Detta blev inte en valfråga
»Jobben«, och skattesänkningar. Årets valrörelse känns avslagen. Partierna rör sig försiktigt, sömngångaraktigt. De två blocken säger hellre för lite eller knappt något alls, än för mycket. Det verkar som om politikerna mer än någonsin abdikerat från att faktiskt försöka bygga ett samhälle, styra utvecklingen, förverkliga idéer och visioner. Istället en trött tävling om att »verka mest trovärdig«. Medierna hänger på, analyser av hur frågor förs fram eller behandlas verkar långt viktigare än frågorna.
Vi undrar: Stod vi inte nyss inför en klimatkatastrof? Var inte nyss världens finanser på väg att välta? Är inte ojämlikheterna mellan könen kvar? Ska Sverige stillatigande se på hur romer utvisas från olika länder i Europa? Är inte arbetslösheten och bostadsbristen i Sverige på rekordnivåer?
I all anspråksfullhet påminner vi här om några frågor som inte fick vara med i valrörelsen. De var väl för stora, viktiga, jobbiga. I jobbpolitikens 2010 får inte frågor vara jobbiga.
Frifräsande finanser
Hade klimatkrisen behandlats med samma beslutsamhet som finanskrisen hade världen sett mycket bättre ut idag.
Man hade flugit dit all världens ledare och forslat runt dem i limousin, och man hade extrapoliser och extralagar för att hålla reda på alla som trängdes på gatorna i den danska huvudstaden. Som evenemang var Köpenhamn mer lyckat än den konkursade Hultsfredsfestivalen, men mindre lyckat än Kronprinsessans bröllop med herr von Daniel af Westling und Helsingland. Där fick man i alla fall ett resultat.
Och när Köpenhamnskonferensen avslutades hade man inte kommit överens om någonting. Sedan dess har liksom syret pyst ut ur klimatfrågan. Den fantastiska, Al Gore-drivna, hoppballongen säckade ihop och sjönk till marken. Det bidde inget. Så politikerna drog sina slutsatser: Klimatförändringarna går uppenbarligen inte att göra något åt. De fortsatte till andra områden, där löften och visioner inte ekade lika tomt.
Sedan dess har Ryssland torkat och brunnit, Frankrike, Kina och Pakistan översvämmats – med mera. Perioden januari-augusti har haft den högsta världsmedeltemperaturen sedan vi har tillförlitliga mätningar (slutet av 1800-talet.) Världen har inte haft en månad under 1900-talets medeltemperatur sedan 1985. Tur att stormedierna kan hitta statistiska experter som kan lugna med att säga att statistiskt kan man inte dra några slutsatser av detta förrän om 10–20 år. Så vi tar det där med klimatet valet 2022, kanske? Om det inte löst sig av sig själv till dess, förstås. Chansen finns ju. Ser ut att vara vår enda.
Fattigdomen
Halva mänskligheten är fattig. Över en miljard människor svälter. För ett par år sedan brukade detta oftare omtalas i medierna, eftersom andelen fattiga procentuellt sakta minskade – vilket skulle ses som ett fantastiskt framsteg för global frihandel. Men sedan 2008 har kurvorna gått åt andra hållet. Så trots – eller kanske på grund av – att de blir fler, syns inte de fattiga lika mycket. Utom i den lilla pseudodebatten om absolut och relativ fattigdom. Dock kan det kvitta lika vilket begrepp man använder – om man som i valrörelsen inte använder något av dem.
Finanskrisen
2008 välte finansvärlden och vi med den. Det enda som kunde få den på rätt köl igen var enorma insatser från statligt håll. Och mycket riktigt, gav stater världen över bankerna fantastiska mängder pengar – medborgarnas skattepengar. Då höjdes många röster, ja det kändes som att det var oundvikligt, att strängare regler och översyn av finansindustrin skulle införas. Fem biljoner dollar gavs i en klump förra året av G20-länderna. Biljoner ytterligare har getts av nationella regeringar. Man tycker att lite förändringar och försäkringar kunde man fått för de skattepengarna. Men det har inte skett. Finansindustrin är likadan, lika oreglerad och spekulativt frifräsande som förut. Inte ens skatteparadisen eller de fräckaste hedgefonderna har ens fått lite nya regler. Istället är den största överföringen av pengar från fattiga till rika i historien ett faktum. Den senaste pytsen kom i våras, när den skakiga euron räddades på euroområdets invånares bekostnad – grekerna fick rejält försämrad socialförsäkring, tyskarna fick hosta upp med 500 miljarder euro. De investerare som spekulerat mot Grekland, de banker som gett riskabla lån – de gick skadeslösa ur affären.
