Oleg Sentsov är en ung och lovande ukrainsk filmregissör från Krim vars långfilmsdebut Gamer blev hyllad internationellt. Oleg Sentsov är dock mest känd som rysk politisk fånge, dömd till 20 års fängelse enligt absurda och fabricerade terroristanklagelser. Nyligen kom beskedet att Oleg Sentsov skickats till ett avlägset läger i Jakutien i Östra Sibirien där han kommer att avtjäna sitt fruktansvärda straff. Världskända regissörer, bl.a. Wim Wenders och Pedro Almodovar, har höjt sina röster till stöd för Oleg Sentsov.
Förra året kom Sentsovs novellsamling ut i Moskva och Kiev och nu presenterar Ordfront stolt den första novellen översatt till svenska. Njut av Sentsov-prosaiken, för det verkar inte komma några nya filmer på länge, tyvärr.
”Farmor”
Av: Oleg Sentsov
Översättning: Eugene Wolynsky
Jag hade en farmor som jag inte älskade. Sånt kan hända.
Det kan också hända att man föds som kvinna, bor i en liten by, jobbar hela livet, blott ett av dina fyra barn överlever, din man lämnar dig till slut för en annan och du förblir ensam. Fast inte riktigt ensam – du har barnet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara och vill inte föreställa mig det alls.
Sonen hälsar sällan på. När han kommer brukar sonsonen eller sondottern följa med. De gästar inte alltför länge och utan glöd. Sedan blir du över sjuttio, sonen hälsar på för sista gången, ni säljer det gamla trähuset och du flyttar till honom, långt borta, i ett hus byggt av sten. Där bor förutom sonen hans fru, son och dotter. De är inte alls glada över att se dig. Men ingen är elak mot dig. De står ut med dig, det kallas ”att ta hand om sina föräldrar”.
Du får ett separat rum, det är nytt men alla prylar i det är gamla, tagna från trähuset. Hela rummet blir snart genomsyrat av ålderdomens lukt. Pensionen kommer regelbundet, ingen tar den ifrån dig, den kan du spendera hur du vill. Och vanligtvis vill du till mataffären, ibland ger du en del till sonens fru – det är alltid brist på pengar i alla familjer och den här familjen är inget undantag. Resten går till sparkontot, så brukar folk göra. Du gör så och familjen du bor i gör det också. Så bör man göra, så blir det tryggare.
Varannan dag kommer det tidningar som du kan läsa. När maten är färdig ropar de på en regelbundet. Om lördagarna är det bastu och ”Behöver ni tvätta nåt?” Om kvällarna är det bönedags, knästående i ett gammalt nattlinne. På natten blir det till att kissa i en enliters glassburk för att det är för kallt och mörkt att gå ut. Och så kan du skriva brev till andra, likadana tanter långt borta och få svar ibland. Med åren blev det allt färre brev skickade och erhållna.
Alla de här sysslorna tar inte så mycket tid. Resten av tiden kan du sitta i ditt lilla rum vid fönstret och titta. Du ser allt: vem som kom, vem som gick, vem som närmade sig grinden från andra sidan, vem som gick på gatan, vem som åkte förbi. Gatan syns ärligt talat dåligt, grinden syns bättre men fönstret är ändå stort, med gardiner. Stundom kan du gömma dig bakom det så att de inte ser att du iakttar dem.
Och så går tolv år. Tolv år alltså. I tolv år hade farmor bott i samma hus med mig. Vad visste jag om henne? Ingenting. Och hon om mig? Ännu mindre. Pratade vi med varandra? Ja. Om vadå? Om ingenting. Ibland började hon med sitt gammalmodiga snack som var helt ointressant för mig så jag undvek samtalen eller bara gick. Hon var inte särskilt smart, lite sur, ganska tjock och gammal, så jag älskade henne inte. Älskade hon mig? Vet inte. Då tänkte jag inte på det, jag var ung, klen, delvis smart och lite uppfostrad, så jag var inte dum mot henne, jag accepterade henne. Och skrattade åt henne lite grann. I den här familjen skrattade alla åt henne och blev irriterade, med och utan anledning. Hon led inte särskilt men lycklig var hon inte heller.
Sondottern gifte sig och flyttade, snart fick hon ett barn – ditt barnbarnsbarn. Sondottern och hennes man bodde ganska nära och hälsade ofta på med barnet i vagnen. Det var jättelitet och sov jämt men farmor tog ändå taburetten från sitt rum och satte sig bredvid vagnen – det kallades ”att se efter barnbarnet”. Senare när barnet blev lite större fick sonhustrun se efter det. För det blev hon också kallad ”babusjka” på skoj, i samband med sin nya status. Den gamla babusjkan förlitades inte barnet, det var inte mycket som förlitades henne överhuvudtaget – hon kanske skulle göra något fel och sonhustrun skulle inte gilla det. Men farmor lyckades ändå göra något, givetvis blev det fel och sonens fru ogillade det givetvis.
Varje kväll pågick det ett slipat till små nyanser ritualiserat samtal om disken.
– Lusja, gå du, jag ska diska.
– Nämen jag diskar, det är ingenting.
