Lundin Oil – inför rätta?

Senhösten 2016 delgavs Ian Lundin och Alex Schneiter, styrelseordförande respektive koncernchef och VD för Lundin Petroleum (före detta Lundin Oil) misstanke om delaktighet i grovt folkrättsbrott av åklagare Magnus Elvin.​ Anna Wigenmark går på djupet med detaljerna i det unika rättsfallet, och det globala läget för att rättsligt ställa företag till svars för brott mot mänskliga rättigheter.

Åtalet har väckt stort intresse både nationellt och internationellt. Det är första gången en svensk åklagare utreder om en svensk företagsledare kan hållas straffrättsligt ansvarig för medverkan till människorättsbrott, i det här fallet begångna av en främmande regims militär och milis.

Även om detta åtal är unikt, sker det inte i ett totalt vakuum. Genom åren det gjorts försök att dra internationella företag inför rätta. Antingen, som i Lundin Oil-fallet, i straffrättsliga processer, eller så har företagen stämts av privata aktörer. Hur ser situationen för denna sorts mål ut globalt?
Få anmälningar till statliga åklagare världen över leder till förundersökningar och åtal och ännu färre till fällande domar. Några stämningsansökningar i civila mål har slutat i kompensation, men betydligt fler avvisats. Att avkräva ansvar för ett transnationellt företags agerande på annat nationellt territorium än där bolaget hör hemma är utredningstekniskt svåra och politiskt känsliga historier. Det kräver att det land där brotten har begåtts är villiga att samarbeta, och brottet måste ha så allvarlig karaktär att det går att åtala i företagets hemland. Det kostar dessutom mycket pengar och tar lång tid.

Kanske just för att det ofta uppstår situationer där företag misstänks vara inblandade i eller direkt delaktiga i allvarliga folkrättsbrott, men ändå inte prövas rättsligt, har det genom åren tagits fram en rad olika – främst självsanerande – riktlinjer.
Dessa syftar främst till att förebygga att företag blir inblandade i kränkningar, men de är frivilliga och icke-bindande. Det beror naturligtvis på att det är stater som är rättssubjekt i internationell rätt och ansvaret vilar på dessa att se till att »deras« företag sköter sig. Och om de inte gör det, skapa förutsättningar, exempelvis genom lagstiftning, att hålla »sina« företag ansvariga för brott. Det stora problemet kring eventuella rättsliga utredningar mot transnationella företags inblandning i brott är i dagsläget att statliga åklagare sällan eller aldrig agerar i dessa situationer.

Nyheten om Lundin Oil rymmer mer än en förväntning om bestraffning av personer som tjänat pengar på affärsidén att verka i ett krigshärjat land. Det här är främst en berättelse om de drabbade människornas rätt till upprättelse och kompensation, och om statens skyldighet att skydda en befolkning från människorättskränkningar av tredje part.
Regimens våld mot civilbefolkningen i Sudan har aldrig utretts i domstol. Det finns heller inga, just nu, pågående processer i Sudan mot de internationella företagens agerande. Den enda väg till rättvisa för de anhöriga till de tiotusentals som förlorade sina liv och de 200 000 fördrivna, kan komma att gå genom svensk domstol. Och det gör processen unik.

Att den svenske åklagaren Magnus Elvin delgav Lundin Petroleums toppar misstanke om medverkan till folkrättsbrott var ett välkommet besked för det fördrivna Nuerfolket från södra Sudan. Bolaget kommunicerade dock snabbt ut att det snarare handlade om ett samtal än ett förhör, och att delgivningen mer var en formalitet snarare än ett viktigt steg i en straffrättslig process. Det brott företagsledarna misstänks ha varit delaktiga i rör mord på tusentals människor och fördrivning av närmare 200 000 personer från ett område (Block 5A) i södra Sudan (numera Sydsudan) under perioden 1997-2003. Mitt under brinnande inbördeskrig slöt Lundin Oil ett avtal med landets regering om prospektering och senare utvinning av olja. Kritiker menar att Lundin Oil köpte rättigheterna för vrakpris och att regeringen använde pengarna för att köpa vapen och utrustning som sedan nyttjades för att driva bort befolkningen från oljerika marker.
Även om vi inte ännu vet vad den svenske åklagaren exakt grundar sina misstankar mot de svenska företagsledarna på, vet vi att det han vill utreda är om svenska medborgare på plats i landet, kände till de allvarliga förbrytelser som militären och regeringsstödd milis begick. Med den lagstiftning som finns i Sverige idag skulle brotten sannolikt definieras som krigsförbrytelser, kanske även brott mot mänskligheten på grund av systematiken eller omfattningen av gärningarna. Vidare om svenskarna med ord eller handling kan sägas ha stött eller uppmuntrat och på så sätt medverkat till gärningarna. Utredningen har pågått i flera år, ett antal resor har gjorts till Sudan. Det troliga är att åklagaren i år, kanske redan i vår, beslutar sig för om det blir ett åtal eller inte. Blir det huvudförhandling lär den pågå i ett par års tid.

