Förbjudet att hjälpa

I auktoritära länder som Ryssland, Turkiet och Kina har länge människorättsorganisationer setts som fiender till staten. Men nu börjar samma hända i Europa och USA, i flyktinghatets spår. Idag hotar stränga straff de som försöker hjälpa människor i yttersta nöd, till havs eller i brännande öknar.

Utanför ett härbärge i Ajo, Arizona går ett vandringsstråk från den mexikanska gränsen in i USA. Det är ett extremt torrt, ökenliknande område. Sommartid med temperaturer över 40 grader, vintertid isande kallt, trots breddgraden. Hit tar sig vare år, månad, vecka, dag, människor på flykt från fattiga och konfliktfyllda länder söderöver; Honduras, Nicaragua, El Salvador, Venezuela. Familjer med barn, ensamstående, unga och gamla – människor med ett desperat hopp om ett bättre liv, ofta flyr de våld och förföljelse. De är på väg mot den stora, väl etablerade svarta arbetsmarknaden i USA. De klättrar över berg, genom kraftig taggtråd, in i ett område så kargt och torrt att många går under. Eftersom mer humana vägar över gränsen täpptes igen redan under Clintons tid, är det här den väg människor tvingas ta. Sedan 2001 har över 3000 kroppar återfunnits i området. Men det kan vara många fler – mörkertalet misstänks vara stort.

Här, i och omkring Sonoraöknen, har den kristna organisationen No More Deaths verkat sedan början av 2000-talet. Dess syfte är att rädda liv. Men tyvärr ingår i deras sysslor också att räkna kroppar. No More Deaths placerar ut vatten och andra förnödenheter i ökenområdet. Ingen klarar av att bära med sig vatten så här långt och djupt in i flykten. Vattendunkarna har för många varit skillnaden mellan liv och död. Och de små meddelandena på vattenbehållarna är ämnade att få de flyende att hålla ut; »Ja! Det kommer att gå!« »Må Gud välsigna din resa«, »Håll modet uppe!«.

Vattnet och konservburkarna med bönor (för saltet och kalorierna) har varit räddningen för tusentals som sökt sig över gränsen. Men idag möts de istället av
tomma dunkar och förstörda burkar. Förnödenheterna förstörs och livräddarna åtalas. Exempel ska statueras, och ett av dem är Scott Warren. Scott, som är geografilärare, åtalades för att ha gett skydd, vatten och mat till två unga män som tagit sig igenom öknen och fram till härbärget i Ajo. 23-årige Kristian Perez-Villanueva från El Salvador och 20-årige José Sacaria-Goday från Honduras greps tillsammans med Warren. Hjälparbetaren åtalades för medhjälp till människosmuggling och för att ha konspirerat för att undanhålla de två unga männen från gränspolisen. Åklagaren yrkade på 20 års fängelse.

I somras hölls huvudförhandling i målet, men rättegången ogiltigförklarades eftersom juryn inte kunde enas – 8 av de 12 jurymedlemmarna ville fria honom helt. Det kunde ha slutat där. Men det amerikanska justitiedepartementet beslutade sig för att gå vidare med en ny rättegång. Han åtalas inte längre för konspiration, ändå riskerar Scott Warren 10 års fängelse. Beslutet att ta fallet vidare är politiskt, och helt tydligt ämnat att avskräcka hjälparbetare från att fortsätta sitt arbete. Anklagelserna är så grundlösa att Amnesty International förklarat att Scott Warren, om han döms, blir en samvetsfånge, och organisationen kommer att kräva hans omedelbara frigivning. Hans fall prövas i domstol i november i år.

Åtalet mot Scott Warren kom nästan samtidigt som världen nåddes av rapporter om de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i USA. Om hur barn separeras från sina föräldrar och hur det saknas mat, sjukvård och sanitet i lägren. President Donald Trump har valt att i princip inte kommentera förhållandena alls, istället ägnade han sig åt att kritisera Sverige för gripandet av artisten Asap Rocky. Men hans negativa inställning till migranter är välkänd, han gick till val med att lova att bygga en mur mot Mexiko, han inledde sin presidentperiod med att införa inreseförbud för framförallt medborgare i muslimska länder och han har till och med uppmanat vissa politiker i den amerikanska kongressen att »åka hem«.

