Västvärldens soptipp
Din gamla tjockteve kanske just nu förgiftar ett nigerianskt barn. Ja tyvärr kan det vara så. Utbytta datorer, tv-apparater och uttjänta kylskåp innehåller så många miljöfarliga ämnen, att de är dyra att ta hand om på lagligt vis. Samtidigt kan de säljas med förtjänst i mindre uppdaterade delar av världen. Gissa vad som händer?
Varje år producerar EU 8,7 miljoner ton elektroniskt avfall. Endast en fjärdedel återvinns legalt. En stor del fraktas illegalt till Västafrika där människor och miljö förgiftas. I Sverige ökar antalet stoppade transporter, men mörkertalet är stort. Orsaken är få kontroller och bristande tillsyn. Detta på grund av att det i dagsläget inte finns något straff för brottet.
Text: Ida Måwe
Foto: Pius Ekpei
Göteborg, 29 januari 2010. Iskalla vindar över Skandiahamnen på Hisingen. Lastkranarna, som står uppställda längs den två kilometer långa kajen, sträcker sig mot himlen. I vattnet ligger fraktfartygen i väntan på att ge sig ut i världen. Här, genom Nordens största containerhamn, passerar tusentals containrar varje dygn. Just denna fredag har Tullverket upptäckt en misstänkt transport med destination Gambia. Johan Rehnquist, tullens miljöbrottsexpert, har därför åkt till hamnen för att göra en kontroll. På plats är även Eva Gullqvist från Länsstyrelsens miljöskyddsenhet. Hennes uppdrag är att bedöma om innehållet kan klassas som miljöfarligt avfall. De öppnar försiktigt den 13 meter långa containern.
– Där fanns enorma mängder tidningspapper, ett tiotal datorer, gamla tv-apparater, en tankad moped utan tanklock, kläder, en bil, cyklar, skrivare, fax, en soffa och madrasser – allt staplat ovanpå varandra, säger Eva Gullqvist.
Kontrollen gav resultat. Tv-apparater och datorer betraktas som miljöfarligt avfall, tills man bevisat annat. Inspektören från Länsstyrelsen kände genast igen namnet på exportören, en 44-årig man bosatt i Stockholmsområdet. Under de närmaste månaderna har två av hans transporter stoppats, en i Rotterdam och en här i Skandiahamnen. Vid kontrollerna hittades både gamla kylmöbler, blybatterier och däck. Även i dessa fall var det miljöfarliga avfallet på väg till Västafrika.
Den stadigt växande konsumtionen av nya platt-tv:s, trendiga mobiler och allt tunnare datorer har en baksida. Varje år produceras 8,7 miljoner ton elektroniskt avfall inom EU. Av dessa produkter är det bara cirka 25 procent som återvinns, enligt uppgifter från Greenpeace. Exakt var de övriga 75 procenten tar vägen vet ingen. Men olika studier visar att en stor del fraktas till utvecklingsländer i Västafrika där människor och miljö förgiftas av avfallet.
Det är ett brott mot EU-lagstiftningen att exportera trasiga elektroniska produkter till utvecklingsländer. Ändå görs det. I en undersökning av avfallstransporter i Europas sex största hamnar, klassades 51 procent som illegala.
I Sverige har antalet stoppade transporter ökat de senaste åren. Men fortfarande handlar det bara om 19 transporter under år 2009. Hur stort mörkertalet är kan ingen svara på.
– En väldigt stor andel av de containrar som vi kontrollerade förra året innehöll miljöfarligt avfall. Så antingen är det här ett stort problem eller så är vårt urval väldigt bra, säger Johan Rehnquist på Tullverket.
Elskrotet från Sverige fraktas till stora europeiska hamnar som Rotterdam, Antwerpen eller Le Havre. Där packas varorna om och resan går vidare mot slutdestinationen. Bakom exporten ligger framförallt privatpersoner och mindre företag. Exportörerna får tag på varorna via företag, köp på internetsajten Blocket eller inbrott på återvinningsstationer. Enligt Interpol har export av miljöfarligt avfall blivit en billig verksamhet med hög avkastning, och låg risk att åka fast. Och om man gör det, är straffen små eller ickeexisterande.
Ordfront magasin ringde upp avsändaren av containern som upptäcktes på Hisingen, den 44-årige mannen i Stockholmsområdet vars transporter stoppats flera gånger av tullen. Hans företag skickar fem containrar i månaden till Västafrika. Insamlingen sker över hela Sverige. Själv menar 44-åringen att han bara tillhandahåller transporten.
– Produkterna säljs vidare i mottagarländerna och hjälper många människor där. I Sverige har man råd att köpa nytt hela tiden, det har man inte i Västafrika, säger 44-åringen.
Han ser det inte som att han ägnar sig åt kriminell verksamhet. Att containrarna innehåller olagliga exportvaror skyller han istället på sina kunder.
– Problemet är att kunderna inte är medvetna om vad som gäller. Jag kan omöjligen kontrollera innehållet i alla containrar, säger 44-åringen – som är juridiskt ansvarig för transporternas innehåll.