Åklagaren agerade ursprungligen på en anmälan från en privatperson, advokaten Sten de Geer, som i sin tur förmedlade rapporten Unpaid Debt och journalisten/författaren Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja (Ordfront) till åklagaren. Rapporten offentliggjordes 2010 av en tillfällig sammanslutning av organisationer (ECOS) som i sin tur svarade på offrens krav på upprättelse i den pågående fredsprocessen. Många av de som överlevde massmorden och våldet men fördrevs från sin mark och sitt land, lever idag i exil runt om i olika länder i Afrika, många i Kenya och Uganda.

James Ninrew Ngong, pastor i episkopalkyrkan i Juba, Sydsudan, valdes att föra talan för en grupp vars hem förstördes i kriget. Han är idag ett av de runt 20 vittnen som kommer att kallas till huvudförhandlingar i Stockholms tingsrätt om åtal väcks. Han är mycket nöjd med den svenska åklagarens utredning, att situationen tagits på allvar, och förväntar sig att ett åtal kommer att följa. På Mänskliga Rättighetsdagarna i Malmö i november 2016 uttalar han sig:
– Det är dags att företagen ser sina misstag och tar sitt ansvar .

Utredningen av Lundin Oil har fått en särskild politisk vinkel på grund av att tidigare statsministern i Sverige Carl Bildt satt i Lundins styrelse under delar av den period då våldet pågick i Block 5A. Bildt har ännu inte kallats till förhör och inte heller delgivits misstanke om brott. Det finns andra svenska bindningar också. Den näst största aktieägaren i Lundin Petroleum idag, efter familjen Lundin, är Swedbank Robur, men även svenska Fjärde AP-fonden äger aktier. Vi är därmed många som investerat våra pensionspengar i företaget. Så sent som i fjol skickade FN:s granskningskommitté för konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna en uppmaning till Sverige: »Se till att skapa klagomålsprocedurer för människor vars rättigheter kränkts genom svenska företags verksamhet utanför Sverige, särskilt sådana som staten investerar (pensionspengar) i.« Än så länge har Sverige, säkerhetsrådsmedlemmen med MR-profil, inte direkt kastat sig över utmaningen.

Det är den yttersta, högsta ledningen för företaget som förväntas ha kontroll över verksamheten och det är gentemot dem som kännedomen om brotten, och delaktigheten, prövas. Det faktum att Lundin Oil/Petroleum valde att gå in i Sudan mitt under brinnande krig, manar i sig till eftertanke, just därför att det är förenat med risk att bli inblandad i övergreppen. Det troliga är dock att närvaron i sig inte räcker för att åtal ska väckas. Det behöver tillkomma någon form av mera egentligt stöd och/eller uppmuntran.
– Lundin byggde vägar som användes av milisen och militären för att mörda, fördriva och plundra, påstår James Ninrew Dong. Han anser att Lundin Oil aldrig skulle ha gett sig in i landet över huvudtaget.

I utredningen figurerar även en landningsplats placerad på företagets område som påstås ha använts av milisen i raider mot befolkningen – detta har förnekats av bolaget. Istället har Lundin Oil/Petroleum å sin sida hävdat att företaget genom sin närvaro bidragit till landets och områdets ekonomiska utveckling.
– För vem då – det finns ju inga människor kvar i området? frågar James Ninrew Dong retoriskt.

För att ett åtal ska kunna väckas av en svensk åklagare krävs naturligtvis att det går att visa att brott har begåtts – och därefter behöver åklagaren visa kopplingen mellan brottet och företaget och dess ledare. I Sverige kan inte juridiska personer, företag, i sig hållas straffrättsligt ansvariga för den här typen av brott. Frågan om att införa en möjlighet att väcka åtal mot ett företag var på tapeten så sent som i januari i år, men då diskuterades endast mutbrott och om att höja den övre krongränsen för företagsbot, som är den enda sanktionen mot företag i Sverige idag.