Utfallen mot No More Deaths är bara ett av många mot enskilda eller människorättsorganisationer som ägnar sig åt att ge stöd, skydd och förnödenheter till
migranter. Och det är inte bara i USA som de folkrättsvidriga och människofientliga angreppen pågår. I vissa fall sker det för till synes legitima orsaker; skydd av landets gränser, mot internationell kriminalitet och terrorism eller människosmuggling eller till och med för att reglera invandring och lösa inhemska integrationsproblem. I andra fall förs kriget mot allas lika värde och rättigheter oförblommerat som just exakt vad det är: som ett angrepp mot dem som inte anses vara lika mycket värda.
Radikalnationalism, högerextremism och i vissa fall öppen fascism vinner mark på att göda hatet och misstänksamheten mot »de andra«. Den negativa inställningen mot dessa andra märks på alla kontinenter och det lämnar redan utsatta minoritetsgrupper utan skydd och rättigheter. Författaren Arundhati Roy skrev nyligen en uppmärksammad artikel i New York Times om hur fascismen breder ut sig i ett Indien som självsvåldigt »annekterat« Kashmir och numera kan terroriststämpla nästan vem som helst – i alla fall om de är muslimer.

I EU – där varje medlemsstat måste visa att det erkänner alla människors lika värde för att få tillträde, men som inte vill eller har förmåga att utesluta stater som uppenbarligen agerar helt tvärtemot grundläggande liberala demokratiska värderingar när de väl fått bli medlemmar i klubben – har åter fascistiska och radikalnationalistiska strömningar fått fäste i nationella parlament och regeringar. Ungerns premiärminister Viktor Orbán tvekar inte när han kallar afrikanska flyktingar för »de nya slavarna«, migranter för »gift« eller hellre säger »invasion« än migration. Den »Stop-Soros«- lag som instiftats i Ungern har visserligen fått massiv kritik såväl av EU-kommissionen, FN och Europarådet men än så länge inte diskvalificerat landet från unionen.

Genom lagen har främjande och stöd till irreguljär migration blivit ett brott – all slags stöd till papperslösa migranter har i princip kriminaliserats. Gärningsbeskrivningen är så öppen och så omfattande att det till och med skulle kunna vara brottsligt att ge mat åt en papperslös eller delta i demonstrationer för migranters rättigheter. Orbáns paranoida hat mot miljardären George Soros, av ungersk härkomst och Förintelseöverlevare, har drabbat de organisationer som bedriver demokrati- och människorättsarbete och som finansierats av miljardären. Enligt Orbán försöker Soros underminera Ungern genom migration – om Soros får som han vill kommer landet och övriga Europa översvämmas av muslimer och förvandlas till oigenkännlighet. Orbáns svar är att verka för den liberala demokratins undergång – till förmån för en (europeisk) »kristen« demokrati. Att stoppa invandringen till Europa blir för honom ett självklart steg på vägen. Och han har vänner inom EU som strävar åt samma håll och som med antisemitiska förtecken delar hatet mot Soros (som för övrigt är slagpåse även för den amerikanska högern). Tillsammans med (numera f.d.) inrikesminister Salvini från Italien förklarade Orbán 2018 att de skapat en anti-immigrations front.

»Vi vill skydda våra gränser. Vi ska bekämpa sådan pro-migrationspolitik som bedrivs av Macron och Soros«, sa Salvini efter att de båda nationalistledarna mötts på Malta sommaren 2018. Salvini har stått vid sitt ord. Han har vägrat att registrera privatchartrade räddningsfartyg och mer eller mindre tömt Medelhavet på alla räddningsinsatser från civilsamhället. De få skepp som fortfarande verkar har under lång tid förhindrats att lägga an vid någon italiensk hamn – och när så väl har skett har Salvini krävt löften från övriga Europa om att ta emot migranterna. Istället har han verkat aktivt, och stolt, för att få EU att överlämna Search and Rescue – SAR – uppdraget till Libyens kustbevakning. Men då för att föra tillbaka migranterna till ett Libyen som mer eller mindre är i krigstillstånd och som anklagas för allvarliga övergrepp av migranter. En överenskommelse som öppet strider mot det absoluta förbudet att skicka en person till ett land där de riskerar tortyr, och som helt fråntar den enskilde möjligheten att utnyttja sin rätt att söka skydd undan förföljelse. För det brottet är EU ansvarigt.