En knäckfråga när det gäller illegala avfallstransporter är vad som är avfall. Exportörerna uppger ofta att varorna fungerar, trots att det handlar om trasiga produkter. För att komma åt problemet har Naturvårdsverket tagit fram riktlinjer för exporten. Där ingår att det ska finnas bevis på att varorna fungerar. Exportören ska också kunna visa upp kvitton eller gåvobrev från försäljningen eller givandet av varan.
– Jag har delat ut de där reglerna till alla mina kunder och sagt att de måste uppfylla kriterierna. Jag orkar inte bråka med myndigheterna längre, säger exportören.
Nigeria är ett av de länder i Västafrika som tar emot mest elektroniskt avfall. Enligt FN:s uppskattning anländer mellan 66 och 130 ton elsopor varje dag till landet. Många containrar lastas av i mångmiljonstaden Lagos hamn. Därifrån går transporten vidare till någon av stadens enorma utomhusmarknader för begagnad elektronik, som till »Computer village« i stadsdelen Ikeja, dit jag och fotografen Pius tar oss en varm förmiddag.
Här breder kvarter efter kvarter med begagnade produkter ut sig. Solen steker över de hundratals begagnade datorerna som står uppställda längs gatan. Utanför stånden sitter försäljarna i skuggan och väntar på köpare. Dagens kommers har kommit igång och folk strömmar längs den röda lervägen, som utgör huvudgatan. Det är trångt, hett och inte helt vänlig stämning. När Pius – som ändå är nigerian och inte borde väcka så mycket uppmärksamhet – plockar fram kameran utbryter ett gräl, som snart blir värre.
– Vad ska ni använda bilderna till? Ni kan inte fotografera här utan tillstånd, skriker en misstänksam försäljare.
Andra stämmer in. Stämningen blir till slut så hotfull att vi tvingas lämna platsen. Att prata om importen av elektroniska produkter är känsligt i Nigeria.
Importören James Maduabuchi Okolie är en av dem som vågar yttra sig. Han levererar datorer till marknaden. Vi träffar honom på hans kontor, beläget i ett tvåvåningshus vid den tungt trafikerade Akinremi street, några kvarter från »Computer Village«.
– Jag köper produkterna av företag och myndigheter som uppgraderar sin utrustning. Under inköpsresorna besöker jag först ett flertal företag och jämför priser. Sedan skrivs avtalen.
James Maduabuchi Okolie brukar själv vara på plats i hamnarna för att lasta produkterna. Han berättar att frakten från Europa tar mellan två och tre veckor. Enligt den lågmälda importören är marknaden för datorer stor i Nigeria.
– Här kan jag sälja datorerna för dubbla inköpspriset, beroende på prestanda. Europeiska datorer är särskilt populära eftersom vi har samma volttal i uttagen, säger han och tittar ut över kontoret. Det är fyllt från golv till tak med begagnade Dell-datorer.
– Ibland köper vi upp datorer som inte fungerar, till exempel sådana som saknar hårddisk. Men bara om felen är lätta att reparera.
De trasiga datorerna hamnar på nedre våningen i samma byggnad som James Madaubuchi Okolies kontor. Där drivs en skola för unga som vill bli dataingenjörer. De lär sig laga produkterna, en värdefull kunskap om de vill ha jobb på någon av Lagos elektronikmarknader i framtiden.
Själv tycker inte James Maduabuchi Okolie att han ägnar sig åt något olagligt. Han understryker att han inte importerar avfall, utan begagnade produkter som kan återanvändas i Nigeria. Som uppköpare tar han inte ansvar för hur produkterna skrotas.
– Jag vet inte vad som händer med de miljöfarliga ämnena, vi säljer bara datorerna vidare. Men jag vet att det finns företag som gärna köper upp metallerna, säger han.
Att exportera miljöfarligt avfall är ett lågriskprojekt. Av de ärenden som upptäckts i Sverige är det väldigt få som lett till åtal. Orsaken är framförallt att det inte funnits något straff för export av miljöfarligt avfall. Problemet bottnar i att straffsatsen inte uppdaterats sedan en ny EU-förordning infördes år 2007.
– Vi skickar ärendena vidare till åklagarmyndigheten men hittills har det inte varit någon som velat utreda dem, eftersom det inte finns några straffbestämmelser, säger Johan Rehnquist på Tullverket.
Idag finns alltså brottet, men straffet saknas. Förändring är dock på gång. Den första maj kommer en ny straffbestämmelse, som innebär att även försök till otillåten avfallstransport blir olagligt. Det ger myndigheterna ökade möjligheter att ingripa mot avfallstransporterna innan de hunnit lämna hamnarna. Skyldiga till brottet ska komma att kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Vill du läsa resten av artikeln?
Köp det senaste numret av Ordfront magasin här!
Eller bli prenumerant och få tidningen direkt i brevlådan!
Ida Måwe har arbetat som journalist i nio år, varav två år som frilans baserad i San Francisco. Tidigare uppdragsgivare är bland annat SvD, tidskriften Genus och Vagabond.