Ledare i OM nr 2/2010
Handel och vandel
Handel är bra. Om det inte är en dålig affär. På privatplanet är detta så självklart att det nästan låter dumt att påpeka. Jaså du sålde alla dina möbler för 500 kronor och en burk vita bönor? Strålande, Sickan … Jaså det var familjens möbler och du tänkte dra med femhundralappen och lämna burken till barnen? Fortfarande inte bra affär. Jaså du skiter i vilket? Jaha, du leker afrikansk statsman, då förstår jag.
Afrika är inte ett land. Jag vet. Men mer än bara landmassan, mer än historien av kolonialism, mer än Afrikanska Unionen, förenar Afrika. Till exempel: från Egypten till Kenya köper rika utländska intressen upp prima jordbruksmark. För struntsummor. Att göra vad de vill med. Det kallas land grabbing, och gör bara ett fåtal afrikaner rika. Eller Nigeria och Sydafrika – olika men lika. Enorma tillgångar. Enormt farliga samhällen. Genomsnittsmedborgaren fattig. Med risk för att låta som Per Ahlmark: Det är handeln, dummer.
All handel är bra. Även riktigt dåliga affärer. Jo, på det stora planet kan man hävda detta. På något sätt har förnuftet som gällde på privatplanet försvunnit. Lundin Petroleum och Carl Bildt använder detta resonemang för att rättfärdiga att man gjort affärer med diktaturer (Sudans, Etiopiens) som köpte vapen för oljepengarna och riktade dessa mot sin egen befolkning för att komma åt fler områden att borra efter olja på. Landet behövde investeringar. Jo, jo, men kanske inte vilka som helst?
Denna doktrin är förstås inte bara naiv klockaretro. Den är väldigt bekväm för oss. Eftersom handeln med svaga länder i Afrika i allmänhet gynnar deras starka handelpartner – oss – enormt. Vi får deras råvaror, och våra företag gör vinster på hantering och försäljning. De får i bästa fall en klumpsumma, som stannar i händerna på några få.
I detta nummer har vi artiklar om handeln med miljöfarligt avfall, med bomull, med högteknologi. Alla exempel på handel som är tveklöst gynnsam för oss, medan fördelarna för afrikanerna vi handlar med är klart mer tveksam.
Det finns många andra exempel. Som hur EU köper upp fiskerättigheter av afrikanska länder, som Mauretanien. Av de hundratals miljoner euro EU betalat till diverse skakiga, snart avsatta, regimer har inte en cent gått till folket i Mauretanien. De lokala fiskarna, utfattiga, kan bara se från sina träkanoter hur hypermoderna europeiska fisketrålare dammsuger havet på fisk.
Vi skildrar i detta nummer hur handel mellan Afrika och den rika världen går till. Det handlar om rofferi och utsugning. Om den direkta anledningen till varför afrikaner tvingas kvar i fattigdom. Ändå är det inte denna handel som fått stenhård kritik de senaste åren. Inte heller den globala kapitalismen, vars haveri i finanskrisen kastade ytterligare hundratals miljoner ner i extrem fattigdom. Eller det globala beroendet av olja, som gör maten dyrare och dyrare.
Nej, det är biståndet som fått kritik. Den lilla rännil av pengar som rinner åt andra hållet i den flod av resurser som dirigeras från Afrika. Biståndet fungerar inte, har det låtit: den går inte fram, den korrumperar. Jo, en del av biståndspengarna hamnar nog i fel händer. Svårt att veta. Du kan däremot vara säker på att alla Lundin Petroleums handelspengar hamnade i fel händer.
Afrika är världens fattigaste kontinent, men också den yngsta. Rent demografiskt är framtiden afrikansk. Kraften i en ung befolkning kan vara enorm om vi låter den vara det. Säger inte att vi ska sluta handla med Afrika, tvärtom. Handla mer. Men handla bättre. Handla mycket bättre.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.