Landsbygd Noir
Glesbygden är tillbaka i svensk litteratur. Men livet på landet är inte vad det varit. En ny generation författare struntar i dialekter, naturlyrik, samhällsförändringar och vildmarksromantik. Istället skildrar de vischan som en förbannelse där vår tids svält är andlig.
Av Anneli Jordahl
Illustration: Emma Hanquist
Under många år har medelklassen i svensk litteratur skilsmässokrisat eller lidit av yrsel i förorter och småstäder. Men nu tycks Vi i villaproblematiken ge vika för glesbygdsskildringar. Country Noir, för att använda det amerikanska trenduttrycket. Romanen ska helst utspela sig i Norrlands inland eller i småländska avkrokar. Alla mår skit. Livet på vischan är en förbannelse och vår tids svält är andlig. Den som har kraften och begåvningen tar sig härifrån fortare än kvickt.
Det har skrivits en del om Country Noir, om fattig landsbygd på film, och hur begreppet börjat användas på litteraturen. Ungefär samtidigt som Debra Graniks lyckade filmatisering av Daniel Woodrells roman Winther’s Bone fick en stor publik på biograferna lanserade Natur och Kultur Ola Nilssons roman Änglarna som Country Noir. Genrebeteckningen myntades av Woodrell själv när han beskrev sin roman som utspelar sig bland fattiga vita amerikaner i de karga Ozarkbergen.
I en närmast laglös miljö försöker en tonårstjej överleva med sina småsyskon. Mamman är onåbar i psykisk sjukdom, pappan försvunnen jagad av myndigheter på grund av droghandel. Flickans sökande efter pappan i brutala miljöer blir filmens thrillermoment.
Varje barn i Ozarkbergen lär sig att hårdhet är förutsättningen för överlevnad, hanteringen av skjutvapen ingår i barnuppfostran. Fattigdom skapar rädsla, invånarna är mest rädda för att ertappas med att visa svaghet. Mindre ömhetsbevis sker innanför stängda dörrar, kramas gör man med hundarna.
I romanen och filmen finns många teman som man kan hitta i den nyare svenska samtidslitteraturen, allt oftare utspelar den sig i glesbygden.
Vill man bli sedd som seriös svensk författare är det säkrast att välja glesbygd framför storstad som litterär miljö. Fortfarande behandlas stockholmsskildringar – som utspelar sig bland bareroch kafébord – smått nedlåtande av litterära tyckare. Per Hagman, som skildrat mondäna själar som älskat sitt krogliv, har genom åren mottagits svalt av medelålders kritiker. Men allt är föränderligt. Hagman har tagits till heder på senare tid när han – just det! – skrivit om livet på landet.
Den enda verksamma Stockholmcityskildrare jag kan komma på som erkänts som seriös är Johan Kling med romanen med den talande titeln Människor helt utan betydelse. Ja, det vill till att man skildrar just tomheten vid Stureplan; en stockholmare är per definition ytlig och egofixerad. Det hjälper inte ens att många av dem är inflyttade norrlänningar. Stadens utbud och stress är enbart av ondo. En filosofisk tanke som föds i ett köpcentrum är otänkbar.
Däremot råder en spridd och cementerad uppfattning att det inte går att uttrycka något banalt på västerbottniska om myrar och fjäll. Kanske är det så? Våra mest älskade och erkända författare härstammar därifrån: Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman. Och många författare – med rötter i Sydsverige men inflyttade i norr en längre tid – har skaffat sig en särskild tyngd i författarskapet. Främst gäller det författare som lyriskt fångat utsatta själar och naturens skiftningar i norrländsk glesbygd: som Stina Aronson med Hitom Himlen, Kerstin Ekman med Händelser vid vatten och trilogin Vargskinnet och Elisabeth Rynell med Hohaj.
Intressant nog kommer en ny generation Norrlandsskildrare som bryter med den tidigare genom att inte bry sig så värst mycket om dialekter, naturlyrik och vildmarksromantik. Eller att ringa in samhällsförändringen genom att skildra en bygds olika sociala skiftningar som Kerstin Ekman gör i Händelser vid vatten. Påfallande ofta beskrivs landskapet som fult.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!
Publicerad i nr 7/2011.
Anneli Jordahl är kritiker och författare. Hennes senaste roman är Augustenbad en sommar (Norstedts, 2011).