Tidöavtalet, den överenskommelse som samarbetspartierna kd, m, sd och l, tog fram under sina slottssessioner efter valet, beskrivs av samma partier som ett paradigmskifte. I, underförstått, för dem positiv mening. För oss som vill se ett Sverige där alla människor har samma värde och lika rättigheter och där rättsstatliga principer råder, demokratin utvecklas inte undermineras, är den politiska vilja som presenteras i avtalet, ett helt annat skifte. I mycket negativ mening.
I sanning är det dock så att många av de förslag som finns i Tidöavtalet i flera delar är en fortsättning på en politik som redan förts och förs. Beslut som accepterats av riksdagen fram till valdagen har med andra ord banat väg för den människorättsovänliga politik som nu komma skall. Flera partier slogs redan före september 2022 om vem som var tuffast mot brott, vem som vill stoppa flest flyktingar från att söka asyl i Sverige, vem som kan ställa högst krav på de mest utsatta i Sverige. Feministisk och jämlikhetspolitik tycks vara död. Var och en för sig själv-politik lever.
Budgeten som lades fram månaden efter Tidöavtalet visar ännu inte riktigt på genomslag för Tidöavtalets idéer. Här finns fina skrivningar om medias oberoende, om att verka för mänskliga rättigheter och demokrati osv. Än finns till exempel inga förslag på ändrade uppdrag för MR-institutet, den nya myndighet som faktiskt försöker agera lite likt en civilsamhällesorganisation och granska lagförslag och politik med rättighetsglasögon. Men vem vet om det kommer att få fortsätta. SD lurar i vassen, eller förlåt, håller i trådarna. Och många har med rätta agerat kraftigt på Björn Söders tvittrande om att inte ge bidrag till organisationer som kritiserar Tidöavtalet – men sanningen är ju den att många organisationer redan idag, inte minst muslimska sådana men även minoritetsorganisationer, redan idag nekas eller får krav på återbetalning av bidrag av skäl som ofta är långt ifrån objektiva. Söders senaste utspel om att inte ge bidrag till vänsterorganisationer, tja, den har ju existerat länge där ett blått eller blåbrunt styre råder. Även för organisationer som formellt inte är vänster men som ändå klassas som det. Motståndare helt enkelt. Vi vet. Det har drabbat Ordfront mer än en gång. Hur det kommer att påverka oss de kommande fyra åren lär vi snart få se.
Ordfront är en liten organisation med små resurser men stor vilja. Vårt uppdrag måste ändå vara att så långt det är möjligt bevaka hur den politik som beskrivs i Tidöavtalet kommer att utformas i lag och genomföras i praktiken. Vår utgångspunkt är att verka för att demokratin stärks, att alla människor har samma värde, att rättigheter respekteras för alla och att höja rösten för dem som drabbas av politiska beslut– oavsett vem som sitter vid makten.
Vi kan inte göra allt – men vi kan göra något.
Och vi måste förstås börja med Tidöavtalet – mycket har redan sagts, ofta från den egna organisationens utgångspunkter – vi ska samla in delar av den oro som existerar. Vi tittar på kriminalpolitiken, på folkbildningen, på oron för den rasistiska politik som avtalet andas, på flyktingpolitiken, på språkkrav och kulturkanon mm.
Vi kallar det Tidöavtalet bit för bit.
En artikelserie med många delar.
Anna Wigenmark
Tidöavtalet slår sönder 150 år av demokrati
Betyder Tidöavtalet slutet för den svenska folkbildningen? Med SD som samarbetspart kan regeringspartierna komma att införa ökad kontroll av både innehåll och organisation där utbildningsplatserna minskar markant, en myndighet ersätter folkbildningsrådet som kontrollorgan och där nationalism och svenskt kulturarv ersätter mångkultur, feminism och fritt, kritiskt tänkande. Omdaningen har delvis redan börjat varnar Ordfronts Bo Löwkrantz.
Tidöavtalet ägnar folkbildningen viss uppmärksamhet. Allra sist står att läsa:
Översyn av folkbildningsrådet
Systemet för stödet till folkbildningsväsendet ska reformeras. En bred reform behövs av modellen för medelstilldelning och uppföljning inom folkbildningspolitiken för att göra den mer transparent och förutsägbar. I avvaktan på förslagen från den pågående utredningen om uppföljning och kontroll av statsbidraget behövs ytterligare åtgärder för att reformera stödet till folkbildningen. I det sammanhanget ska övervägas om medelstilldelningen ska hanteras av en myndighet istället för av Folkbildningsrådet. Genom översynen ska folkbildningsväsendet effektiviseras.
