Tillbaka till landet
Oljans tid är snart förbi. Och då väntar stora samhällsförändringar. Inte bara negativa, tror författaren Gunnar Lindstedt som ser framför sig en agrar renässans där fler människor kommer att flytta ut på landet för att odla mat och syssla med hantverk. Det blir ett uppsving för närproducerade varor, utbyggd lokaltrafik och självhushållning. Om allt går väl.
Text Annika Hallman
Gunnar Lindstedts senaste bok Svart jord handlar om jordbruk. Och vad som kommer att hända med det när oljan i världen sinar. Att något måste hända står helt klart. Jordbruk handlar ju om mat, överlevnad, ja, liv. Men det moderna jordbruket har blivit helt beroende av transporter, maskiner, kemikalier och konstgödsel – det vill säga av olja. Ingen bra kombination.
- Det västerländska industrijordbruket är alldeles för energiintensivt. För att göra en kalori mat går det åt tio kalorier fossilenergi. 20 procent av den totala energianvändningen i samhället går till matproduktion. Den dag oljeproduktionen på allvar börja sjunka i världen, vilket jag tror kommer att ske inom en snar framtid, kommer vi inte längre ha råd att använda så mycket energi till matproduktion, förklarar han när vi träffas i hans lägenhet i Stockholm en gråregnig dag i januari.
Boken, som kom ut i höstas, är en naturlig fortsättning på Olja från 2005, som handlade om den kommande oljekrisen. Redan där skissade Gunnar Lindstedt på hur ett framtida samhälle utan olja skulle kunna se ut. Nu har han hunnit tänka lite till och vänt blicken mot livsmedelsförsörjningen; rest i de ryska jordbruksdistrikten, besökt djurfabrikernas USA och forskat i sina egna rötter på Östgötaslätten och insett att samhället kommer att förändras i grunden på bara några årtionden.
- Det blir krig om naturresurser, det ser vi redan i dag i Irak och Mellanöstern. Och sedan ett halvår tillbaka pågår en rusch om att köpa eller hyra mark i tredje världen. De som är aktiva är de som har mycket dollar i kassan just nu och som vill skydda sig från en kommande livsmedelskris: Kina, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Saudiarabien.
Han berättar om Sydkorea som nyss har slutit ett avtal med Madagaskar om 1,3 miljoner hektar mark för att producera majs. Men att nackdelen med den här typen av storskalig ”landgrabbing” är att det driver på utvecklingen mot plantagejordbruk och en utpräglad monokultur som tränger ut lokalbefolkningens möjligheter till matförsörjning. Den nya vurmen för biobränsle förstärker bara tendensen.
Det värsta scenariot, när oljan på allvar börjar minska, är att det moderna västerländska samhället klappar ihop och blir mer och mer anarkistiskt, tror han.
- Livsmedelsdistributionen upphör att fungera, det blir svårt att få tag på mat i storstäderna, ideliga elavbrott gör att enkla saker som hissar slutar att fungera. Det blir svårt att leva i de moderna miljöerna helt enkelt.
Det enda vettiga vore därför att fler människor börjar flytta ut på landsbygden eller till mindre städer där det finns möjlighet att producera mat.
- Sverige har det gynnsamt, vi har mycket mark, vi skulle lätt kunna ställa om.
Omställning alltså. Till ett lågenergisamhälle. Ju förr desto bättre. I några avsnitt i boken berättar han hur det skulle kunna gå till. Det känns visionärt, och ganska politiskt.
Gunnar Lindstedt menar att för jordbruket gäller: Avindustrialisering och en återgång till mindre kretsloppsjordbruk där bönderna kombinerar växtodling och djurskötsel, ungefär så som jordbruk i Sverige såg ut på 1950-talet, innan konstgödslet dök upp. Det skulle få många positiva effekter och innebära en återerövring av landsbygden.
- Inom jordbruket får man köra mer manuellt igen och då kommer det att behövas fler människor i arbete. Matproduktionen blir mindre global och mer lokal. Det finns många fördelar med det, både hälsomässiga och miljömässiga. En viss import kommer att finnas kvar, men sånt som influgen sallad tror jag inte alls på i framtiden.
En återerövring av landsbygden skulle också innebära att det uppstod fler lokala tjänster i form av hantverk och underhåll, tror han. Och gårdarna blir mindre, men fler.
Med stöd i uppgifter från den amerikanske peak oil-författaren Richard Heinberg, som bland annat har skrivit Party’s Over 2005 och Peak Everything 2007, har han räknat ut att ungefär 20 procent av befolkningen i ett land som Sverige borde syssla med jordbruk, mot dagens 2-3 procent. Det handlar om 1, 8 miljoner människor som borde flytta ut på landet. Men hur ska det gå till? Jordreformer kan bli aktuellt, tror Gunnar Lindstedt, men framförallt handlar det om att få unga människor att bli intresserade av jordbruk.
- Det här kan inte ske bara genom privata initiativ utan det krävs politiska beslut. Till exempel att bejaka att fler börjar odla igen. Medelåldern är idag hög bland dem som producerar vår mat. Det gäller att ta tillvara på den kunskap som finns om kretsloppsjordbruk, innan den dör ut.
