En lag för barn

Den 1 januari blev barnkonventionen lag i Sverige. Får barn fler rättigheter nu? Får fler barn rättigheter? Eller kan det istället innebära en större rättsosäkerhet för barn i Sverige? Anna Wigenmark reder ut vad som förändras. 

Redan 1924 kom Genevedeklarationen om barnets rättigheter.  När sedan Förenta Nationerna var på plats och det som idag kallas för Bill of Rights –»Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna« och senare »konventionerna om de medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna«, lyfts skyddet för barns rättigheter fram i egna artiklar. Med tiden blev det allt mer tydligt att rättighetsstadgan inte lyckades skydda alla grupper i samhället och så småningom restes krav, först på en särskilt traktat för kvinnors mänskliga rättigheter, och sedan även för barns rättigheter.

Kvinnokonventionen ansågs initialt kunna stärka och synliggöra även barns rättigheter, men på samma sätt som Bill of Rights inte såg kvinnors rättigheter, såg inte kvinnokonventionen barns rättigheter. Ytterligare ett internationellt  regelverk behövdes för att tydliggöra barns rättigheter. Sverige fick en viktig roll i framtagandet av en separat barnkonvention och var en av de första staterna att underteckna och ratificera konventionen 1989. Den är idag den internationella rättighetskonvention som överlägset accepterats av flest stater.

Några av de viktigaste reglerna i det avtalet var barns rätt att bli hörda, och staternas skyldighet att alltid agera för barnets bästa. Precis som kvinnokonventionen innehåller barnkonventionen såväl ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som medborgerliga och politiska. Konventionen räknar upp en rad områden med rättigheter specifika för barn, även barn med särskilda utmaningar, som asylsökande
barn, och barn med funktionsvariation.  Men det brukar sägas att vitsen med konventionen inte är de olika reglerna var för sig utan att den ska tolkas holistiskt – att man vid en bedömning av om en kränkning skett ska ta hänsyn till alla rättigheterna som en helhet.

För att kunna ratificera en konvention krävs att en stat går igenom sin egen lagstiftning och undanröjer de hinder som eventuellt kan finnas för att landet ska kunna följa konventionen. Om en stat anslutit sig till en konvention är det aldrig en ursäkt att säga att det finns nationella regler som är motstridiga och att man därför inte kan följa konventionen.  Om en stat tycker att befintlig lagstiftning inte helt lever upp till konventionens krav, kan reglerna i konventionen ges plats genom »transformering«. Enkelt förklarat är det att föra in reglerna i redan antagna lagar, skriva om eller skriva nytt. Eller att inkorporera den. Att inkorporera betyder helt enkelt att hela konventionen lyfts in som en egen lag. Så gjorde Sverige 1995 med den europeiska konventionen om skydd för mänskliga fri- och rättigheter. Och den 1 januari i år har detta skett med barnkonventionen. Den viktigaste skillnaden mellan att transformera och inkorporera är att i det senare fallet går konventionen att åberopa i domstol. Man behöver inte gå omvägen via en annan lag.

Men en inkorporering innebär ingen skillnad för innehållet i konventionen. Det är samma rättigheter nu som tidigare. I februari 2020, såsom i december 2019, ska alla barn på svenskt territorium omfattas av den. Svenska domstolar och myndigheter har i sitt beslutsfattande sedan länge varit tvungna att ta hänsyn till de internationella åtaganden som Sverige gjort när det gäller mänskliga rättigheter, även barnkonventionen. Det kallas för fördragskonform tolkning och innebär att domstolarna ska tolka svensk lag i ljuset av de internationella konventionerna.

Det är dock tveksamt ifall detta verkligen sker. Eller i alla fall om det sker i tillräckligt hög grad. Om det sker så är det inte något som särskilt ofta syns i domarna eller besluten. Det finns också fortfarande en uppfattning hos många jurister att de är satta att tillämpa är svensk lag – inte internationell. MR-regelverket får därför sällan det genomslag som det enligt folkrätten ska ha. Att Europakonventionen blev svensk lag var egentligen ett utslag av att Sverige inte hade ett fullgott system för att tillämpa rättigheterna i traktatet. Det blev framförallt synligt i alla de domar från Europadomstolen rörande Sverige som rörde rätten till en korrekt rättegång. Till slut tog Sverige det ovanliga steget att göra traktatet till svensk lag.

Många organisationer, såsom Ordfront, har genom åren krävt att Sverige ska inkorporera även övriga grundkonventioner som redan ratificerats. Men det finns en viktig skillnad mellan FN:s konventioner och Europarådets. Som ansluten till Europakonventionen tillåter en stat även att enskilda medborgare klagar till Europadomstolen om de upplever att deras rättigheter blivit kränkta. Och genom anslutning till Europakonventionen förbinder sig dessutom staterna att följa domstolens domar – som kan innebära både skadestånd och rättelse att förhindra att liknande kränkningar att ske igen. Sådana domstolar finns inte i FN-systemet.