Regeringen och samarbetspartiet SD menar alltså att medelstilldelning och uppföljning ska göras mer transparent och förutsägbar och att detta ska ske i en bred reform. Man inväntar inte den av den föregående regeringen tillsatta utredningen om uppföljning och kontroll av statsbidraget, utan anser märkligt nog att ytterligare åtgärder omgående krävs för att reformera stödet till folkbildningen. Detta utan att på något som helst sätt först ha analyserat behoven därav, inte heller verkar det finnas någon riktig förståelse för folkbildning som utbildningsform och dess långa historia och kamp för oberoende.
Folkbildningen bygger på frihet och frivillighet. Alltsedan starten för drygt 150 år sedan har folkhögskolor värjt sig från alla former av styrning särskilt vad gäller innehåll och arbetsmetoder. Statligt stöd till folkhögskolor tillkom i början av förra seklet. Det var då ingen självklarhet att ta emot stödet. Många menade att skolformen skulle komma att förlora sin frihet att utveckla kurser och arbetssätt. Men den ekonomiska verkligheten talade dock ett annat språk. Först efter en tämligen hätsk diskussion accepterades ett statligt stöd allmänt inom skolformen.
Staten har vid ett flertal tillfällen initierat utredningar av folkbildningen, såväl folkhögskolor som studieförbund. I mitten av 1970-talet växte sig kritiken allt starkare mot den statliga styrningen av folkhögskolan och studieförbunden. Statsbidraget hanterades av dåvarande skolöverstyrelsen. Som exempel kan nämnas att tre heltidstjänstgörande tjänstemän hade som enda uppgift att granska och bedöma tusentals ansökningar om kurser som folkhögskolorna ansökte om att få genomföra. Endast godkända kurser medgavs statsbidrag.
I mitten av 70-talet reformerades stödet till folkhögskolorna. Som villkor för statsbidrag formulerades övergripande mål för skolformens kursverksamhet och statsbidrag utgavs inom vissa kvantitativa ramar för antalet genomförda deltagarveckor. Samtidigt gavs skolorna möjlighet att ge sina kursdeltagare behörighet för tillträde till högre studier.
Nästa stora reform genomfördes i början av 90-talet i samband med skolöverstyrelsens avveckling. Det föreslogs – med Kulturrådet som förebild – att folkbildningen själv skulle svara för hanteringen av statsbidraget. Man talade om att formulera övergripande mål för folkbildningen som villkor för att lämna över en påse pengar. Sagt och gjort. Folkbildningsrådet bildades. Rådet är en ideell förening numera bestående av Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation, Sveriges Kommuner och Regioner (representerande regionfolkhögskolorna) och Studieförbunden (representerande studieförbunden). Rådet har alltsedan dess tillkomst tagit fram detaljerade modeller för uppföljning och utvärdering av statsbidragens användning. Man har bland annat till hjälp för anordnarna initierat utvecklingsarbete härför och tillsatt arbetsgrupper för etikfrågor inom folkbildningen.
Parallellt med Folkbildningsrådets eget uppföljnings- och utvärderingsarbete har staten genomfört ett antal utvärderingar av folkbildningen i form av olika utredningar. Kanske med fog har det redan från Folkbildningsrådets tillkomst av många hävdats det olämpliga i att folkbildningen själv ska svara för fördelning av statsbidragen. Från 2014 är dock sammansättningen av Folkbildningsrådets styrelse förändrad. Dess ledamöterna har inte längre någon direkt koppling till folkbildningen.
Från tid till annan har det uppkommit diskussioner om bidragsfusk både vad gäller folkhögskolor och studieförbund. Och visst förekommer det fusk. En del av dessa fusk utgörs av direkt medvetna kriminella handlingar. I de allra flesta sammanhangen kan man dock hänföra fusken eller snarare bristerna till just brister i anordnarnas organisation och/eller okunskap. Återkrav av statsbidrag förekommer, vid allvarliga brister kan rätten till bidrag helt gå förlorad. Bästa sättet att möta brister i statsbidragshanteringen torde vara att fortsätta att utveckla modeller för uppföljning och utvärdering, något som Folkbildningsrådet är väl skickat att genomföra. Detta visar sig inte minst i de förändringar som nu är på gång i statsbidragshantering och uppföljning/utvärdering.
Tidöavtalets allmänna diskurs är styrning och kontroll. Detta framkommer i många sammanhang. När så regeringspartierna och SD utan analys förespråkar ytterligare åtgärder och överväger att statsbidraget ska hanteras av en myndighet redan innan den pågående utredningen lagt fram sin rapport, kan man med fog påstå att folkbildningens frihet att självständigt bedriva och utveckla sin verksamhet starkt kommer att begränsas. Frågan är inte om, utan snarare hur mycket av SD:s politik kring folkbildningen som kommer att slå igenom i regeringssamarbetet. Partiet i sina senaste nationella budgetar kraftigt skurit ned på folkbildningen. Och i de kommuner och regioner där SD har starkt stöd, har partiet i samverkan med framförallt kd och m, gjort stora nedskärningar på de lokala och regionala ekonomiska bidragen till folkbildningsverksamheten. I ett par kommuner ges inget stöd längre alls till folkbildningen. Följaktligen syns SD:s påverkan även i regeringens nyligen presenterade höstbudget där 3000 utbildningsplatser försvunnit jämfört med de som finns idag.
