”Om Anna Wigenmark får som hon vill så skulle inte SD finnas”

Så kommenterade någon på Facebook när jag argumenterade för att rasistisk organisering borde förbjudas.

Kommentaren kom troligen från en Sverigedemokrat eller någon som åtminstone sympatiserar med partiet. Ändå drog hen snabbt denna slutsats mellan min ståndpunkt och SD:s existens. Skulle rasistisk organisering vara förbjudet skulle SD inte finnas. Det brukar ibland sägas att SD demoniseras, att det inte är ett rasistiskt parti längre, även om det har sina rötter i nazism och rasism. Nu har personer med rasistiska åsikter rensats bort ur partiet. Och alla som röstar på SD inte är rasister. Det sista är säkert sant, men forskare talar ändå om att cirka hälften av SD:s väljare är »kärnväljare«. De delar SD:s ideologi, även den om människans ”inneboende essens”. Det skulle i så fall innebära att uppåt en tiondel av Sveriges befolkning på något sätt visst är rasister. Därtill kommer de som sympatiserar med partier som Alternativ för Sverige och NMR. Mycket små, öppet rasistiska. Men det var också SD nyss.
Vart hade dessa människor tagit vägen med sina åsikter om SD inte fanns? Hade S och M haft en asylpolitik med i princip stängda gränser, krav på anpassning istället för fokusering på skydd, om inte SD inte vuxit sig så starkt? Om uppåt en miljon svenskar ändå hyser rasistiska åsikter, i alla fall främlingsfientliga, hade inte de åsikterna ändå letat sig in i de befintliga partierna? Eller har utvecklingen istället att göra med att rasismens ideologi spridits och normaliserats i och med att SD tillåtits etablera sig och tillåtits bli accepterat som ett vanligt parti?

Jag tror att kommentatorn har rätt. SD hade inte funnits om rasistisk organisering varit förbjuden när SD var ”ungt”. Jag tror faktiskt inte heller att åsikterna tillåtits att normaliseras på det sätt som nu skett om åsikterna endast dykt upp inom demokratiska partier. Däremot hade självklart ändå människor haft rasistiska åsikter – hur ska en annars förklara varför så många socialdemokrater och moderater bytt till Sverigedemokraterna? Men åsikterna hade inte tillåtits styra debatten och politiska beslut.
Sedan Sverige anslöt sig till FN:s rasdiskrimineringskonvention 1971 har staten haft kravet på sig att förbjuda och kriminalisera rasistisk organisering. Men Sverige har vägrat och hänvisat till att vi istället har andra lagar som gör det omöjligt för rasistiska organisationer att verka. Det som avses är framförallt lagen om hets mot folkgrupp. Idag är det ännu mer uppenbart än på 1990-talet, att hets mot folkgrupp och straffskärpningsparagrafer om brott begås med rasistiska motiv, inte har räckt för att stoppa rasistisk organisering. Normaliseringen har lett till att SD växt och att nazister som NMR tillåts demonstrera på våra gator, till och med placera ut röstsedlar i vallokaler.

»Vad är de rädda för?« frågar jag mig när myndigheter inte vågar säga nej till nazistiska och rasistiska organisationer som vill demonstrera – trots vetskapen om att det är ideologier som inte omfamnar demokratiska principer. Vad är det som gör att de inte vågar säga nej? Våra grundlagsfästa rättigheter, påstås det. Respekt för åsikts- och demonstrationsfriheterna (demokratiska fri- och rättigheter som dessa partier vill nedmontera). Att ordningslagen inte tillåter att olika åsikter behandlas olika.
Men utmana då grundlagen, tänker jag. Våga stå emot, få saken prövad om det så innebär reprimander eller fällande domar. Sverige är nämligen också bundet av internationella konventioner om skydd för grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Och sanningen är att rasistiska och nazistiska idéer inte är skyddade av dessa konventioner. Grundlagen skyddar inte heller militär organisering.

En av artiklarna i Europakonventionen, som också är svensk lag, förbjuder oss att utöva våra rättigheter på bekostnad av andras mänskliga rättigheter. Genom åren har det droppat in klagomål till Europadomstolen från partier eller organisationer runt om i Europa vars ideologi är rasistisk eller fascistisk och som av hemlandet förbjudits att verka. Det här är ideologier som går emot konventionens själva grundtanke – att skydda alla människors lika värde och rättigheter.
Dessa klagomål går därför inte ens vidare i granskningsprocessen utan avvisas – ideologierna har inte skydd av konventionen. Men här i Sverige fortsätter vi ändå att tillåta dem att utveckla sin ideologi – hur går det ihop? Internationella mänskliga rättigheter – feminism, jämställdhet, allas lika värde, det är idéer som rasistiska organisationer, inklusive SD, vill motverka. Hur kan vi då försvara deras yttrandefrihet, ge dem röster och utrymme, medvetna om att det är en form av självutplåning?

Det bästa vore att rasistisk organisering var förbjuden i lag, precis som Sverige lovat resten av världen att göra. En lag som dessutom tar alla de hänsyn som måste tas rörande förutsägbarhet, proportionalitet och ändamålsenlighet. Det borde inte vara svårt om den politiska viljan finns. Men varken alla till vänster eller i alliansen är för ett förbud. Däremot har ledande politiker i SD uttalat sig positivt till en kriminalisering. Det tål att fundera på en stund… Ett sätt att få demokrater att känna förtroende för partiet? Eller att bli av med konkurrensen från utbrytargrupper som Alternativ för Sverige? Vems organisering vill ett islamofobt parti förbjuda?
»Om vi haft ett förbud så skulle inte SD finnas«. Dåtid. Men när SD redan är ett politiskt parti med vågmästarroll i riksdagen, kanske till och med, med direkt inflytande i regeringen – ja, då kommer knappast ett förbud idag att omfatta dem.
Det går inte att komma ifrån att Sverige har en juridisk och moralisk skyldiga att införa ett förbud mot rasistisk organisering och att det borde ha gjorts för länge sedan. Jag är bara rädd för att det är för sent.

Anna Wigenmark