– Om jag får barn, vill jag inte att de ska gå i skola i Ryssland.
Så säger en av deltagarna i den konferens om yttrandefrihet för ryska kulturarbetare som Ordfront nyligen anordnade. Hon målar upp ett mörkt framtidsscenario – inte främst kopplat till repressiva yttrandefrihetslagar, den ortodoxa kyrkans kontroll av kulturlandskapet eller bristen på demokrati i landet. Indirekt hänger det förstås ihop men det konferensdeltagaren är mest orolig över är det utbredda våldet mellan människor och i det här fallet, våldet i skolorna. Hon beskriver den alltmer hotfulla stämningen i landet och ett aggressivt beteende som hon tror kommer att leda till att landet snart imploderar.
Jag har den här beskrivningen av stämningen i Ryssland i huvudet när jag loggar in på Facebook. Jag följer väldigt få sidor men ändå tillräckligt för att varje dag känna mig nedslagen. Som många tidigare konstaterat kliver vanlig hövlig medmänsklighet åt sidan. Skärmen, tangentbordet och returknappen är farligt nära de omedelbara känslorna. Räkna till tio någon? Vad gör det med människor när friheten att hata på nätet är så stor? Eller är det ett brutalare samhälle som avspeglar sig på nätet? Det kryllar av »idioter«, »psykfall«, »galningar« och mycket värre benämningar i kommentarsfält och inlägg. Få kommer undan – vi väljer att hata även dem som egentligen både tycker och vill som vi själva och som vill nå samma mål – men små avsteg från den väg som vi själva tycker ska leda dit ger hatkommentarer och idiotförklaringar. Det är som att vi bara väntar på att få trycka till, sätta dit och fnysa föraktfullt – helst offentligt och gärna putslustigt för att få många delningar. Samma anda möter man också i riktiga livet. De senaste helgerna när jag har tagit min son till simskolan, har jag gått mötts av utskällningar av simhallspersonalen. För simskolan börjar efter att simhallen stängt och Gud bevare den som försöker ta sig in i sista minuten. »Kryp eller klättra över grindarna om du vill in, jag håller på att stänga nu«. Och när jag häromdagen råkade parkera en minut på en gemensam garageinfart för att packa ur bilen – och meddelade detta med lapp och telefonnummer i vindrutan – bankade en ilsken motorcyklist nästan in dörren till kontoret och la till – »du ska vara glad att det inte var en sten genom rutan istället, ingen annan hade brytt sig om att läsa, eller bry sig om lappen«. Så enligt honom är alla andra hatiska och våldsamma.
Bagateller i vardagen kan tyckas – men varifrån kommer all ilska? Jag märker hur jag själv också tänder till alltför snabbt och alltför hårt.» Idiot!« är nog numera inpräntat i plasten i bilens instrumentbräda. Det liksom bara kräks fram – hårt och alltför snabbt när någon kör, i mitt tycke fel. Visst, mitt utbrott fastnar i chassit – men hur –när – blev jag sån?
Hösten 2015 har kallats Godhetens höst. För att så många visat kärlek och medkänsla för de människor som är på flykt, varav några nått Sverige. Men samtidigt ökar sympatierna för rasistiska partier, det brinner på asylboendena och i EU-migranters tältläger, brandbomber kastas nästan regelmässigt in i moskéer och synagogor måste ha vakter och ståljalusier för att hålla borta våldet. Och precis när det här skrivits: rasistmordet i Trollhättan. Det här händer i trygga Sverige, idag. Tack och lov att jag inte bor i Ryssland.
Anna Wigenmark