I flera andra länder världen över är det annorlunda. Där kan åtal väckas mot företag. Själva gärningen kan ha begåtts av exempelvis medarbetare, eller vara resultatet av en felaktig organisationsstruktur i företaget. Uppsåtet behöver alltså inte vara kopplat till företagsledarna personligen. Om inte brottet går att hänföra till företagets verksamhet, är det istället de enskilda personerna som döms. Ett parallellexempel är de domar som till slut föll för den tortyr som amerikanska soldater utförde i hemliga fängelser under framförallt Bushadministrationen i början och mitten av 2000-talet. Trots försök – och långtgående bevis – på att tortyren var beordrad, uppmuntrad och tillåten från hög militär och politisk nivå, var det endast fotsoldater som dömdes. Övergreppen påstods vara några enskilda galningars påfund. Senare rapporter har visat på mycket tydligare koppling mellan politik och gärning.

En företagsledares ansvar kan förenklat liknas vid en högre officers ansvar, för att tala »militäriska«. Inom folkrätten har inte bara principen om att en inte kan undkomma straffansvar genom att hänvisa till att en bara följde order – utan även principen om ledares ansvar slagits fast. Folkrättsbrott – allvarliga människorättsbrott – kräver att det finns ett uppsåt (mens rea) – och att verksamheten uppmuntrat brottsligheten. Att servera kanelbullar till förövarnas kaffe nämns i litteraturen som en otillräcklig medverkan. I Lundin Oil-fallet har det också diskuterats om det är rätt att, som åklagaren gör, utreda brotten enligt svensk brottslagstiftning och inte enligt internationell rätt. Det återstår att se om domstolen anser att det finns en lagkonkurrens som i så fall skulle väga till Lundin Oils fördel – och internationell rätt användas. Men reglerna ser olika ut från land till land. Att jämföra med ICC, brottmålsdomstolens stadga, ger inte heller vägledning eftersom ICC bara ska pröva de allvarligaste brotten och dessutom bara ta upp fall om den aktuella staten inte kan eller vill utreda gärningen. Intressantare i Lundin-fallet skulle snarare vara att jämföra Sudans lagstiftning, det land där brottet begicks men inte utreddes, med Sveriges.
Transnationella, multinationella, företag är idag enormt viktiga för den ekonomiska utvecklingen världen över. Sektorn är med det också en mäktig aktör inom internationell rätt, och mänskliga rättigheter. Ett företag kan bidra till ekonomisk tillväxt och skapa förutsättningar för arbeten, skola, bostäder. Men multinationella företags verksamhet kan även orsaka kränkningar, direkt eller indirekt. Ett företag kan i vissa sammanhang vara mäktigare än den stat där det verkar, men ändå inte bära statens ansvar för att förebygga, förhindra eller motverka människorättskränkningar. Genom åren har kanske främst civilsamhället, sammanslutningar som representerar befolkningen eller minoritetsgrupper, människorättsgrupper och internationella icke-statliga organisationer begärt ökad kontroll av företagens verksamhet från det internationella samfundet. Och i förlängningen även att företagen själva tar på sig ett ansvar, om än bara moraliskt, för sin verksamhet. Än så länge finns inga legala, tvingande internationella regelverk kring företags ansvar för mänskliga rättigheter. Däremot utvecklas allt flera frivilliga principer – både för företagen själva och för de stater där företagen hör hemma. Det ställs allt tyngre krav på att staterna ska kontrollera »sina« företag och införa sanktioner mot dem om verksamheten inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och friheter.

Sedan länge finns självsanerande regelverk för företag, som exempelvis FN:s Global Compact. Kritiken mot dessa är att de inte ger möjlighet att utkräva ansvar, och att de används mer till att övertyga investerare och kritiker om att företagen respekterar människors rättigheter. 2011 antog FN:s människorättsråd de så kallade Ruggieprinciperna, efter John Ruggie, oberoende expert kring företag och mänskliga rättigheter vid Högkommissariens kontor. Principerna vänder sig lika mycket till företagen som till staterna och slår fast tre viktiga principer:
• Statens skyldighet att skydda de mänskliga rättigheterna.
• Företagens ansvar att respektera mänskliga rättigheter.
• Möjligheten för de vars rättigheter kränkts att få sin sak hörd i exempelvis en domstol.
Principerna är enbart en sammanfattning av redan gällande skyldigheter, men lyfter tydligt fram staternas ansvar att gripa in, även straffrättsligt, om så behövs.

