100 % Bomull
Av Gunilla Ander
På en klädställning fladdrar några färgglada t-tröjor i höstvinden intill en handskriven lapp: »100 procent bomull! 69 kronor!«
Priset ska förstås locka in kunder till klädbutiken, men det är ändå inte uppseendeväckande lågt. Att t-tröjan är helt och hållet av bomull står textat med dubbelt så stora bokstäver som priset. Affären på Ringvägen i Stockholm vet förstås av erfarenhet vad som väcker köparen till liv i dem som råkar passera förbi.
Vi har nästan alla ett förhållande till bomull, även om vi inte funderar över det så mycket. Mjuk som bomull, heter det ju. Det är ett tyg som vi vill ha nära vår hud. Bomullen kommer dessutom från naturen. T-tröjan innehåller 100 procent ren naturfiber!
»Naturligt« är ett ord som bomullsbranschen vill att vi ska associera till. I Västvärlden har marknadsföringen skett ytterst medvetet sedan 1970-talet. På den tiden var bomullen inte alls förknippad med allt det positiva som »det naturliga« står för i dag. Tvärtom var bomullen ett omodernt material som var på väg ut. Särskilt i USA där de nya trendiga syntetfibrerna tog över allt mer av marknaden. Att rädda bomullens attraktion blev en uppgift för PR-branschen och den lyckades ganska bra.
Varför står jag och funderar i dessa banor framför en klädställning på Ringvägen hösten 2009? För några år sedan hade jag gått förbi utan att skänka en tanke åt t-tröjorna. Men nu vet jag mer om hur bomull odlas och om hur den handlas världen över. Jag känner till att det finns en dold prislapp och att den betalas av människor och miljö. Jag vet mer om bomullens smutsiga byk.
Jag hade inte tänkt köpa en tröja idag. Men nu går jag in i butiken för att ställa en fråga till expediten.
– Varifrån kommer bomullen i tröjan?
Hon ser förvånad ut och tycker kanske att jag kunde ha läst själv på märkningen i nacken. För där står ju svaret i svart på vitt – »Made in China«.
– Men jag menar bomullen som finns i tröjan? Var har den odlats?
– Jaså, bomullen.
Nu granskar expediten tröjan en gång till.
– Det står inget. Kina antar jag, men jag kan inte ge dig något svar.
Nej, få har en aning om varifrån bomullen i en billig t-tröja kommer. Varken affären, tillverkaren eller importören.
Och det är ett av problemen.
Bomullsbranschen har idag helt andra PR-problem än på 1970-talet. Bomullen har blivit en allt större miljöskurk i takt med att odlare och industrin har gjort allt för att höja avkastningen.
Den rena naturfiberns image har blivit solkad.
Det här är en beskrivning av tillståndet inom den globala bomullsproduktionen, som delar av branschen själv skriver under på:
»Det finns många negativa sociala och miljömässiga konsekvenser som är förknippade med bomullsodlingen världen över och som undergräver dess uthållighet. Det är viktigt att de allvarliga följderna för människorna och för miljön uppmärksammas. Ineffektiv konstbevattning, dåliga brukarmetoder och olämplig användning av bekämpningsmedel och konstgödsel hotar tillgången på rent vatten och på bördig jord. Människors hälsa och den biologiska mångfalden hotas. Förutom de följder som användningen av bekämpningsmedel har på hälsa och säkerhet så har de socioekonomiska följderna av odlingen rapporterats omfatta: hårda arbetsvillkor, barnarbete och olika former av tvångsarbete eller slavarbete, såväl som skuldsättning till följd av höga priser på insatsvaror och skördar som slagit fel, försenade betalningar och alltför höga räntor.«
Så beskrivs verkligheten i broschyren från »The Better Cotton Initiative« där några stora bomullsorganisationer och handelskedjor gått samman med hjälporganisationer och Världsnaturfonden, WWF.