Sen behöver ju inte alla bli bönder på heltid.
- Många stadsbor skulle kunna upprätta ett närmare band till jordbrukssektorn. Hjälpa till ibland i samband med skörd och i utbyte få mat.
Dessutom behövs en jättesatsning på kollektivtrafiken och en rejäl utbyggnad av bussförbindelserna på landsorten för att stimulera utflyttningen och bryta bilismen.
- Marknadskrafterna kommer aldrig att lösa det av sig själva.
Ett effektivt medel för att stimulera en omställning vore också att börja beskatta konstgödsel, tror han. Men starka intressegrupper lobbar emot. Det finns ju en hel industri av underleverantörer som lever på det storskaliga industrijordbruket. Och hos Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) finns ett traditionellt tänkande.
- De har drivit på utvecklingen mot större enheter och specialisering. Och att man ska se jordbruket som en affärsrörelse, till och med spekulera i spannmålsmarknadens upp- och nedgångar.
Ett lågenergisamhälle förändrar samhällets ekonomi. Måste vi förkasta tillväxttanken?
- Ja, det tror jag. Det blir för riskabelt att låna på framtiden, som vi har gjort hittills. För det är inte säkert att framtiden innebär expansion. Den stora frågan är: Hur ska vi kunna utveckla samhället och samtidigt krympa ekonomin? Hittills har det bara handlat om att öka konsumtionen hela tiden. Tillväxt, tillväxt, det har varit snacket.
Gunnar Lindstedt börjar rota i en hög med papper bredvid sig och tar fram gårdagens Dagens Industri.
- Fast det finns fler och fler som säger att vi inte kan fortsätta som tidigare, till och med här, säger han och visar upp en artikel på debattsidan där Dominic Waughray från World Economic Forum varnar för de miljösäkerhetsproblem som världen står inför i livsmedelskrisens, oljekrisens och finanskrisens spår.
Att vi inte kan fortsätta som vanligt, vad innebär då det? Antagligen mer arbete och mindre pengar. Och att vi måste gå ner i standard, tror Gunnar Lindstedt. Fast mycket återstår att göra innan vi mentalt är där.
- Tyvärr finns det väldigt lite självrannsakan i systemet. Finanskrisen gör kanske att vi tvingas ändra på våra konsumtionsmönster, men det bästa vore om vi försökte ändra på hur vi lever. Men om det pågår ingen diskussion.
Han tycker att klimatfrågan har ockuperats alltför mycket av teknikoptimisterna, av dem som säger att ”detta fixar vi med ny teknik och nya energikällor och då kan vi fortsätta leva som vanligt, kanske till och med öka tillväxten eftersom vi får göra om alla grejer”.
- Eller som Mona Sahlin har sagt: ”Vi ska hata bensinen men älska bilen.” Många är inte beredda att ifrågasätta bilsamhället.
Det moderna jordbruket har inte diskuterats särskilt mycket i klimatsammanhang, anser han, vilket är konstigt eftersom det är mer koldioxidutsläpp från det än från bilismen. Hur man ska minska de multinationella livsmedelsbolagens makt, är en annan fråga som har sysselsatt honom.
- Det som händer nu när banker förstatligas, är att det tyvärr sker på kapitalets villkor. Staten går in som någon slags städgumma åt bolagen. Men hur ska vi få staten att bli en motkraft? Som gynnar mindre företagsamhet och lokal konkurrens? Jag tror inte alls på någon ny kommunism eller så. Det känns ju som ett kört kapitel.
Sedan ett antal år arbetar han som reporter på tidningen Veckans Affärer. 1998 fick han Stora Journalistpriset för sina artiklar om Trustorhärvan i Svenska Dagbladet. Sedan dess har det blivit fem böcker.
Varför blev du intresserad av jordbruk?
- Jag har länge haft ett ekologiskt intresse och alltid varit intresserad av småskalighet, fast det var inte så inne på Metallarbetaren där jag jobbade på 1980-talet. Arbetet med boken om olja öppnade ögonen på mig.
Och så var det historierna som han fick höra av bönderna runt huset i Sörmland där han halvtidsbor sedan 2003. Om hur en granne plötsligt inte längre kunde använda en av åkrarna för att det översta mullagret hade blivit förstört efter åratal av konstgödsel.
- Kör man för ensidigt så bryts jorden ner. Sånt är allvarligt.
Grannen hade fått gå över till hönsgödsel istället, för det är extra näringsrikt. Men att reparera jorden kan ta tid.
Finns det en risk att du uppfattas som en nostalgisk bakåtsträvare med den här boken?
- Konstigt nog har ingen anklagat mig för det. Jag har faktiskt inte blivit så konfronterad.
Gunnar Lindstedt ler.
- Men jag kanske bara är marginaliserad. Nej, jag vill inte vrida tillbaka klockan. Bara för att man inser att vissa saker var bättre förr behöver man ju inte bli fanatisk.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.