Förutbestämt val i Ryssland

När du läser det här vet du säkert hur det har gått – valet till Duman är över och Enade Ryssland står som – överlägsen – segrare.  Valsegern blir övertygande, inte på grund av att det saknas oppositionella partier, men den demokratiska oppositionen är splittrad och folkets stöd för Putin och hans parti är – enligt sifforna – väldigt stort. Ändå tappade Enade Ryssland platser i Duman vid det senaste valet 2011 – då framförallt till Kommunistiska partiet, men även Ett rättvist Ryssland och det ultranationalistiska Liberaldemokraterna gick framåt på bekostnad av Enade Ryssland.  Samtidigt präglades valet av fusk och röststöld och, kanske framförallt, enorma protester för ökad demokrati och frihet i landet. Protester som tilltog vid presidentvalet 2012 och kulminerade vid återinstallationen av Putin den 6 maj. Demonstrationerna slogs hårdhänt ned och sedan dess har yttrande- och samlingssfriheten effektivt strypts och styrts från Kreml. Partipropaganda dominerar i de statskontrollerade medierna – journalister hotas, mördas eller flyr landet. Efter 2012 har vi åter börjat se politiska flyktingar anlända till Europa, flera av dem till Sverige. Oppositionella tankar har effektivt brutits ned av regimen. En av Putins främsta politiska kritiker, Boris Nemtsov, mördades på öppen gata i februari 2015. Och en lång rad, ofta unga, kritiker sitter eller har suttit flera år i fängelse på grund av att de demonstrerade mot valfusk och presidentdominans. Vi kallar dem för Bolotnajafångarna – Ordfront har bedrivit kampanj för deras rättigheter och frigivande sedan 2013.

När det här skrivs är valet till Duman ett par veckor bort, ändå känns det riskfritt att gissa på en stor valseger för Enade Ryssland. Skillnaden i klimat 2011 och 2016 är enorm. På bara några år har snaran dragits åt och idag vågar, väljer, allt färre att protestera mot orättvisorna i landet.  2011 såg det annorlunda ut.

– Det var en fantastisk känsla, som om vi tillsammans verkligen skulle kunna förändra landet, minns Alexey Polikhovich, en av dem som flera gånger gick ut på gatorna under vintern och våren 2011/2012.

Nu, fem år senare och efter tre år i fängelse, ler han åt sin egen naivitet. Samtidigt säger han att han aldrig kunnat tro att situationen i landet skulle försämras så fort och så mycket.

– Det är ett helt annat Ryssland nu än när jag sattes i fängelse, säger han och på frågan om han tror att det kommer att bli samma massdemonstrationer i år som för fem år sedan skakar han bara stillsamt på huvudet.

Bristen på möjligheten att göra sig hörd drabbar långt ifrån bara journalister och unga demonstranter  och även om det är intellektuella och oppositionella som har drabbats hårdast, har åtalen ibland också riktats mot vanligt folk. Signalen är tydlig – Kreml vill inte ha kritik mot sin politik och vem som helst som väljer den vägen riskerar att åtalas och i värsta fall hamna under lås och bom. 2014 antogs en ny lag som i princip kriminaliserar demonstrationer – den som demonstrerat eller protesterat  tre gånger  och då »brutit mot regler och lagar som styr organisering och uppträdande« vid olika former av demonstrationer,  riskerar upp till tre års fängelse. Lagen är ingen tom papperstiger, den användes redan i december 2015 mot Ilar Dadin, en välkänd rysk aktivist som dömdes till maxstraffet.

Den tystnad som belägrat landet skapar också stora problem för kulturarbetare; konstnärer, dramatiker, musiker. På 80-talet var bandet Televizor ett stort arenaband som syntes på TV, hördes i radio och som lockade enorm publik. Publiken finns där fortfarande – men möjligheten för bandet att spela, höras har inskränkts radikalt.

– Det är värre än på Sovjettiden, mycket värre, menar Michail Borzykin, välkänd bandledare i just Televizor.  Han har under många år skrivit samhällskritiska texter men det är Rysslands nuvarande regim som försökt hindra bandets karriär.

– Dörrarna stängdes efter en sång som jag skrev om kriget i Ukraina (Förlåt oss Ukraina) förklarar han vid en middag inför hans deltagande i Ordfronts Talkshow på Peace and Lovefestivalen i Borlänge i juli i år. Han berättar att arrangörer idag inte vågar anlita honom eller Televizor av risk för att bli nedstängda. Eller få arrangemanget stört av FSB, säkerhetspolisen.

– Och om de vågar bjuda in oss, så ber de oss undvika att spela vissa låtar, förklarar
Michail vidare.

Maria Lyubicheva och
Eugene Ovzebosch från bandet Barto vittnar om samma sak. Barto är ett av Rysslands främsta elektro-punk band, men också ett band med tydlig ideologi, en kritisk röst mot makten. Deras låt »Ready«, eller framförallt en rad i låten, stämplades som extremistisk och hela albumet drogs in. Låten blev föremål för  extremistpolisen och en utredning tillsattes.
Maria och Eugene är dock säkra på att skälet till extremistpolisens intresse var ett helt annat.

– Vi spelade vid en demonstration för att rädda Khimkis-skogen när vi plötsligt blev neddragna från scen och förhörda av polis. De ville främst veta vem som organiserat demonstrationen, berättar Maria.

Av olika skäl var det här demonstrationer som regimen ville förhindra – gissningsvis inte bara för att genomdriva beslutet att bygga motorväg genom skogen, utan för att förhindra folk från att organisera sig tillsammans för en gemensam sak. Många av de unga demonstranter som greps efter protesterna på Bolotnajatorget i maj 2012 hade tidigare deltagit i den typen av demonstrationer och den förvärvade kunskapen i att organisera protester, tycks vara hotfullt för regimen.

Alexey Polikhovich är idag en fri man, men utan en ung människas hopp för framtiden. Medlemmarna i Maria och Eugene i Barto och Michail i Televizor umgås med tanken att som flera andra redan gjort, lämna landet. Det finns egentligen bara en sak som de tror skulle få folk att ge sig ut på gatorna igen, eller möjligtvis minska stödet till Putin och Enade Ryssland – om den ekonomiska situationen fortsätter att försämras.

– Men då kommer Putin bara att skylla på Europa och säkert komma undan ändå, säger de lite cyniskt.

Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i föreningen Ordfront.