Samma år tog en grupp oberoende folkrättsexperter fram de så kallade Maastrichtprinciperna om extraterritoriella skyldigheter. Principerna är ägnade att förhindra kränkningar av främst ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter när företag verkar på ett annat lands territorium. Principernas slutmål är att skapa en världsdomstol för de mänskliga rättigheterna och är egentligen både en motvikt till företagens – tomma som de upplevs – självsaneringsprinciper och det, som författarna av principerna ser, försvagade FN. För länder med konstitutionsdomstolar ter sig idén med ytterligare en internationell domstol för skyddet av mänskliga rättigheter både onödig och olämplig. Men för övriga, som Sverige där inte heller konventionerna är lag, tål nog idén att diskuteras vidare.

De allra flesta rättsfall världen över som rör transnationella företags delaktighet i människorättskränkningar är civila processer, som inte drivs av stat och åklagare som en straffrättslig process. Prövningen sker uteslutande i nationella domstolar. Vanligast är att företag stäms av en nationell eller internationell icke-statlig organisation som först gjort långtgående undersökningar och rapporter om ärendet. Många stämningsansökningar landar i USA på grund av den där tillgängliga och unika lagstiftningen Alien Tort Claims Act. Lagen gör det möjligt att ställa utländska aktörer till ansvar för allvarliga människorättskränkningar, så länge det handlar om kränkningar av universellt erkända rättigheter eller de som finns i konventioner som USA förbundit sig att följa.

Alien Tort Claims Act har mer än 200 år på nacken och låg länge och slumrade oanvänd. Men på 1980-talet började den användas igen. I början av 2000-talet gjordes allvarliga försök av den dåvarande amerikanska administrationen att begränsa lagens användningsområde, troligen mest för att administrationen ville förhindra att lagen skulle användas mot den själv. USA använde sig då som bekant bland annat av utländska säkerhetstjänster eller privata företag för att förhöra under tortyr eller kidnappa misstänkta terrorister och hålla dem frihetsberövade på obestämd tid på annat lands territorium.

Det gjordes också försök – både genom att åberopa ATCA och annan nationell lagstiftning – att först få åklagaren intresserad av att ställa delar av kabinettet inför skranket. När det inte gick, lämnades stämningsansökningar in mot såväl försvarsministern som CIA-chefen. Och när de stämningarna kastades ut på grund av nationella säkerhetsaspekter, försökte människorättsorganisationer istället stämma företag som deltagit i bortföranden och tortyr. Jeppesen Data Airplane, ett dotterbolag till Boeing, kunde bevisas ha transporterat terroristanklagade, bland andra de två egyptiska asylsökande som den svenska regeringen utvisade 2001, till länder där de kunde förhöras under tortyr. Men nationell säkerhet satte hinder även för Jeppesen Data Airplanes rättsliga prövning.
Under senare år har några anmälningar gjorts mot olika företag eller företagsledare som sedan lett till straffrättsprocesser och, i åtminstone ett fall, fällande dom. 2005 dömdes den holländske industrialisten Frans von Anraat till 17 års fängelse för delaktighet i krigsförbrytelser i Irak under Saddam Husseins regim. Von Anraat sålde kemiska medel till Irak som senare gjordes om till giftgas som användes bland annat i massmordsattacker mot kurderna. Den lägre rätten dömde honom först till 15 år, men i den högre instansen ansåg domarna att Von Anraat inte bara visste att kemikalierna skulle omvandlas till giftgaser utan också struntat i det av ren girighet, därför ökade de på straffet med två år.

Sedan ett par år tillbaka pågår också utredningar mot olika teknikföretag som anklagas för att ha sålt material till länder som sedan använts i attacker mot civilbefolkningen. Tre sådana fall är under utredning i Frankrike. Företagen Bull Amesys och Qosmos anklagas för att ha bidragit till människorättskränkningar genom att ha sålt övervakningsteknologi och tränat polisen i användningen av tekniken, till dåvarande diktatorn Moammar Khadaffi i Libyen respektive Assad i Syrien. Exxelia Technologies anklagas för att ha sålt delar till missiler som använts i drönarattacker i Israel.
ICC, den internationella brottmålsdomstolen, har ännu inte prövat företags- företagsledares inblandning eller medverkan i något av de brott som den har jurisdiktion över: krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, folkmord och väpnad aggression. Om ICC skulle komma att utreda brott begångna i ett företags verksamhet, skulle den endast åtala enskilda, fysiska personer – inte juridiska.
Men anmälningarna till domstolen som rör brott begångna av företag har varit många. Redan 2003 gjorde den dåvarande ICC-åklagaren medlemsstaterna uppmärksamma på detta. Åklagaren kunde självklart ha tagit upp ett sådant mål så att säga proprio motu – men det skulle knappast ha setts med blida ögon av de stater som valt att stå utanför ICC och Romstadgan.
USA:s främsta kritik mot domstolen var just åklagarens möjlighet att själv utreda brott, sådana som inte hänförts till ämbetet från säkerhetsrådet eller någon av de stater som anslutit sig till stadgan. (USA menade att det fanns en risk att åklagaren skulle »löpa amok«.) Möjligheten finns för åklagaren att faktiskt dra in en icke-ansluten stat genom att utreda ett transnationellt företags verksamhet i ett anslutet land. För självklart skulle medverkan till folkmord, brott mot mänskligheten och dylikt kunna utredas för, låt oss säga, en vapentillverkare eller genom någon form av verksamhet som finansierar brotten.

