Krönika: Rätten att organisera sig

Senaste numret av Ordfront magasin har tema föreningar. Läs Anna Wigenmarks krönika om rätten att organisera sig.

Rätten att organisera sig
-Stat och civilsamhälle lever i både heliga och oheliga allianser.

Rätten att organisera sig är i teorin en omhuldad rättighet. Inte minst, men inte heller bara, av demokratiska stater. Möjligheten för enskilda att gå samman, hålla möten och driva frågor eller verksamhet är grunden för en demokrati. Så har frihetsrörelser startat, politiska partier bildats, fackligt arbete organiserats, slaveri utrotats, diktatorer fallit, demokratier uppstått.

Organisering, formaliserad eller spontan, kan ifrågasätta maktutövning och missbruk, åstadkomma politiska förändringar och rent av välta regeringar. Eller så kan det handla om att utöva idrott, hantverk, sprida kultur eller vårda naturen. Som en väsentlig del av det civila samhället, samlar icke-statliga organisationer (NGO:s)mängder av människor och röster och har både potentiell och utövad makt. Inte minst är organisationerna kittet som länkar människor och mänsklig aktivitet samman.  Samtidigt som civilsamhället kan vara en nagel i ögat på den offentliga makten, är den ibland en del av den. Många icke-statliga organisationer utför ofta samhälleliga tjänster (ibland, särskilt efter konflikt eller katastrofer kan organisationerna vara den enda aktören) eller tar del av statliga bidrag som den helt eller delvis anpassar sin verksamhet efter. Stat och civilsamhälle lever både i heliga och oheliga allianser och även om det ibland skulle vara önskvärt med vattentäta skott mellan de olika maktområdena är en tvär uppdelning något som i realiteten är svårt att åstadkomma.

Som den maktfaktor tredje sektorn är, är det naturligtvis inte svårt att förstå att statsmakterna gärna vill kontrollera den, även om de flesta stater officiellt erkänner vikten av en fri, varierad, icke-regeringsbunden sektor. Statens skyldighet är främst vad en del kallar »negativ«, den ska egentligen bara hålla tassarna borta från organisationsfriheten men behöver inte bidra till att verksamheten finns. De flesta organisationer arbetar också i frihet och under skydd av staten. Ibland till och med sammanslutningar som folkrättsligt (och moraliskt) ska stå utanför sådant skydd. Sveriges vägrar till exempel förbjuda rasistiska organisationer, trots att detta är ett krav enligt rasdiskrimineringskonventionen, som Sverige anslutit sig till.

Viljan att påverka det civila samhället är oändligt mycket större än acceptansen för fri organisering. Och uppfinningsrikedomen är stor. Pengar kan styra organisationer – både när de ges och när de förbjuds. De flesta vet exempelvis hur Sidas informationsbidrag i hög grad tystat organisationssverige. Riktade statsbidrag kan få organisationer att krumbukta sig för att hitta finansiering till sin verksamhet. I flera länder har staters kontroll av organisering och finansiering tilltagit radikalt. Stater ställer orimliga form- och registreringskrav och förhalar sedan proceduren så att organisationerna antingen tvingas bedriva illegal verksamhet, eller lägga ned. Den ökade kontrollen och förbud mot vissa typer av finansiering (ofta utländsk) har tagit kål på många lokala organisationer.

Den värsta sortens kontroll av frivilligsektorn är naturligtvis kontroll genom våld och tvång, övergrepp som dessvärre tycks öka i kraft och antal. Vikten av fri organisering och skydd för människorättsförsvarare, har många gånger varit uppe för diskussion och beslut inom bland annat FN. Det finns särskilda rapportörer som granskar hur stater respekterar och skyddar rättigheterna och deras rapporter är ofta skrämmande läsning; mord, dödshot, tortyr, kidnappning, förtal, trakasserier, reseförbud, olaga frihetsberövanden och godtyckliga förbud mot finansiering.

Trots alla utmaningar finns det tusen och åter tusen sammanslutningar i världen. En del föreningar lever i årtionden, andra bara i några dagar. Organisationsfriheten är sammanlänkad med och en förutsättning för mängder av andra rättigheter.  Som en ILO-representant uttryckte saken: »Utan rätten att organisera sig är yttrandefriheten endast en rätt att tala fritt i vildmarken«.

/Anna Wigenmark
Ordförande föreningen Ordfront
Anna Wigenmark