Det ska dock framhållas att alla konventioner har en oberoende granskningskommitté kopplad till sig som i många fall kan pröva enskilda klagomål. Och Sverige tillåter att individer vänder sig till kommittén mot tortyr, människorättskommittén (medborgerliga och politiska rättigheter), rasdiskriminerings-kommittén och kvinnokommittén. Sverige har till och med stoppat utvisningar som tortyrkommittén kommit fram till skulle kunna leda till tortyr.

Granskningskommittéerna har dessutom en viktig roll i tolkningen av reglerna. Vad betyder rätten till bostad, rätten till hälsa? Kommittéerna utarbetar kommentarer kring nästan varje enskild rättighet. Dessutom granskar de hur konventionsstaterna efterlever sina åtaganden. Men det svenska förtroendet för konventionskommittéerna är svajigt. Kommittéerna har anklagats för att vara politiska och kritiserats för att göra fel-bedömningar. Och den svenska regeringen har många gånger rakt av struntat i kritik – men också, i andra fall, lovat bot och bättring. Rent rättsligt är inte staterna förpliktigade att följa kommittéernas beslut, men samtidigt har ICJ, International Court of Justice, sagt att kommittéernas beslut väger mycket tungt när det gäller uttolkningen av rättighetskonventionerna.

Det märks en tydlig skiljelinje kring vem som har rätt att bedöma om rättighetskränkningar skett eller inte, när det kommer till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här är Sverige försiktigt med att överlämna jurisdiktion till FN:s granskningskommittéer. Visserligen tillåts kvinnokommittén och rasdiskrimineringskommittén pröva fall, men Sverige har gjort motstånd mot både ESK-konventionens individuella klagomålsförfarande och barnkonventionens – båda uttryckta i tilläggsprotokoll. Sverige har inte anslutit sig, eller sagt att man kommer att göra det. Snarare tvärtom. Inte heller har Sverige valt att ge Barnombudsmannen rätt att pröva enskilda ärenden rörande kränkningar av barnkonventionen.

Så den i Sverige nyinförda lagen får inte samma ställning som Europakonventionen, som ju genom att lagen är grundlagsfäst blivit en lag mellan grundlag och vanlig lag. Barnkonventionen blir bara vanlig lag. Och frågan är hur den ska ses i relation till andra lagar? Kommer den att ses som lex posterior, senast antagen, eller lex specialis, att den på grund av sin karaktär ska få företräde? Sannolikt kommer det att bli olika, beroende på vilken lag den konkurrerar med. Många remissinstanser, framförallt de juridiska fakulteterna och domstolarna, påpekar att det är en rättssäkerhetsbrist att konventionen inte har en överprövningsinstans kopplad till sig – och jämför med Europakonventionen och dess domstol. Därmed inte sagt att instanserna vill se en ordning där barnkommitténs utslag får prejudikat, utan snarare som skäl till varför barnkonventionen inte bör bli lag.

Den svenska regeringen, med stöd från många frivilligorganisationer, menar att inkorporeringen är en viktig signal som visar att regeringen tar barns rättigheter på allvar och att man faktiskt är missnöjd med att konventionen varit alltför osynlig i rättstillämpningen. Barnrättighetsutredningen, som skulle utreda hur inkorporeringen skulle gå till, granskade särskilt fyra områden; barn i migrationsprocessen, stöd och service till barn med funktionsnedsättning, barn som bevittnat våld inom familjen och barn som utsatts för våld inom familjen och kom fram till att det finns »tydliga brister i förhållande till barnets rättigheter enligt konventionen«.

Det sannolika var, konstaterade kommittén, att det samma gäller inom flera andra områden. Utredningen konstaterar att bristerna är tydligast i fråga om principen om barnets bästa och barnets rätt att få uttrycka sina åsikter. Och FN:s barnrättskommitté har också funnit allvarliga brister. Efter den senaste granskningen 2015 uppmanades Sverige att:

  • Skydda alla barn i Sverige mot diskriminering.
  • Att utreda barnets bästa i asylärenden och socialtjänstutredningar.
  • Att förbjuda isolering av barn på institution.
  • Att se till så att anmälningsplikten fungerar när barn far illa.
  • Att stärka skyddet för barn mot sexuell exploatering.
  • Att undersöka orsakerna till barnfattigdom.
  • Att ändra utlänningslagen så att barn hörs i asylprocessen.
  • Att garantera att inget barn i samhällsvård utvisas tillsammans med föräldrar som barnet behöver skyddas från.

Den viktigaste förändringen från 1 januari i Sverige blir ändå den att det nu går att gå till domstol i Sverige med åberopande av enbart barnkonventionen, även om den möjligheten tonas ner något i förarbetena. Det regeringen främst tänker sig är en ordning som i hög grad liknar den som råder idag, att barnkonventionen blir ett stöd vid tillämpningen av andra lagar. Men med den mycket stora förändringen att det inte längre går att strunta i den och att barn äntligen ses som rättighetsbärare. Åtminstone i Sverige. Det borde ge en viss positiv effekt.

Anna Wigenmark


Vill du läsa mer om bakgrunden till kvinnokonventionen och medborgerliga och politiska rättigheter? Läs här