Scendrag i Götet
Göteborgs teaterliv har medvind. Politikerna satsar och såväl fria grupper som institutioner går för fulla hus.
Av Pia Huss
För en tillresande stockholmare ter sig Göteborg just nu som en kreativ mötesplats. Både för kulturutövarna själva och för publiken. Svenska Dagbladets kritiker Lars Ring utnämnde nyligen Göteborg till landets intressantaste teaterstad. Men vad som särskilt intresserar i denna västliga metropol är den aktivitet som pågår också utanför scenrummen. Jag tänker på flödet, mixen och utbytet mellan olika konstformer och mellan dels de etablerade uttrycken och de i vardande.
I höstas pågick till exempel ett experimentellt samarbete mellan elever på Konsthögskolan Valand och studenter från Teaterhögskolan. Projektet resulterade i en vacker och helt oförutsägbar föreställning byggd på bildkonst, musik, video, deltagarnas personliga minnen, akrobatik, dans… Tankens spår i rummet kallade man det som framfördes på Teaterhögskolans scen Artisten. Andra kvällar intas samma scenrum av unga kammarmusiker eller operaelever. Till exempel.
Och publiken strömmar till, både de mycket unga och de äldre. För en nollåtta framstår Göteborg som ett riktigt bra »kulturhäng«.
Avundsjukt registrerar jag trivseln i Hagabions lokaler där filmfreaks trängs med såväl pensionärspar som ungdomar både i biljettkön och i den småruffiga restaurangen där prisnivån är låg och samtalsintensiteten hög. Här pågår bio-drop-in för alla som vill se kvalitetsfilm. Sex rullar per kväll visas och därutöver har man under veckosluten en särskild satsning på barn- och ungdomsfilm. Jonas Bentzer, styrelseledamot i Folkets Bio Göteborg, bekräftar mina intryck:
– Hagabio ska vara välkomnande och varmt! Vårt motto är att vara mer än bara bio. Nuförtiden kan man ju se film hemma om det är vad man vill. Men att sätta det hela i ett sammanhang där man också får träffa regissörer och andra filmarbetare, det blir något utöver det vanliga. Vi ordnar filmsamtal och arrangerar också minifestivaler.
Satsningen ger utdelning. Under 2009 hade man omkring 40 000 besökare, en 35- procentig ökning i förhållande till 2008.
En annan mötesplats är Pusterviksteatern vars frontgestalt heter Hellen Smitterberg och bäst beskrivs som ett kultursocialt kraftverk. Tillsammans med en sammansvetsad grupp medarbetare driver hon Pusterviksteatern vid Järntorget.
Hellen Smitterberg talar engagerat om teaterns, liksom områdets, möjligheter. Det handlar om tillgänglighetsprincipen, om flera scener och kulturella knutpunkter. Hon framhåller betydelsen av mindre scener för närhet, intimitet och trivsel. Liksom för lokal förankring.
– Masthugget, Majorna och Haga är vår grund men hit kommer också folk från alla möjliga håll.
Om tillvaron på Hagabio är intensiv men ändå rätt avspänd, så är vardagen på Pustervik högaktiv. Pustervik känns »som ett litet Berlin där man kommer rakt in i en bar«. Detta är en gästspelsscen som tar emot såväl inhemska som utländska grupper. Hit kommer stjärnor men det finns också chans för de ännu inte etablerade att visa upp sig.
– Så ska det va! Det underbara med en sån här scen är att trots att jag måste ha lång framförhållning för att kunna planera, vill jag ändå ha glipor för vad som är aktuellt och spännande just nu.
350 spelningar på ett år blir det. Jazz, rock, teater, performance… På dagtid kommer ungdomar för att träna dans och nycirkus och så har Pustervik inlett ett samarbete med en kvinnofolkhögskola.
– Jo jag vet, det är överkurs men det är verkligen en grej att kunna förena feministiska studier med att kursdeltagarna får undervisning av medlemmar i Twisted Feet, Göteborgs bästa tjejhiphopare.
Full snurr på debatterande teater, workshops och samtal. Världen och samtiden på scenen.
– Jag letar inte efter politiska uppsättningar utan efter det som verkligen berör. Fast då blir det ju ofta politiskt.
Hellen Smitterberg talar om hur kultur genererar.
– När det går bra för Folkteatern och Stadsteatern så betyder det något för hela Göteborgs kulturliv. En högre grad av aktivitet. Det senaste året har vi haft ungefär 90 000 betalande personer här men så tillkommer ett antal tusen som bara rör sig på teatern, kommer in för en lunch eller fika. Det är härligt att folk har olika intressen men ändå väljer att mötas här.
Ett stenkast från Pustervik ligger Folkteatern där nyligen en ny ledarduo tillträtt. Förväntningarna på vad Lars Norén och Ulrika Josephsson ska åstadkomma är stora. Redan nu har man bland annat aviserat ett nytt och nära samarbete med Teaterhögskolan.