Om detta har åtminstone inte jag hört ett ord i hela valrörelsen. Och varför skriver jag ihop dessa tre ämnen. För att de har med varandra att göra. Hade klimatkrisen behandlats med samma beslutsamhet och samsyn som finanskrisen, och hade ens en tiondel av pengarna funnits till fattigdomskrisen, hade världen sett mycket bättre ut idag. Men det fanns inte, och det gör den inte. Och det är ingen valfråga.
Johan Berggren
Är det fred vi vill ha?
Utrikespolitiken drar inte väljare, sägs det.
Vem ropar om fred, om vatten till alla, om bistånd, om svält, om flyktingar, om Sudan, om Gaza? Om att romer förvisas som vore det 1930-tal?
Ingen. Stora frågor – men de får inte vara med i valkampanjerna, för de är »utrikespolitik«, och anses av hävd därmed inte angå väljarna särskilt. Men ändå. Idag när globaliseringen är här, borde väl gränserna mellan utrikes- och inrikes kunna suddas ut? Särskilt när de tenderar att på riktigt flyta ihop: som när Nato bombflygövar i Norrland. Det tillhör väl fortfarande Sverige?
Det är en lam valrörelse så här långt. De lättuggade budskapen ska ju passa de sociala medierna som det skrivits så mycket om men som ändå inte verkar spela någon större roll. Utrikesminister Bildt satt i styrelsen för det ryska energibolag som står bakom den omstridda gasledningen i Östersjön inför valet 2006 Men det gav inte något eko i valdebatten då.
Bildt förnekar sig inte – i år är det dags igen. Nu inleds en förundersökning om folkrättsbrott i Sudan mot Lundin Oil där Bildt också var styrelseledamot. Bildt borde vara omöjlig som utrikesminister. Han borde vara de rödgrönas drömslagträ i valdebatten. Men inte: utrikesministern fortsätter med till synes orubbad status, näst intill osynlig i valrörelsen.
De rödgrönas utrikespolitiska talespersoner saknar definitivt inte styrka, Urban Ahlin, eller den kraftfulle Jan Eliasson, men inte mycket hörs. För utrikespolitiken drar inte väljare, sägs det. Möjligen skulle man ändå kunna tänka sig att, just i år när partierna klämmer ihop sig i mittfåran, kan utrikespolitiken bli tungan på vågen.
Opinionen svänger sakta och blir allt mer kritisk mot svensk truppnärvaro i Afghanistan, samt Nato. Men valfråga icke.
Professor Ulf Bjereld diskuterar frågan i Nordiskt ljus (red Sören Holmberg & Lennart Weibull, SOM-rapport 50, 2010):
»Det finns flera strategiska skäl till att partierna vill undvika strid om utrikespolitiken. Inget enskilt parti vill t.ex. framstå som splittrare av den nationella enigheten inför väljarna, eftersom en sådan framtoning skulle kunna leda till röstförluster för partiet.«
Men några tvistefrågor kan man ändå hitta. Som att Sverige i juli i år röstade nej i FN:s generalförsamling till resolutionen om att rent vatten är en mänsklig rättighet (efter 15 års långbänk.) Miljöminister Andreas Carlgren (C) har en stilig förklaring till TT:
– Vad vi har vänt oss emot är själva principen, att man formulerar det som en mänsklig rättighet … Då ska det också ha en full juridisk verkan. Det är därför vi inte tycker att det här är rätt metod att uppnå ett väldigt viktigt och gott syfte, sade Carlgren till TT.
Och förre FN-ambassadören Jan Eliasson (S) är uppbragt:
– Herregud, det är orimligt att Sverige inte röstade för resolutionen! Jag har själv sett barn dö framför mig, i Darfur. 4 000 barn dör varje dag för att de har dåligt vatten eller inget alls. Fler människor dör av dåligt vatten än av tbc, malaria och aids sammantagna. Det är allvarligt om Sverige suddar ut sin profil både i mänskliga rättigheter och solidaritet. Det här kan ju inte motsvara det som jag tror att svenska folket vill att Sverige ska visa i internationella sammanhang, säger Eliasson som ingår i generalsekreterarens grupp för att förverkliga millenniemålen.
Marianne Steinsaphir
Lästips utrikespolitik: Britt-Marie Mattsson, Neutralitetens tid. Svensk utrikespolitik från världssamvete till medgörlig lagspelare. (Forum, 2010)
Feminismen i kylskåpet
Rut, vårdnadsbidrag och misslyckad jämställdhetsbonus. Feministlarmet borde ha gått för länge sen.
För ett årtionde sedan var alla feminister. Fortfarande inför valet 2006 kallade alla partier (utom Kd) sig feministiska. Sedan fick vi en jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni (Fp), som inte vill kalla sig feminist, och sedan dess har frågan kallnat. Förutom hos Feministiskt Initiativ, där den är varm som en hög brinnande papper. Ändå har mycket hänt på områden där feministlarmet borde gå hos många fler: skatteavdrag för hushållsnära tjänster (rut), vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus har införts.