SD har inte heller hymlat med att partiet vill att deltagare på folkhögskolor och studiecirklar ska ges en svensk nationell daning – helst ta bort stöd till samtidskonst och istället satsa på bevarande och främjande av kulturarv. Inga bidrag ska utgå till kurser med partipolitisk anknytning, feministisk aktivism eller kurser som främjar mångkultur. Men partiet ifrågasätter även folkhögskolans allmänna linjer, som ger behörighet till högre ut utbildning.
Inställningen blir än tydligare när man tar del av vad SD tidigare anfört i riksdagsmotionen
Folkhögskola som utbildningsform Motion 2020/21:3122:
att utreda konsekvenserna av en nedläggning av utbildningsformen folkhögskola och att begränsa CSN-lån för studier vid folkhögskola.
Det påstås i motiveringarna till förslagen att:
- skolformen under sedan senare delen av 1900-talet förlorat sin livskraft.
- merparten av folkhögskolans kurser syftar till att låta individen engagera sig i ett intresse – dans, teater, matlagning med mera. Kurser där individen varken får en legitimation eller diplomering, utan endast ett omdöme.
- möjligheten till CSN leder till att unga vuxna som står utanför arbetsmarknaden väljer att belåna sig och spendera månader och i flera fall år på folkhögskoleutbildningar som varken efterfrågas av arbetsmarknaden eller kan ackrediteras.
Man kan inte påstå att en skolform som de senaste 60 åren vuxit kraftigt vad gäller antal folkhögskolor, kursdeltagare och studieområden, har förlorat sin livskraft. Antalet folkhögskolor har under den tidsperioden ökat med knappt 50 till 155. Många hundratusen människor har under de senaste 60 åren studerat vid folkhögskola. Merparten av folkhögskolans kurser är allmänna kurser på grundskole-och gymnasienivå; kurser som i de allra flesta fall ger behörighet till högre studier, alltså inte kurser i dans, teater, matlagning med mera. Med detta sagt ska dock inte värdet av folkhögskolornas kursverksamhet inom kulturområdet förringas. Folkhögskolorna hör till Sveriges viktigare kulturbärande institutioner. Men att låta människor (i SD:s språkbruk individer) engagera sig i sina intressen är uppenbarligen något som riksdagsledamöter inom SD ogillar.
Motionären saknar uppenbarligen kunskap om att studieomdöme är en samlad bedömning av studieförmåga och utgör ett urvalsinstrument vid ansökan till högre utbildning. Studieomdömet infördes på 70-talet och gav då folkhögskolorna möjligheter att på sina egna villkor ge kursdeltagare behörighet och meriter vid ansökan till högre utbildning. Lägg därtill att folkhögskolans kursdeltagare klarar studier vid högskola och universitet väl så bra som elever med traditionell gymnasieskola bakom sig.
Att studera med CSN-stöd kan knappast vara bortkastat. Som sagts ovan leder folkhögskolan kurser vidare till högre studier. Men även de allmänna linjerna är i skottgluggen för SD. Att folkhögskolan behövs för att de som inte klarat gymnasiestudierna ska få en ny chans, menar partiet är ett misslyckande för skolan som inte ska korrigeras med folkhögskolestudier. ”Folkhögskolan ska inte vara ett slags reservkomvux” har flera av SD:s riksdagspolitiker uttryckt i en motion där de allmänna kurserna föreslås minskas till högst 15 procent av utbildningsplatserna (mot cirka 40% idag).
Det är idag folkhögskolornas primära uppgift att ge kursdeltagare verktyg att verka aktivt i samhället och att utveckla sin förmåga till eget skapande och kritiskt tänkande. Så här formulerar sig en folkhögskola i inledningen till sina stadgar:
- stärka och utveckla demokratin och därigenom skapa ett engagemang i samhällsutvecklingen
- utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället
- öka möjligheten för människor att påverka sin livssituation
- öka delaktighet i kultur- och arbetslivets olika yttringar och stimuleras till eget skapande
Detta är knappast något SD omhuldar. Istället vill partiet forma utbildningsformens innehåll utifrån sitt nationalistiska tankegods.
Det förefaller nu viktigare än någonsin att slå vakt om det fria folkbildningsarbetet. Folkbildningen i alla dess former har under mer än 150 år varit och är en grundbult i vårt samhälles demokratiska utveckling.
Bo Löwkrantz
Bo Löwkrantz är ordförande för föreningen Ordfront. Han har mångårig erfarenhet av folkbildning både som lärare och rektor vid flera folkhögskolor. Han har även haft uppdrag vid tidigare Utbildningsdepartementet och Skolöverstyrelsens folkbildningsråd.