Sveriges »andrum« kväver andra

UR ORDFRONT MAGASIN Nr 3 2016: Den 21 juni kommer riksdagen att ta ställning till ett förslag från regeringen om en, tillfällig sägs det, förändring av utlänningslagen. Lagförslaget ser ut att gå igenom, trots att kritiken från i stort sett alla remissinstanser är massiv. Om de nya reglerna införs innebär det att Sverige tar ett gigantiskt kliv bort från den asylrätt som tillämpas i Sverige idag.
Lagen är formellt tidsbegränsad – risken är dock mycket stor att det blir inskränkningar som antingen förlängs eller permanentas.
Man måste fråga sig hur det blev så här – hur gick Sverige på bara några månader från att vara landet som stod upp för de mänskliga rättigheterna och välkomna människor på flykt, till att bli landet som stoppar folk vid gränsen och, sannolikt, inför lagar som strider mot rätten att söka asyl och få skydd undan förföljelse?

Lagen »Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige« är bara en av flera olika lagar och beslut som tillsammans ska verka för att avskräcka människor från att söka skydd i Sverige. Regeringens bedömning är att det är just den nuvarande huvudregeln – att personer som bedöms ha skyddsbehov ges permanent uppehållstillstånd – som är orsaken till att »så många« söker asyl i Sverige. Det vill Miljöpartiet och Socialdemokraterna ändra på – ivrigt påhejade av Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Starkast motstånd mot lagen kommer från Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Lagändringarna motiveras främst med att de är ett sätt att förmå övriga EU-länder att ta sitt ansvar. Av samma skäl begränsas asylrätten på ett sätt som enbart lever upp till EU:s miniminivåer (där sådana finns). Sverige behöver andrum, beskrivs det i propositionen. Samtidigt dör tusentals människor återigen i desperata försök att nå Europa. Den här lagen kommer att tvinga ut fler kvinnor och barn i båtarna på Medelhavet.

I grunden innehåller lagen framförallt tre viktiga begränsningar av den nuvarande asylrätten: enbart kvotflyktingar (det vill säga människor som väljs ut av UNHCR och förs till Sverige, inte sådana som söker asyl här, även om de bedöms ha flyktingstatus) – ges permanent uppehållstillstånd. Det här är en mycket liten grupp jämfört med antalet personer som söker och ges asyl i Sverige totalt – 2015 var flyktingkvoten 1 900 personer.
Människor som efter en asylprövning i Sverige bedöms ha skyddsskäl – antingen som flyktingar eller alternativt skyddsbehövande beviljas, med den nya lagen, endast tidsbegränsade uppehållstillstånd. En person vars skäl till asyl är så starka att hen får flyktingstatus, beviljas tillfälligt uppehållstillstånd i tre år, de med alternativa skäl enbart 13 månader. Migrationsmyndigheterna i Sverige ger väldigt sällan en asylsökande flyktingstatus – de allra flesta anses vara alternativt skyddsbehövande, nästan alla syrier exempelvis. Ett alternativt skydd är med andra ord inte något lättvindigt kriterium som ges till personer som »bara« söker ett bättre liv. Det handlar även här om skydd mot förföljelse, om skydd mot tortyr eller dödsstraff osv. Sverige är ovanligt dålig på att definiera en person som konventionsflykting – en jämförelse visar att under 2015 gavs 97 procent av syrierna som sökte asyl i Tyskland flyktingstatus, 84 procent i Storbritannien och 70 i Danmark. I Sverige bara var tionde.

Ett tillfälligt uppehållstillstånd ska kunna förlängas med ett, alternativt två år. Det finns i den nu gällande lagstiftningen en möjlighet att få uppehållstillstånd i Sverige om det finns »synnerligen ömmande« skäl – eller för barn »särskilt ömmande«. Den utvägen tas bort med den nya lagen. Ömmande skäl ersatte »humanitära skäl« för några år sedan och har en mycket snäv tillämpning, i princip nästan ersättbar med »döende«, men paragrafen är även en utväg för uppehållstillstånd när ett sådant beslut inte kan verkställas, exempelvis om hemlandet vägrar ta emot sin medborgare.

Samtidigt ger paragrafen också en möjlighet till prövning, inte minst vid avvisningar som skulle vara så inhumana att de skulle kränka en människas skydd mot grym och omänsklig behandling. Efter vissa påtryckningar införs också i den nya, tillfälliga, lagen en säkerhetsventil som innebär att en person kan beviljas uppehållstillstånd av ömmande skäl om det skulle strida mot svenska konventionsåtaganden att avvisa eller utvisa personen. Främst tar lagstiftaren här sikte mot barn och risken att barnkonventionen kränks men man kan mycket väl tänka sig situationer då även exempelvis Europakonventionen (som ju är svensk lag) eller FN:s konvention mot tortyr kränks vid en avvisning på grund av en persons hälsa.