Historiskt och internationellt finns fortfarande exempel från Nürnbergtribunalen mot höga nazister efter Andra världskriget. Där åtalades flera företagare för sin medverkan i folkmordet och övergreppen.
24 företagsledare i IG Farben åtalades för folkmord, slaveri och andra brott mot mänskligheten. IG Farben var direkt inblandat i framtagandet av nervgasen Zyklon B, som användes i dödslägrens gaskammare, där miljontals judar mördades under kriget. Dr Frizter Meer, en av direktörerna i bolaget dömdes till sju års fängelse för sin medverkan i folkmordet, men frigavs efter fyra år. Med så pass få rättsfall globalt mot transnationella bolags medverkan till eller delaktighet i folkrättsbrott, är utredningen mot Lundin Oil oerhört intressant. Och utredningen är unik ur ett svenskt perspektiv. Under de senaste 10-15 åren har mycket hänt inom svenskt rättsväsende när det handlar om att utreda allvarliga människorättsbrott begångna på annat territorium än svenskt. I de flesta fall har utredningarna kommit att beröra personer misstänkta för att ha begått terroristbrott eller krigsförbrytelser. Ny lagstiftning har tillkommit och numera är brott mot mänskligheten uttryckligen ett brott enligt svensk lag. Och om det begåtts i en konflikt är nu också tortyr ett brott. Ändringarna är en anpassning efter internationell rätt och inte minst, sent omsider, efter Romstadgans brottskatalog, som Sverige anslutit sig till.
Idag gör sig den internationella åklagaren omaket att resa till länder där brotten ska ha begåtts, som Sudan, (vilket naturligtvis kräver samarbete med den aktuella staten) för att utreda misstänkta brott – något som för inte för alltför länge sedan ansågs ekonomiskt och kanske politiskt och praktiskt omöjligt. Fortfarande blir många utredningar – i de flesta länder – aldrig av, av just de skälen.

Visst minns du Jackie Arklöv? Han dömdes för krigsförbrytelser i Bosnien men hämtades hem till Sverige utan att ha avtjänat straffet. Överlämningen innebar inte att han fick sitta av straffet här (Arklöv påstod att han torterats och inte fått en korrekt rättegång) och inte heller att han prövades här. Det bedömdes helt enkelt vara en för krånglig process. Istället försattes han på fri fot – senare rånade han en bank i Kisa och mördade två poliser i Malexander. Långt senare, med Arklöv i fängelse, ställdes han inför rätta och dömdes, i Sverige, för gärningar han begått som legosoldat i krigets Jugoslavien.

Magnus Elving och hans team har nu utrett anklagelserna mot Lundin Oil/Petroleums företagsledare i över fyra år. För många av offren är just viljan hos åklagaren att utreda företagets inblandning, en slags upprättelse i sig. Offren tas på allvar. Blir det huvudförhandling får flera av dem höras offentligt. Lundin Oil förnekar gärningarna. Ingen form av kompensation har heller utdelats – det hade nästan varit att erkänna skuld. Om undersökningen läggs ned står offren, genom de organisationer som företräder dem, redo att stämma bolaget i en civil process, advokater är redan tillfrågade. I grunden menar företrädare för offren att den svenska staten/regeringen borde träda in och bidra med kompensation – även om Ian Lundin och Alex Schneiter döms, kommer det medföljande skadeståndet aldrig bli tillräckligt stort för att kompensera alla som drabbats. Frias företagsledarna uteblir helt kompensation.

Utredningen mot Lundin Oil är självklart besvärande för företaget – men det allra största problemet runt om i världen är att brott begås med straffrihet och att offren lämnas rättslösa. En dom – i Sverige eller i Frankrike – skulle sannolikt ha enorm effekt på företags beteende i framtiden. Mycket tyder på, trots svårigheter att utreda företags inblandning eller delaktighet i människorättsbrott, att vi lär få se fler utredningar av detta slag i framtiden.

Anna Wigenmark

Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du detta. 

Scroll to Top