horisonten fortfarande lika mörk. Har allt engagemang varit i onödan? Nej, inte enligt Svenska Pens ordförande.
– Det låter cyniskt att säga det medan han sitter i fängelse, men den här diskussionen har varit väldigt bra också för Sverige. Men jag hoppas och tror att den i längden främst gynnar honom personligen.
Men finns det inte risk för att han genom att bli en demokratihjälte här i Sverige betraktas som ännu farligare i Eritrea? Det vill säga, kan inte priset stjälpa i stället för att hjälpa?
– Ingen kan säga med säkerhet om det kan ligga honom till last, inte förrän vi vet hur han behandlas. Men det är tveksamt om man kan få diktatorer på gott humör genom att hålla käften.
Att hålla käften är inte Svenska Pens grej. Man tror på yttrandets kraft. Och det finns många olika åsikter representerade inom klubben, enligt Larsmo. Ibland har det varit en källa till konflikt. Det nog mest kända bråket gällde Jan Myrdal och Gun Kessle. År 1997 ändrade de inställning till massakern på Himmelska Fridens torg och menade att den var en tragisk »politisk nödvändighet«. Flera medlemmar av Svenska Pen, däribland Per Wästberg, Thomas von Vegesack och Agneta Pleijel, krävde då att paret skulle uteslutas ur föreningen, men den linjen fick inte majoritet. Till slut valde Myrdal att sluta betala årsavgiften och straffade sig ut på så sätt. Det här skedde för över tio år sedan. Hur tänker Ola Larsmo kring detta idag?
– Man måste sluta upp bakom de grundläggande principerna för att få vara med, om man inte sluter upp bakom dem varför skulle man vilja vara med då? Jag tror inte vi har uteslutit någon på mycket länge. Myrdal gick ju ur själv.
Också kulturskribenten och poeten Mohamed Omar gick ur på eget bevåg. I januari i år förklarade han att han blivit islamist, och i Livets Ords tidning Världen idag förringade han betydelsen av Förintelsen, folkmorden i Pol Pots Kambodja och i Sudan. Frågan om hans medlemskap i Svenska Pen restes då av tidningen. Men ordförande Larsmo agerade inte för en uteslutning. I stället annonserade Omar sitt utträde genom en mycket kritisk artikel i Aftonbladet. »Det är tydligt, vid endast en ytlig betraktelse, att Svenska Pen inte är en organisation som värnar yttrandefriheten utan en organisation som värnar vissa värderingar«, skrev han. Detta påstående motiverades bland annat med att Svenska Pen stött två författare som båda kritiserat islam, Salman Rushdie och Taslima Nasrin.
Men enligt Larsmo har Omar fel.
– Vi försvarar människors rätt att yttra sina åsikter, inte åsikterna i sig. Vi agerar för yttrandefrihet, vilket omfattar rätten att vara religionskritisk utan att riskera dödsstraff. Och Internationella Pen finns över hela världen, inte minst i muslimska länder. Afghanska Pen är en av de mer livaktiga just nu, och det finns ett palestinskt Pen såväl som ett israeliskt.
Direkt efter vår träff ska Larsmo iväg till Svenska Pens styrelsemöte, ett av många möten med klubben. Ordförandeuppdraget motsvarar ungefär en halvtidstjänst, och det egna skrivandet får stå tillbaka lite. Kanske är det därför han tycker att man inte ska vara ordförande alltför länge. Eller så är det helt enkelt för stressigt. När som helst kan det ringa, verkar det som.
– I denna moderna värld så funkar det på det sättet att det ringer på mobiltelefonen och så säger någon: Hej jag sitter fast i Afrika, hjälp mig!
Skämtar han med mig? Jag vet inte riktigt. Han är som Svenska Pen, Ola Larsmo, lite svår att få kläm på.
Anna Ringberg är redaktör på Bokfront och lektör på Ordfront förlag.