Syftet med detta projekt och flera liknande är förstås att försöka ändra några av de missförhållanden som beskrivs. I det här fallet genom att lära bönder i bland annat Pakistan bättre brukarmetoder, så att de kan få mer pengar över efter skörden. Många företag i kläd-och textilbranschen har dåligt samvete för att »smutsig« bomull finns i deras produkter. De vill inte nämnas i samband med exploateringen av människor och natur. De vill peka på att de gör något gott.
Men faktum kvarstår. Det allra mesta av den bomull som de idag använder produceras under just de förhållanden som broschyren beskriver. Genom t-tröjans långa produktionskedja, sträcker sig inte kläd- och textilföretagens kontroll. De vet ofta inte varifrån bomullen kommer.
Fyrabarnspappan Kaba Diao står på sitt lilla fält och besprutar bomullen med gift – och samtidigt sig själv. För andra gången denna säsong försöker han hålla de späda plantorna fria från insektsangrepp. Många fler duschar av kemikalier ska Kaba ge sin bomull innan han för hand skördar den. En del av kemikalierna hamnar på hans hud, en del andas han in.
Med ganska stor sannolikhet kommer insektsmedlen och ogräsmedlen att förkorta Kabas liv. Han har alltid arbetat nära bomullen. Användningen av kemikalier har alltid uppmuntrats av Senegals stora bomullsföretag Sodefitex som finns nära staden Kolda där han bor – söderut i landet i den grönskande bomullsregionen.
Senegal var ett av de länder som drogs med i den bomullsvåg som svepte över Västafrika efter avkoloniseringen på 1960-talet. Konstgödning och bekämpningsmedel bidrog till att höja skördarna och bädda för det afrikanska bomullsundret. På några få decennier blev Västafrika en av världens ledande bomullsregioner. En framryckning på den globala marknaden som få hade väntat sig av dessa fattiga länder. Det är från Västafrika som bomullen i många av de plagg som säljs i Sverige kommer.
Bomullen försörjer Kaba och hans familj trots att fältet inte är större än en hektar – hundra gånger hundra meter stort. Så gott som varje framgång i livet har han bomullen att tacka för.
– Bomullen är min vän, säger Kaba.
Han avbryter sitt arbete, drar av sig sin overall och kommer bort till mig för att prata en stund.
Det finns bönder nära Kolda som bara odlar majs och hirs, eller andra grödor som är stapelvaror i ett afrikanskt hushåll. De har missat sitt gyllene tillfälle. Det är bomullsodlingen som ger fattiga bönder chansen att tjäna pengar. Bomullen är en cash-crop som säljs på export. Majsen, bönorna och hirsen odlar Kaba vid sidan om. De ska inte säljas för pengar, det är vad hans familj äter.
Kaba berättar mer om det vita guldet, som bomullen kallas överallt i Västafrika.
– Tack vare bomullen kunde jag köpa nötkreatur och sedan kunde jag odla mer bomull. Med pengar på fickan kunde jag fria till min fru. Jag har fått fyra barn och alla barnen har jag kunnat sända till skolan, med egna pennor och skrivblock. Allt detta är min väns förtjänst.
Men allt det som Kaba har fått av vännen är inte gott. Han känner väl till illamåendet efter besprutningen, i skyddskläder som inte på långa vägar räcker till.
Statistiken är svart – 22 000 dödsoffer beräknas kemikalierna i bomullsodlingen kräva varje år, så gott som alla i u-länderna. Tre miljoner jordbruksarbetare förgiftas.
Siffrorna speglar den stora användningen av kemikalier inom just bomullsodlingen. Bomull odlas på 2,5 procent av jordens åkerareal, och på denna yta sprids 11 procent av jordbrukets kemikalier. Ser man just på insektsmedlen är andelen extrem – 25 procent av världens förbrukning står bomullsodlarna för.
Vill du läsa resten av essän?
Köp senaste numret av Ordfront magasin här!
Teckna en prenumeration så får du Ordfront magasin direkt i brevlådan!
Gunilla Ander är journalist och medarbetare på tidningen Land. Hon har tidigare gett ut boken Tango tillsammans med Nils Hansson (Ordfront, 2005). Texten om bomull är ett utdrag ur boken Bomull. En solkig historia som kommer ut hösten 2010 på Ordfront förlag.