En o(v)färdig utredning

Det är ett både upprörande och felaktigt resonemang som den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson, lämnar i sin utredning »Framtid sökes – Slutredovisning för den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare« ( SOU 2016:6).

Tyvärr visar rapporten hur långt det offentliga Sverige tydligen är i förståelsen för internationell rätt och den visar tydligt hur svårt det är för EU – och för de enskilda länderna i unionen – att ta ansvar för de mänskliga konsekvenserna av sina egna, viktigaste hörnstenar; den fria rörligheten för kapital, tjänster, arbete och människor. I realiteten existerar den fria rörligheten endast för friska och arbetsföra människor , det är en missuppfattning att den skulle existera mer än bara på papper för fattiga människor utan arbete och med små möjligheter att finna ett fast arbete. Utredaren tycker sig följaktligen kunna slå fast att tiggande EU-migranter inte har någon rätt till socialt eller ekonomiskt bistånd, utom i allra bästa och enstaka fall nödbistånd. Den uppmaning som utredaren skickar med är att vi därför istället borde göra allt vi kan, inklusive avstå från att ge pengar till människor som tigger, för att hjälpa människor på plats i sina hemländer. Så egentligen handlar hela utredningen om att hitta lösningar på hur vi här i Sverige ska slippa obehaget av att se fattiga människor i vårt fina välfärdsland – om vi inte ger, åker de hem igen. Men faktum är ju att väldigt få här i Sverige ens hade brytt sig om romernas situation i Rumänien eller Bulgarien om inte några av dem utnyttjat sin rätt att komma hit och dessutom vågat exponera sin utsatthet.

Men eftersom utredaren utgår enbart från den fria rörligheten, drar han både fel och farliga slutsatser om vilka rättigheter EU-migranter har. Inte heller lyckas han redovisa hur många av just de fattiga EU-migranterna som faktiskt också utnyttjar eller försöker utnyttja sina rättigheter, och då även de ekonomiska och sociala. Sådana siffror hade väl ändå varit lite relevanta i sammanhanget eftersom möjligheten att neka bistånd enligt EU-rätten grundar sig på principen om att inte bli en orimlig belastning för det sociala biståndssystemet i värdlandet. Andra utredningar visar dock att det är långt ifrån en önskan om att få olika former av ekonomiska bidrag (barnbidrag, bostadsbidrag, pensionstillägg mm) som lockar människor att migrera inom EU. Av de intervjuer som utredaren själv plockar fram märks inte alls någon sådan »baktanke«. Det handlar istället om att försöka få ihop pengar på gatan eller i bästa fall försörja sig med småjobb. De fall som nått EU-domstolen har inte heller handlat om människor som tigger på gatan, utan om människor som varit bosatta en tid i ett annat EU-land än sitt hemland och därför anser sig ha rätt till samma sociala trygghet och sociala bistånd som medborgarna.

Utredaren missar dessutom målet när han hänvisar enbart till EU-rätten (om nu alla förstod att det är vad han gör) och inte nämner vare sig den Europeiska sociala stadgan, FN:s allmänna förklaring eller FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Sverige har anslutit sig både till stadgan och till ESK-konventionen, förklaringen är tvingande, och Sverige har därmed en skyldighet att erbjuda alla som befinner sig inom landets jurisdiktion (läs i princip gränser) rättigheter som bostad, mat, hälsa och socialt bistånd. De rättigheter som beskrivs där är sällan enbart nödbistånd.

Den EU-rätt som utredaren hänvisar till vilar som nämn på rätten till fri rörlighet och på rätten till likabehandling för alla EU-medborgare. När utredaren säger att utsatta EU-medborgare inte har rätt till sociala förmåner och bistånd så är han ute på väldigt tunn is. Det EU-domstolen har prövat är om EU-medborgare som inte har uppehållsrätt har rätt till samma sociala förmåner som medborgarna i det land där de bor. Det är långt ifrån samma sak som att inte ha några sociala förmåner alls. Domstolen har också bara prövat staternas skyldigheter och EU-medborgarnas rättigheter enligt EU-rätten (och då inte ens EU:s rättighetsstadga) – det finns ingenting i EU-rätten som förbjuder eller förhindrar en stat från att gå längre i sitt åtagande gentemot fattiga EU-medborgare. Direktiv och förordningar kring den fria rörligheten och ett gemensamt socialt trygghetssystem säger också tydligt att det är upp till varje enskild stat att avgöra vilken form av bistånd man vill ge under de första tre månader som EU-migranter befinner sig i landet.

Det intressanta är att parallellt med EU-domstolens domar sker andra prövningar inom Europa, men utanför EU, om liknande frågor men då baserat på andra rättighetsregler – främst den ekonomiska, sociala stadgan. 2014 fälldes till exempel Nederländerna av stadgans granskningskommitté eftersom landet bland annat enligt lag mekat utländska medborgare (EU- eller tredjeland) utan uppehållsrätt tillgång till bland annat härbärgen och medicinsk/ekonomisk assistans. Rättigheterna till exempelvis bostad, medicinsk och ekonomisk assistans och hälsovård mm gäller för alla som befinner sig i ett land – precis som fallet är med FN:s ESK-konvention. Kommitténs beslut visar att det finns gränser både för statens skyldigheter och individens rättigheter enligt stadgan, men att exempelvis rätten till bostad ändå måste tolkas som mer än bara ett tak över huvudet och att en stat inte utan vidare kan avhysa framförallt barnfamiljer. Och förutom att hemlösa icke-medborgare inte kan utestängas från härbärgen måste boendet vara utrustat på ett sätt som möter grundläggande krav på sanitet, rinnande vatten, säkerhet, värme och belysning.

Precis som FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, understryker Europeiska sociala kommittén den betydelse ESK-rättigheter har för en människas grundläggande värdighet och att rättigheterna tillkommer även människor som befinner sig i ett land utan tillstånd. Att utesluta migranter utan uppehållstillstånd från basala rättigheter placerar dem i en oacceptabel och rent livshotande situation. Dessutom påminner kommittén om att medlemsstaterna har ett uppdrag att motverka att människor utsätts för extrem fattigdom och utsatthet. Men allt sådant resonemang lyser med sin frånvaro i utredarens rapport.

I alla de här sammanhangen är det dessutom viktigt att komma ihåg ett par saker: ett land kan aldrig friskriva sig från skyldigheter enligt en internationell konvention bara för att man har en nationell lagstiftning som begränsar rättigheterna. Då får man ändra på den nationella lagen. En rättighet kan aldrig bara vara en rättighet på papper – om tillämpningen utesluter grupper från rättigheter så är det ett konventionsbrott hur som helst.

Alldeles oavsett all den juridik som omgärdar frågan om EU-migranters rättigheter borde det säga sig självt att ett la nd inte kan ha ett system där man först skriver under på att alla har rätt till hälsa, utbildning, mat, bostad, socialt bistånd mm – och sedan skriver dit »fast inte fattiga EU-migranter«. Jag tror att till och med min sjuåring därhemma förstår hur orimligt det är.

ANNA WIGENMARK