Det finns i lagförslaget två tillfällen då det tidsbegränsade uppehållstillståndet övergår till ett permanent tillstånd. Dels om en person med tillfälligt uppehållstillstånd fått ett arbete som hen kan försörja sig på, dels om det rör ett barn med varaktigt nedsatt hälsa och det vid en samlad bedömning därför skulle finnas synnerligen ömmande skäl att bevilja permanent uppehållstillstånd. För en vuxen betyder det alltså att det är försörjningen som avgör, inte behovet av skydd, om hen får stanna i Sverige permanent.

Med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel följer större svårigheter, för en del obefintliga möjligheter, att i Sverige återförenas med sin familj. I grunden kommer familjeåterförening bara att beviljas de som bedöms vara konventionsflyktingar och som dessutom »bedöms ha välgrundade utsikter att beviljas permanent uppehållstillstånd«. Många remissinstanser krävde förtydligande kring just den här punkten, bland annat Migrationsverket, och regeringen svar blev att en person som bedöms vara konventionsflykting, det vill säga någon enstaka procent av alla som ges asyl i Sverige, i regel »torde ha välgrundade utsikter« att beviljas ett permanent uppehållstillstånd eftersom lagen är tillfällig och hens skyddsskäl sannolikt är desamma när de tre åren har gått. Lagen inför dock också en begränsning i ålder där make eller maka (sambo) måste ha fyllt 21 år för att få uppehållstillstånd. Syftet sägs vara för att förhindra barnäktenskap (boende i Sverige får gifta sig från 18 år) och att det är en anpassning efter EU:s miniminivå där det i återföreningsdirektivet getts tillåtelse till en sådan begränsning. I nästan samtliga fall krävs också att flyktingen kan försörja sig och ha en bostad av »tillräcklig standard«. Undantag från försörjningskravet görs bara om en mor eller far ansöker om att få återförenas med ett barn som fått flyktingstatus i Sverige.
En person som istället bedöms vara alternativt skyddsbehövande – vilket flertalet är – får inte rätt att ta hit sin familj över huvudtaget så länge den nya lagen gäller. Det är uppenbart att det här sättet att särskilja människor och deras rättigheter åt på grund av den legala status staten väljer att ge dem, mycket väl kan strida mot flera internationella åtaganden, inte minst Europakonventionen som dessutom är svensk lag. I fall där återförening i hemlandet eller i något annat land, inte är möjlig, mot rätten till familjeliv och är sannolikt även ett brott mot diskrimineringsförbudet. Det faktum att den här gruppen – som ju är stor – helt undantas möjligheten att ens ansöka om uppehållstillstånd för familjemedlemmar är i sig en kränkning eftersom det inte ger den enskilde de rättsmedel den har rätt till. Det går också i fel riktning mot de överenskommelser som finns inom EU och särskilt återföreningsdirektivet, som enligt EU-kommissionen snarare ska tolkas så att ingen åtskillnad bör göras beroende på vilken skyddsgrund den enskilde har.
Lagförslaget saknar också ett särskilt skydd för barns rätt till återförening med sin familj. Efter kritik har regeringen infört paragrafer som säger att uppehållstillstånd på grund av anknytning ska ges om det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande. Det innebär att migrationsverket i varje enskilt fall måste göra en sådan bedömning och då ta hänsyn till vad internationell rätt säger i frågan. Det kommer att skapa en rejäl utmaning för myndigheten men också för de ombud som företräder den enskilde.

Flera remissinstanser har riktat skarp kritik mot förslaget, de organisationer som har bäst kunskap och erfarenhet inom asylområdet avvisar det i sin helhet. Men även lagrådet ger svidande kritik, sorgligt nog avstyrker domarna i rådet ändå inte lagen. Men det kan i slutändan, ändå vara just några av de punkter som lagrådet lyfter fram som, vid en prövning internationellt, kan fälla tillämpningen av lagen i enskilda fall. Lagrådet säger att det i princip är ett otillräckligt genomtänkt lagförslag och säger att det faktiskt inte går att se om de åtgärder som nu vidtas faktiskt kommer att få den effekt som eftersöks, det vill säga att de övriga EU-staterna framöver tar emot fler asylsökande.

Att införa regler som inskränker en rättighet kräver att det finns ett legitimt syfte, att lagen har viss kvalitet och är förutsebar och ändamålsenlig – och proportionell. Sedan lagen föreslogs i höstas kan man ju dessutom konstatera att fler länder istället valt att gå samma väg som Sverige. Möjligen har mottagandet i Sverige redan fått det andrum som också eftersträvas av lagen – men att blanda ihop mottagande och rätt till skydd undan förföljelse blir en oetisk soppa som smakar illa.

Lagen är tillfällig, sägs det. Men i Sverige har tillfälliga lagar som inskränker människors rättigheter en tendens att permanentas. Hur ska en regering med ett ännu starkare SD och M övertyga riksdagen om en återgång till den gamla lagen? Och vad händer om en ny regering med stöd av SD, tar plats i Rosenbad? Det är svårt att tro att den konsekvensen inte finns med i regeringens interna analys av vilka politiska följdverkningar lagen kommer att få. Så frågan är – varför läggs ett så sågat och cyniskt lagförslag ändå fram?

ANNA WIGENMARK,
människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.

Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du detta. 

Rulla till toppen