Det finns dock en stor skillnad mellan Salvinis och Orbáns syner på migrationspolitik. Salvini vill se att övriga EU ska ge löften om att ta emot de migranter som räddas på Medelhavet och sätts i land i Italien. Victor Orbán vill inte att de ska få tillträde hit alls. Och även om det ligger gemensamma, negativa, värderingar av icke-europeiska människoliv bakom bådas uppfattning, är Salvinis inställning något mer försvarbar. Det finns ingen fungerande gemensam asylpolitik i EU i dag och med regler om att asylsökande alltid ska söka asyl i det första land som de reser in i (Dublinförordningen) och när flera länder med Ungern i spetsen motsätter sig en omfördelningsregel som i realiteten innebär ett undantag från samma regel, ja, då är det i Italien, Grekland, Spanien som de flesta migranter tvingas söka skydd och asyl. Och där fungerar de överbelastade systemen mycket dåligt.

Sett till antalet människor som är på flykt undan krig och förföljelse runt om i världen – enligt UNHCR 70,9 miljoner – så är det väldigt få som försöker nå EU eller USA. De allra flesta finns i flyktingläger i det egna landet eller i grannländer. De risker som människor tvingas ta för att hitta en fristad i ett annat land är för de flesta av oss ofattbara. Det finns inga säkra siffror men enligt UNHCR och IMO (International Organization on Migration) så har hittills i år 1 781 människor dött under resan till ett säkrare land. 909 av dessa har drunknat i Medelhavet, 266 omkommit vid gränsen mellan Mexiko och USA. De drunknade på Medelhavet är visserligen färre än åren 2015-2018, men även resorna har också blivit färre, bland annat på grund av avtalen med Libyen – och sedan tidigare Turkiet. Sett i relation till att resorna blivit färre är dödligheten istället större. En viktig orsak är att de räddningsinsatser som verkar på Medelhavet är otillräckliga. Sedan den italienska insatsen Mare Nostrum lades ned har EU inte kunnat erbjuda något lika effektivt. Samtidigt motarbetas, förbjuds och kriminaliseras frivilliga insatser, trots att behovet av fler räddningsinsatser är högst reellt och akut.

Den 25 juni i år trotsade kapten Carola Rackete på Sea Watch 3 Italiens förbud att lägga an vid hamnen i Lampedusa. Ombord fanns då 42 migranter som drygt två veckor tidigare plockats upp ur havet av Rackete och hennes manskap på Sea Watch 3. Migranterna hade lyckats ta sig till internationellt vatten från Libyen på en gummiflotte och befann sig nu i sjönöd. Seawatch har gjort räddningsinsatser sedan 2015 – organisationen har räddat över 30 000 liv. Antingen genom att de upptäckt en nödsituation till havs själva eller genom att de blivit hänvisade till en insats via sambandsorganet MRCC (Maritime Rescue Coordination Centre). Ofta flyttas flyktingar över från Seawatchfartyget till andra organisationers fartyg som sedan för dem i hamn – och Seawatch fortsätter att patrullera till sjöss, ned mot den Libyska kusten. Men den 12 juni när de afrikanska migranterna plockades upp, fick Rackete och Sea Watch 3 inte det gensvar de behövde. Efter några dagar plockades ett tiotal flyktingar upp av kustbevakningen men övriga fick stanna kvar på skeppet. Förhållandena blev svårare för varje dag som gick. Migranternas fysiska och psykiska tillstånd försämrades påtagligt och Rackete fruktade att några av dem skulle försöka ta sina liv. Kasta sig ut i havet. »För människor som inte kan simma är det samma sak som självmord«, förklarade hon.

