Fotot på lille Alan – cyniskt eller nödvändigt?

Vi var säkert många som hade väldigt svårt att titta på bilden av lilla Alan Kurdi när den dök upp överallt, i alla medier. Faktum är att jag väldigt snabbt klickade bort den eller vände bort huvudet. Inte för att jag inte vill inse vad som händer, utan för att jag inte behöver se ytterligare ett dött litet barn för att förstå katastrofens omfattning och mänskliga lidande. För samtidigt som det är fantastiskt att se vilken uppslutning för ett större och bättre mottagande av flyktingar till EU som bilden på Alan har genererat, så är det lika fantastiskt sorgligt att en sådan massempati inte har uppstått tidigare. Bilder på drunknade människor, även barn, har visats förut. I våras spreds exempelvis en bild på två små afrikanska flickor, guppande i Medelhavet. Varför blev inte reaktionerna lika stora då. För att de var svarta? Alan ser så europeiskt vit ut där han ligger på stranden. Handlar det om att vi måste känna, se, en så stor ytlig likhet för att säga att »nu får det vara nog« – eller är det cynikern inom mig som talar?

Även om bilden spreds via nyhetsmedia, inte av organisationer, så slog Radiohjälpen rekord i insamling efter att bilden spridits. På bara ett par dagar samlades det in lika mycket pengar som under Tsunamin. Självklart gott, men ändå på Alans bekostnad. Alan sägs ha »förändrat världen” – jag skulle tro att hans familj tyckte att han gjorde det samma dag som han föddes. Som alla barn.

Att använda bilder på utsatta barn för att få människor att agera eller öppna sina plånböcker är inte ovanligt. Det har också ur insamlingssynpunkt visat sig effektfullt, inte minst för de organisationer som arbetar för att stödja fattiga barn. Det har också visat sig att bilder på små fattiga flickor ger mest klirr i kassan, medan tonårspojkar – inte så mycket…
Men metoden att med bilder skapa förståelse för behovet av att motverka fattigdomen i världen har också rönt en hel del kritik. Det har till och med ett namn; fattigdomspornografi. Utifrån insamlingsmålet kan fenomenet ges andra namn: krigsporr, utvecklingsporr, flyktingporr.. .

I grunden är det ett klassiskt exempel på hur ändamålet kan helga medlet. Att objektifiera några enskilda (ofta okända) människors lidande skulle då vara okey, om det leder till att andra får bättre förutsättningar att överleva. Men Alan valde inte att bli offret, objektet, bilden som lockade till gåvor och protester. Hans anhöriga bad till slut om att bilden skulle sluta visas. De ville visa Alan som han var innan han dog. En pigg, glad, leende unge. Men det är ändå bilden från stranden i Turkiet alla ser när han nu ler mot oss från en lekställning. För faktum är att en leende Alan, hade aldrig gett samma resultat. Glada barn inte är lika inkomstbringande.

Men bilden på Alan ledde också till att vi nu har direktsändningar från Budapest och Wien och vi får, åtminstone tills nästa nyhet konkurrerar ut intresset, direkt se hur illa det är ställt med EU:s gemensamma flyktingpolitik. För om Alans död ska få någon som helst betydelse måste vi kräva förändring. Stå upp för rättigheter, inte bara sprida välgörenhet. Vi måste tillåta att 100-lappen till Radiohjälpen inte bara går till vatten och mat i spontana flyktingläger, utan att den också bidrar till att människor kan utnyttja sin fulla potential och skapa sig ett bättre liv. De senaste dagarnas varma välkomstmanifestationer måste också innebära ett krav på säkra vägar in i EU. Och när vi skanderar orden »nu får det vara nog« – måste vi se till att de också når fram till de politiker runt om i världen som kan men som hittills inte förmått, inte har velat, stoppa krigen i Syrien eller Irak.

 

Anna Wigenmark