När det första passagerarplanet dundrade in i det norra tvillingtornet den 11 september 2001 satt jag i en liten folkabuss på väg från en valsafari utanför Kapstaden i Sydafrika.
Det var jag och 8-10 för mig okända journalister från Europa. Vi hade alla – ovetande om varandra – deltagit i världskonferensen mot rasism i Durban någon vecka tidigare. En konferens som var präglad av konflikter, i mycket hög grad riktad mot USA men även Israel och EU, framförallt Storbritannien. USA och Israel, lämnade till sist förhandlingarna. Kanske även Storbritannien, jag minns inte nu. Ingen som var där kunde dock undgå att fånga upp ett massivt missnöje från många länder – kanske främst Syd- och Latinamerika men inte minst även mellanöstern och Afrika – mot USA och det som uppfattades som amerikansk världsdominans och illegitim inblandning i andra länders inre angelägenheter.
Ur en knastrig bilradio fick vi ta del av nyheterna. Ytterligare ett plan kraschar in det södra tornet, ett annat i Pentagon. Det talas om bilbomber, och ytterligare ett plan som gått ner. Väl på hotellet ställer jag in BBC News och CNN och försöker fatta vad som skett. Mängder av dödsoffer. Jag stirrar in i TV:n och försöker minnas var min gamla au-pair pappa jobbade, var han där? Tänker på kollegor i Empire State Building – är det nästa måltavla? Många år tidigare hade New York för en tid varit mitt hem. Manhattan på helgerna, barnvakt i en liten ort up-state i veckorna. Nu, drygt tio år senare hade jag börjat återvända till Manhattan, men i en helt annan roll. Just 2001 hade jag besökt metropolen och FN-skrapan två gånger i jobbet. Vi var några svenska frivillorganisationer som arbetat med att skriva skuggrapporter till FN om hur Sverige respekterade CEDAW, kvinnokonventionen. Jag var där för att presentera den första rapporten. Två månader innan massmordet på Manhattan hade jag firat Fourth of July där. Året därpå 2002 i mars, återvände jag men till ett helt nytt, patriotiskt New York och med en rapport under armen som visade hur Sverige delvis deltog i USA:s nya krig – kriget mot terrorismen.
Men den här kvällen, den 11 september 2001, var mina tankar hos New Yorkborna. Det var ju liksom också ”mitt” New York. Men lika stor var oron för vad som nu skulle hända, var det ett nytt världskrig på gång – flyg ställdes in världen över. Skulle jag kunna ta mig vidare, hem? Planen var att jag skulle möta en kollega som rest till Zimbabwe och delta i några besök med partnerorganisationer i och omkring Harare. Vi fick tag på varandra på mobilerna och ägnade resten av kvällen åt att försöka trösta varandra och samtidigt följa händelseutvecklingen på TV.
Jag tog mig – med viss möda – till Harare. I det uppjagade tillstånd som rådde på flygplatser runt om i världen kallade flygplatsens säkerhetspersonal in sydafrikansk säkerhetstjänst för att genomsöka min väska som de trodde innehöll en bomb. Det visade sig vara min elektriska rullborste som jag virat sladden kring. Agent X och Y tog mig i hand och jag fick gå. Ii sista sekund hinner jag ändå med planet, som taxar ut innan jag hunnit slå mig ner i min stol. Efter en vecka i Zimbabwe, tar jag och kollegan oss sedan tillsammans hem till Sverige.
Föga anade jag då att jag sedan skulle ägna resten av mitt arbetsliv till att försvara grundläggande rättigheter – som att inte bli torterad, erbjudas en korrekt rättegång, inte frihetsberövas godtyckligt, inte dömas utan rättegång, inte avlyssnas utan misstanke. Det vi såg var en nedmontering av våra mänskliga rättigheter i allmänhet, och av många muslimers rättigheter i synnerhet. De fri-och rättigheter och den demokrati som terroristerna sas hata, det som skulle försvaras med militärmakt, kunde plötsligt offras.
När bilderna från attacken mot New York nu rullas upp på nytt sker det mot en nutida bakgrund. 20 år senare har ännu inte de anhöriga till offren den 11 september fått avslut. Viktiga dokument som kanske kan visa om någon främmande stat var inblandad i attacken, hemlighålls fortfarande. Ett löfte om att släppa dokumenten gavs av president Biden inför minnesceremonin, men sannolikt kommer delar av rapporten fortfarande att vara hemliga. De personer som gripits och misstänks ligga bakom attacken sitter inlåsta och torterade på Guantanamo i väntan på att ställas inför rätta i en militärdomstol. 20 år senare. Ingen av de personer som orkestrerade och beordrade den omfattande tortyr som hundratals mer eller mindre godtyckligt gripna muslimska män runt om i världen utsatts för i olika hemliga fängelser – har hållits ansvariga och de torterade förnekas upprättelse i domstol. Runt om i världen kränks människors rättigheter fortfarande med hänvisning till terrorismbekämpning. Legitim opinion extremistklassas. IS lockar till sig krigare, radikalnationalismen frodas. Polariseringen ökar. Och i Afghanistan är talibanerna tillbaka vid makten.
Anna Wigenmark