Fi skräder inte orden: »Den borgerliga regeringen går till val 2010 med ett svenskt rekord i antifeministisk politik«, skriver Gudrun Schyman i en debattartikel. (Örnsköldsviks Allehanda den 4 augusti.)
I Alliansens rapport För ett jämställt Sverige – regeringens politik 2007–2010, från juni, lyfter Nyamko Sabuni fram jobbskatteavdraget, jämställdhetsbonusen och rut-avdraget. Här står också att läsa att jämställdhetspolitiken har tillförts 1,6 miljarder kronor åren 2007–2010 bland annat för att motverka mäns våld mot kvinnor. Åsikten är att rut och jämställdhetsbonusen skapar möjligheter för kvinnor och män att på mer lika villkor delta på arbetsmarknaden.
Att rut är omstritt är ingen nyhet. Men bonusen då, incitamentet för föräldrarna att dela på föräldraledigheten?
Enligt Försäkringskassans utvärdering i mars i år tar kvinnor fortfarande ut den övervägande delen av föräldradagarna. Med det låter allianspartierna sig nöja, förutom att föreslå att föräldrar ska kunna vara föräldralediga samtidigt i 30 dagar. Oppositionen vill göra mer: Vänsterpartiet och Fi vill ha individuell föräldraförsäkring. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill införa en tredelad försäkring som ett första steg. Frågan är fortfarande kontroversiell inom S, menar före detta jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström, numera Socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor.
»Därför var det viktigt att vi kunde uppnå enighet på kongressen hösten 2009 att genomföra en tredelning under nästa mandatperiod och att den ska följas av en individualisering«, skriver han i ett mejl.
Jämställdhetsombudsman (JämO) lades ner och införlivades med den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) den 1 januari 2009. Samtidigt slogs Jämställdhetslagen ihop med övriga diskrimineringslagar. Borgström menar att det har raserat mycket:
»Det hade inte med automatik behövt medföra katastrof. Den nya myndigheten har helt släppt arbetet med att granska och aktivt stödja arbetet med främjandeåtgärder inom arbetslivet. Myndigheten ägnar sig åt att handlägga anmälningar om diskriminering. Självklart en av myndighetens viktigaste uppgifter men inte den enda. I själva verket är det de aktiva främjandeåtgärderna som är motorn i förändringsarbetet. Regeringen har dessutom urholkat den nya lagen på ett sätt som inte föreslogs av kommittén. Nu behöver jämställdhetsplaner bara upprättas vart tredje år mot tidigare varje år och endast av arbetsgivare som har 25 eller fler anställda jämfört med tidigare tio eller fler.«
Enligt Fi har den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kronor per år sedan 2006 på grund av att regeringen har omfördelat resurser från kvinnor till män.
– Alla partier är överens om att vi ska ha jämställdhet, men det presenteras aldrig några konkreta förslag på hur vi ska få bukt med löneskillnaderna på arbetsmarknaden. Det gör däremot Fi som vill inrätta en jämställdhetsfond där företag kan söka pengar för att höja kvinnors löner, förklarar Linda Andersson, 32 år och medlem i Fi medan hon delar ut foldern »Våga vara feminist på valdagen« på Medborgarplatsen i Stockholm i mitten på augusti.
Claes Borgström anser att regeringen saknar helhetssyn:
»Alliansen kan satsa på jämställdhetsåtgärder och samtidigt vidta åtgärder som direkt motverkar dem, som vårdnadsbidraget och rut-avdraget. Regeringen har genomfört förändringar i social- och sjukförsäkringssystemen som drabbar främst kvinnor. Försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen får mest negativt genomslag för kvinnor. Skattesänkningarna leder till en försämrad välfärd, till exempel inom barn- och äldreomsorg, något som i första hand drabbar kvinnor. Alliansen hävdar att jobbskatteavdragen är en jämställdhetssatsning genom att lågavlönade kvinnor får mer kvar i plånboken. Men klyftan mellan högavlönade män och lågavlönade kvinnor ökar ytterligare genom skattesänkningarna.«
Är det inte bra att regeringen har tillfört jämställdhetspolitiken 1,6 miljarder kronor?
»Det är delvis bortkastade pengar om man inte förmår bedriva ett sammanhållet jämställdhetsarbete som vilar på en genomtänkt analys av orsakerna till ojämställdheten«, svarar Claes Borgström.
Annika Hallman
Ordfront magasin har sökt integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för en kommentar, men inte fått svar.
Medier med makt har makt
- politiskt självmord att säga i en valrörelse.
Bonnierkoncernen, norska Schibsted och familjen Hjörnes koncern Stampen är fortfarande de absolut största medieägarna i Sverige, något som många menar begränsar mångfalden och yttrandefriheten. Men detta är helt dött som valfråga 2010.
