CIA-tortyren avslöjad – men vem får veta?

USA:s brutala metoder i »kriget mot terrorismen« kommer allt mer i dagen. Bör verkligen Säpo samarbeta med CIA, undrar Anna Wigenmark..

I många år har människorättsorganisationer i USA försökt bedriva rättsprocesser för personer som torterats, frihetsberövats utan rättegång och till och med dödats i kampen mot terrorismen. Syftet har varit att ge offren upprättelse, men i sin kamp för rättvisa krävs också ansvarstagande. Det kan handla om fångar på Guantanamo eller Abu Ghraib, eller personer som plockats upp runt omkring i världen av CIA-agenter och illegalt förts till platser där de blivit torterade och förhörda, så kallade extra ordinary renditions. Organisationerna begärt ut dokument från säkerhetstjänsterna eller från administrationen med hjälp av FOIA (Freedom of Information Act).   Ett resultat av detta är tortyrrapporten Torture Report, en förfärande sammanställning av USA:s tortyrprogram.

Trots att det vimlar av utredningar och information – även från Sverige rörande de två egyptiska asylsökande som avvisades till tortyr i Egypten i december 2001 – som visar på CIA:s inblandning, våldsanvändning och övergrepp i kampen mot terrorismen har inte ett enda offer för våldet fått höras i amerikanska domstolar. USA har vägrat att medverka i de utredningar som olika länder (förutom Italien bland annat också Kanada) eller Europarådet gjorde och de inhemska domstolarna har kastat ut alla försök att pröva frågan med hänvisning till nationella säkerhetsintressen. Sedan president Obama tillträdde har dock vissa tidigare tillåtna former av förhörsmetoder förbjudits, exempelvis waterboarding. Och för sex år sedan tillsattes en arbetsgrupp i senaten som under stor sekretess utrett CIA:s aktiviteter i kampen mot terrorismen mellan 2001 och 2006. Nu är gruppen färdig med sitt arbete, men det är i skrivande stund oklart om resultatet kommer att offentliggöras. Ordföranden för arbetsgruppen har sagt att utredningen visat att CIA fört kongressen och senaten bakom ljuset, att information kring personers farlighet överdrivits liksom själva nyttan med den information som man fått ut från tortyren. Torterarnas viktigaste försvar är som bekant alltid att våldet behövs för att stoppa ytterligare terrorhandlingar. Frågan om offentliggörande ligger nu hos administrationen som dessvärre vänt sig till CIA om synpunkter på vilka delar –om några – som kan offentliggöras eller tillåtas att användas. Det visar hur svårt det är att bryta en ond cirkel och hur lätt det är att vilja gömma brott bakom säkerhetsaspekter.

Det är svårt att tro att rapporten kommer att offentliggöras i sin helhet men för de personer som torterats och berövats sin frihet är det naturligtvis tillräckligt om informationen nu kan användas i processer med syfte att ge någon form av upprättelse. Men det skulle också ha betydelse i processer där liv står på spel, det visar inte minst den charadliknande process som idag förs vid militärkommissionen på Guantanamo. Där är den åtalades möjlighet att försvara sig kraftigt försvagad eftersom fångarna bara ytligt kan lyfta fram tortyren, trots att det kan påverka både straffets omfattning och kanske rent av helt fria om de erkännanden som gjorts är en konsekvens av behandlingen.

För allmänheten och förtroendet för CIA – och för presidenten – kan det säkert krävas en större offentlighet av rapporten och rimligtvis bör det följas av ett utkrävande av ansvar. Även på hög nivå.

För Sveriges del väcker det naturligtvis återigen frågan om hur och med vilka säkerhetstjänster man ska samarbeta, vilka garantier man bör ställa på att information är korrekt och att tortyr inte används för att få fram den. Hittills har både den förra och den sittande regeringen understrukit hur viktigt samarbetet med USA är och att man litar på Säpos kontroller. Senatens rapport lär av allt att döma visa att nog också Säpo förts bakom ljuset. Frågan är vad det bör och kan få för konsekvenser.

Anna Wigenmark
Publicerad i Ordfront magasin nr 3-4 2014