För Göteborgs Stadsteater går det lysande. Anna Takanen har påbörjat sin andra treårsperiod som konstnärlig ledare tillsammans med samarbetspartnern och vd:n Ronnie Hallgren. Det senaste spelåret har präglats av framgångar, konsekvent jämställdhetsarbete och konstnärligt mod. Inte minst när Anna Takanen bjöd in Suzanne Osten att göra den helt annorlunda och formmässigt spektakulära Publiken vars bisarra tilltal förbluffade många men som har blivit en publik framgång.
Den schweiziska regissören Stefen Metz satte hösten 2009 upp en version av Trettondagsafton, den roligaste och mest intelligenta tolkning av Shakespeares dragplåster jag sett. Och Nya Studion är numera en het plats för nyskrivna dramatiska texter med fokus på omvärlden. Under vårvintern spelas den plågsamt samtidsspeglande Förvaret om en flyktingmottagning.
Också Anna Takanen betonar institutionernas betydelse för Göteborgs kulturklimat.
– Jätteviktigt! Vi är den stora teatern här, inte som i Stockholm där man har Dramaten som står för finrummet och Stadsteatern som står för folkrummet. Vi ska representera både och, och vara ledande. I ett kultursamtal jag deltog i sa en representant från de fria grupperna att institutionerna nu ligger i täten. Det är det finaste beröm jag kan få, för det berättar att detta är möjligt. Och där är just Publiken ett exempel. Att vi vågar skapa ett konstnärligt utrymme. Att vi sprider ringar på vattnet. Eller att vi är de enda som spjutspetsregissören Stefan Metz har jobbat med i Sverige. Vi utväxlar innovativ kraft om vi vågar vara i framkant.
– Samtidigt är vi hela tiden medvetna om att stora scenen försörjer både Nya Studion och Backa teater. För även om Backa har fullsatt så spelar de för skolor och där har vi en annan typ av intäktssystem. Trots det får vi inte bli rädda utan fortsätta satsa också på det mindre tillgängliga.
Kan en djärv teater skapa en djärv publik?
– Hoppas verkligen det! För vad är poängen annars? Varje höst under Kulturkalaset presenterar vi årets föreställningar. När jag berättar om hur mycket nyskrivet vi spelar och hur många Sverigepremiärer vi haft de sista åren, ja då blir det applåder. »Å va kul, vi är först här i Göteborg!« Likadant blir det när vi nu faktiskt kan säga att vi är Sveriges mest jämställda teater.
– Vid en jämförelse mellan Göteborg och Stockholm så är en stor skillnad att de kommersiella intressena vuxit i Stockholm. Där pratas nu mer om teaterns beläggning än om dess innehåll. Det är farligt. Där måste jag säga att vi har ett fantastiskt stöd av våra politiker. Visst har vi ett beläggningskrav men det finns mål uppsatta som gör det möjligt för oss att ta risker. Så borde det vara överallt. Om man ska spika in 90 procent på varje spelår, vad blir då kvar annat än Charlies Tant och My Fair Lady? Självklart vill vi att det ska vara utsålt jämnt. Men det är inte synonymt med kvalitet, det viktiga är att olika föreställningar har olika funktioner.
För kulturklimatet i Göteborg betyder det mycket att politikerna gör val, bygger om Backa, bygger om Folkteatern. Att man gör val som innefattar både en ekonomisk och politisk vilja till konst.
Marit Kapla är konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, som är den största i Norden och en av de största i världen med 200 000 besökare per år. På frågan om hur hon ser på stans kulturklimat svarar hon:
– Det gör verkligen skillnad att Göteborg varje höst har en internationell Dans- och teaterfestival, att vi har Bokmässan och att filmfestivalen blir så internationellt uppmärksammad.
Det betyder mycket. Liksom det betyder något att det som tidigare kallades Göteborgskalaset numera kallas Kulturkalaset. Det är tveklöst en markering.
Ännu en företeelse som för tankarna till dagens Berlin är att man där aktivt understödjer inflyttningen av personer med skapande yrken. Och storleken har betydelse, Göteborg är enligt alla jag talar med »precis lagom«.
– Det är enklare att ta sig in i kulturvärlden här. I Stockholm är kretsarna mer slutna, här är det mer att bara kliva på, säger Marit Kapla:
Samtidigt som Göteborg kulturprofilerar sig och dessutom, efter industrinedläggningen, beslutat sig för att bli en »evenemangsstad« måste man, enligt Marit Kapla, alltid förhålla sig till att det är mot Stockholm det mesta ljuset riktas.
– Oavsett vad man tycker om det så är det ett faktum. Men det är kul att vara rebell. För underdog-staden gäller det att aldrig slå sig till ro.
Pia Huss är kulturjournalist och kritiker. I Ordfront magasin nr 6/2009 intervjuade hon Teater Tribunalens Richard Turpin.