Båten väntade länge på internationellt vatten med hopp om att få en inbjudan från något europeiskt land. Men ingen inbjudan kom och Salvini vägrade släppa fram skeppet så länge han inte fick en garanti om att migranterna omedelbart skull tas emot av ett annat EU-land. Istället hänvisade han fartyget till Tripoli i Libyen. Men Sea Watch 3 vägrade – flera av dem de räddat hade just tagit sig därifrån. Det hjälpte inte heller att EU-kommissionen förklarade att internationell rätt kräver att människor som räddats ska föras till en säker hamn och att Tripoli inte längre kunde anses vara en säker plats för migranterna – Salvini vägrade ändå att ge sitt tillstånd. Kommissionen angav heller inget alternativ. Den italienske inrikesministern skickade istället ut en polisbåt till Sea Watch 3 för att förtydliga förbudet. Om kaptenen försökte ta sig in på italienskt territorialvatten så riskerade hon böter på upp till 50 000 Euro. Den 25 juni trotsade kaptenen Salvini och förde Sea Watch 3 till hamnen i Lampedusa. Hon greps omedelbart och båten beslagtogs. Eftersom hon tvingats ta sig förbi ett par tullbåtar på vägen, som tryckts upp mot en brygga menade Salvini att hon riskerat italienska tjänstemäns liv. Hon hade begått »en krigshandling« menade han och Rackete placerades i husarrest anklagad för medhjälp till illegal immigration. En nöjd Salvini twittrade: »Förbrytare gripen. Piratskepp beslagtaget. Höga böter för utländsk NGO. Migranter fördelade till andra europeiska länder. Uppdraget slutfört« En månad senare släpptes Rackete på fri fot efter beslut av en italiensk domare som konstaterar att inget brott har begåtts, inget våld har använts, inget frihetsberövande krävs i väntan på huvudförhandling. Salvini söker dock fortfarande fängelse för Rackete och kravet är 20 års fängelse.

Racketes och Warrens öden delas av andra vars samvete fört dem till oländiga och dödliga passager för att där – göra vad de kan – för att rädda liv och stå upp för människovärdet; Brandmannen Miguel Roldán, studenten Sara Mordini, sjökaptenen Pia Klemp, aktivisten Sean Binder. Vi har länge sett hur  människorättsorganisationer klassificerats som fiender till staten i auktoritärt styrda länder som Ryssland, Turkiet, Kina. Men nu är det demokratier som angriper civilsamhället. Mellan 2015 och hittills 2019 har minst 158 personer som medverkat i räddningsaktioner blivit åtalade för allvarliga brott som medhjälp till människosmuggling ibland tom terrorism. 16 organisationer omfattas. 11 länder i Europa har väckt åtal, bland annat Danmark, Italien, Grekland, Spanien, Frankrike.

Åtalen har mötts av allvarlig kritik från både internationella människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch, men även från kommittéer, experter och kommissionärer vid FN och Europarådet. »Det kan aldrig vara kriminellt att rädda liv«, konstaterar de och understryker att det är tvärtom – en sjökapten måste ingripa, en stat måste ta emot människor från förlista fartyg. Att förhindra civila räddningsbåtar sätter tusentals människors liv på spel, konstaterar experterna.

– De här åtalen kan komma att få en skrämmande effekt på försvaret av migranters rättigheter och på civilsamhället i stort, tror Michel Forst, särskild rapportör för människorättsförsvarare. Under hösten och vintern genomförs några av de viktigaste huvudförhandlingarna – åklagare har möjlighet att välja en mjukare väg, domare kan välja att fria av humanitära skäl. Det politiska hotet ligger kvar.

Källor:
foreignpolicy.com
mediterranearescue.org
theguardian.com
amazonaws.com
amnesty.org
independent.co
europarl.europa.eu
hrw.org
www.vox.com
ohchr.org
europa.eu
helsinki.hu
dw.com
dw.com
resoma.eu
unhcr.org
democracynow.org