Och varje kväll, varje dag i allt – tyst ordlös, ovillig acceptens och uthärdande istället för respekt och tolerans. Men farmor blev inte sårad. Hon växte upp och levde hela sitt liv i byn, läste stavelse för stavelse, var enkel, inte särskilt smart, lite tjock och gammal plus att hennes hörsel började vackla. Hon hade god hälsa, hon var nästan aldrig sjuk men klagade på sin hälsa ganska ofta, särskilt på hjärtat fast det bekymrade inte riktigt någon.
Och sedan, en tyst sommardag dog hennes son och hon satt på bänken på stenhusets gård och grät, ögonen var röda och händerna klappade ständigt i knäna. På kvällen kom människor och tyckte synd om henne, de var många. De tyckte synd om hela familjen inklusive farmor och hon gillade att bli uppmärksammad.
Livet gick vidare. Det tog inte slut. Livet tar överhuvudtaget aldrig slut även om någon lämnar det. Farmor började allt oftare glömma namn och datum, tekannan på spisen, öppna gas- och vattenkranar. Hon blev inte oftare sjuk men började bli äldre och må sämre och skapade ännu mera problem. Sonsonen bodde i staden för länge sedan, sonsonssonen växte och började skolan och han intresserade sig ännu mindre för henne än alla andra. Hon levde ensam, eller rättare sagt med sonhustrun som nu var över åttio. Hon var också gammal och sjuk och hade allt svårare att ta hand om en främmande och oälskad människa. Så gick det ett par år till, till sist kom fraserna ”Nu är hon ingen för mig… Jag kan inte passa henne mer… Där kommer hon att trivas bättre… Där jobbar en bekant, det är bra där…”
Det blev varken något möte eller omröstning, det var en tyst konsensus. En dag samlade man hennes prylar och satte dem och farmor i en bil. Man sa till henne att hon ska till sjukhuset, hon blev glad, hon var inte längre klarsynt vid den tidpunkten, så man körde henne till ålderdomshem. Dit skickades också hennes pension, hennes dokument lämnade vi också där så vi hade ingen farmor längre.
Jag bodde i samma stad som ålderdomshemmet låg. Jag gifte mig och skaffade barn. Om jag mindes farmor var det sällan, jag hade aldrig frågat efter henne förut och längtade aldrig efter att se henne. Jag skämdes över att jag inte älskade henne, hon var gammal, lite elak, tjock, inte särskilt smart, jag försökte att inte tänka på henne och glömde henne nästan. Till en början hälsade mamma på henne, men sällan, för att sedan helt låta bli – hon blev ju själv snarare äldre än yngre, snarare sjukare än friskare också.
Ingen i familjen pratade längre om farmor. Åtskilliga år till har gått och så sa någon att hon dött. Vem sade det och till vem? Det var inte riktigt klart och ingen har försökt reda ut det, så livet har gått vidare för alla. Sedan gick det några år till och då plötsligt ringde de från sjukhuset för gamla och berättade att ”er babusjka har nyligen dött” och undrade om de anhöriga hade lust att begrava henne? De anhöriga svarade att de ska göra det fast de har blivit sagda att… förresten, spelar det ingen roll, ja, vi ska begrava henne. Sonsonen och sondottern åkte till sjukhuset för att hämta babusjka. Vid synen på sköterskorna som drack te med godis gjorde sondottern en sorgsen min och sade efternamnet och anledningen. Sonsonen gick till bårhuset för att identifiera kroppen. Personalen körde ut henne på en vagn, hon låg på sidan jättegammal, skrynklig och torkad. Och sonsonen kände inte igen sin farmor, bara kläderna kände han igen. Men det sade han inte till någon utan tyst tillsammans med skötaren lade han den jättelätta kroppen i kistan. Locket spikades på direkt. Begravningsbilen i form av en gul minibuss med svart sträck på, tog farmor tillbaka till byn, ned i jorden till sonen. Sonsonen höll kistan för att slippa darra. Föraren hade bråttom, ned i graven sattes hon snabbt, det fanns inga gäster, bara novembermörkret.
Jag har en babusjka till, mormor. Hon bor långt härifrån och är mycket gammal. Jag ser henne sällan men älskar henne ändå, åtminstone lite grann. Hon är, trots att hon är gammal och vresig, glad och snäll. Hon är jätteliten och torr. Nu är hon verkligen jättegammal och jättesjuk, inte klartänkt längre och ställer till mycket besvär. Hon bor tillsammans med sin dotter, min moster. Hon är också snarare gammal än ung och snarare sjuk än frisk. De två grälar hela tiden. Det kallas ”att se efter mormor”. Med dem bor också mosters dotterdotter, alltså mormors dotterdotters dotter. Det kallas för ”att passa barnbarn”. Så lever de: både gamla och unga.
Men farfar har jag bara sett i livet en enda gång. Morfar såg jag bara på ett foto fast jag är inte helt säker att det var han. Och en sak till: det är jättelätt att älska den som är långt borta och svårt att älska den som är nära… Och det är enkelt att skriva om det men svårt att göra någonting åt. Nu.