Senast var frågan politik 1997 då kulturminister Marita Ulvskog tillsatte en utredning, Mediekoncentrationskommittén. Den föreslog att mediesektorn inte längre skulle vara befriad från de konkurrensregler som gäller för de flesta andra sektorer i samhället. När frågan inte fick blocköverskridande majoritet i riksdagen valde Ulvskog att inte lägga fram någon proposition.
Varför? På mejl svarar Marita Ulvskog, idag EU-parlamentariker för (S):
»Skälet var att jag fick nej från Centerpartiet. Det kan låta konstigt. Men förändringen i konkurrenslagstiftningen skulle också – eftersom det handlar om medier – kräva en mycket varsam men ändå en förändring i grundlagen. Sådana förändringar kräver breda, blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Istället fick jag koncentrera mig på att föra in kriterier i olika typer av sändningstillstånd som motverkade ägarkoncentration och verka för att public service skulle kunna utvecklas och stå fritt.«
Hur ser du på framtiden gällande ägarkoncentrationen i Sverige?
»Jag är pessimistisk. I och för sig har vi en teknikutveckling som kan bidra till mediemångfald. Men i praktiken är det de redan dominerande aktörerna som äger och styr det mesta. Kanske fanns det fortfarande ett ’window of opportunity’ för tio år sedan. Jag har svårare att se det idag. Men på EU-nivå driver jag och andra nu frågor om exempelvis nätneutralitet som ju har en direkt koppling till ägar- och maktfrågorna. Det är oerhört viktigt att försvara och utveckla public service. Attackerna är mer sofistikerade idag men konsekvenserna förödande. Få publicserviceföretag har lyckats hålla ställningarna.«
Är det en fråga om konkurrens eller yttrandefrihet?
»Ägarkoncentrationen på mediemarknaden utmanar och begränsar mångfalden och yttrandefriheten. Vi är ju inget Berlusconi-land. Italien är en, visserligen uppförstorad och vulgariserad, men ändå talande bild av det som sker i spelet mellan medier och samhälle och en mediemarknad som ägs av ett fåtal. Som visar vad som faktiskt händer. Det absurda här hemma blir alltså att vi har en lagstiftning som förhindrar kartellbildningar när det gäller asfaltföretag men inga regelverk – inga ambitioner överhuvudtaget – när det gäller den bedövande ägarkoncentrationen på den nyhets- och åsiktsmarknad som är så intimt förknippad med demokratin. Av det skälet får man helt enkelt inte ge upp försöken att åstadkomma en förändring, hur dystert det än kan verka.«
En som vägrar att ge upp är Johan Ehrenberg, vd för produktionsbolaget ETC utveckling och ETC förlag. En stridbar och uppfinningsrik tidningsentrepenör som länge har jobbat med frågan. Han ser tydligt varför den inte är någon valfråga:
– Går man ut i en valrörelse och säger att mediemakten måste stoppas så kommer alla medier med makt agera mot dig. Mona Sahlin skulle bli utsatt för ett mediedrev av guds nåde, hon är ju utsatt för ett redan, men det här skulle vara värre än någonsin. Politikernas flathet handlar om att de faktiskt inte har makten över ordet, det har mediekoncernerna.
Vad är risken med att ett fåtal företag har hand om landets medieproduktion?
– Att bara deras i grunden borgerliga berättelse om världen kommer fram. Sverige är ett av världens mest monopoliserade medieländer. Bonniers, Schibsted och Stampen styrs alla tre av en väldigt aktiv borgerlig ideologi. Detta märks speciellt i ekonomibevakningen som är närmast nyliberal, så skulle det inte se ut om man hade ett mediesamhälle där alla röster fick höras.
Vad kan nya medietekniker innebära?
– Att man kan skriva en privat blogg förändrar inte mediesamhället över huvud taget så länge vi har ett samhälle där den dominerande kraften styrs och kontrolleras av några få.
Johan Ehrenberg menar att anledningen till att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, socialdemokratin och till vissa delar även vänstern har framställt ny medieteknik som ett steg på vägen till ökad yttrandefrihet, beror på att de har misslyckats politiskt med att stå emot mediemakten.
– Det är en dålig ursäkt för att de inte har reglerat ägandet mer, att de faktiskt inte har byggt ut public service till att bli starkare.
Själv har Johan Ehrenberg startat flera socialistiska veckotidningar för att hindra den borgerliga mediemaktens framfart. Ett regeringsskifte skulle inte göra någon skillnad för situationen på mediemarknaden, tror han.
– Det finns ingen aktiv kulturpolitik i dag som är radikal i den här frågan, utom Miljöpartiet som har vissa ansatser, säger Johan Ehrenberg
Clara Lowden
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth söktes för kommentar, utan resultat.
Ordfront magasin nr 5/2010.