Ordfront – för allas lika värde

–Sa du Nordfront…?

Med snabba fingrar trummar den unge försäljaren på bokstäverna på tangentbordet och får upp ett beställningsformulär på skärmen. Han inväntar, till synes märkvärdigt oberörd, mitt svar.

– NEJ, föreningeN … ORDFRONT, svarar jag övertydligt. INTE Nnnordfront, »de« står för helt andra saker än vi gör, vi jobbar med demokrati och mänskliga rättigheter, förklarar jag.

– OK, svarar han och ger mig en snabb blick.

Jag kan inte riktigt bedöma om han vet vad Nordfront är – eller varför jag inte bara nöjde mig med att säga ”Nej, Ordfront”. Det var väl bara en felsägning?

– Då kan du hämta ut dina grejer när du betalat i kassan. Eller var det något mer du behövde?

– Nej, mumlar jag och tar emot utskriften med beställningen och vankar fundersamt mot kassan. Väl framme möter jag en ung kvinna med stadig blick.

– Sa du att du var från Nordfront?

Den här tjejen har koll, det märker jag. Sättet hon ställer frågan på gör mig både glad och förorättad. Glad för att hon nästan ser ut att vilja vägra att plocka ut mina varor om jag svarar jakande. Förorättad för att hon tror att jag företräder en nationalsocialistisk organisation.

Men jag samlar mig och upprepar:

– Nej! FöreningeN … Ordfront. Alltså, vi funderar ärligt talat på om det faktiskt är så att »de« tagit det namnet för att det liknar vårt i syfte att förstöra för oss – men vi står för allas lika värde och demokrati. Inte det motsatta, rabblar jag på. Och vi har funnits i 50 år!

Den unga kvinnan vänder blicken emot mig. Sen lyfter hon långsamt men resolut högerhanden och utropar:

– High five!

Lycklig över att ha blivit hörd ler jag och smäller handflatan mot hennes. Varorna är mina!

Väl tillbaka på kontoret berättar jag historien från elektronikbutiken och vi både skrattar och ojar oss över händelsen. Men den lämnar en olustig känsla efter sig. Och det som jag trodde var en tillfällighet visar sig snart vara vanligt. Några månader senare anordnar vi Mänskliga Rättighetsdagarna. En konferens som Ordfront varit värd och huvudarrangör för i snart 20 år och som är den största mötesplatsen för människor som engagerar sig för mänskliga rättigheter i Norden. Ja, i Europa faktiskt. För första gången hör jag samma kommentarer där:

– Åh! Jag tyckte det stod Nordfront, hojtar en ung kille som strosar runt på utställartorget tillsammans med sina klasskamrater, när de passerar vår monter. En utställningsmonter som med stora bokstäver visar vårt syfte och kampanjer: för allas lika värde, för solidaritet, för demokrati – för säkra vägar in i EU, för urfolks rättigheter, mot rasism och diskriminering, för yttrandefrihet men mot hat och så vidare.

Att arbeta på en organisation som existerat i 50 år och som sedan mitten av 70-talet arbetat med att utbilda, informera och opinionsbilda om mänskliga rättigheter och demokrati men ändå vara okänd för många i den unga generationen är problematiskt i sig. Att dessutom Nordfront, en nätsajt och språkrör för en nazistisk rörelse, tycks vara mer känd än Ordfront bland unga människor är besvärande på ett sätt som handlar om mycket mer än sårad stolthet. Det är blodigt allvar. Vem har gett dem det utrymmet? Vem tillåter nazister att stövla fram på gatorna, att dela utställaryta med demokratiska partier i politikens högborg Almedalen? Vem bjuder in dem till samtal på biblioteken och vem ger dem spaltmeter efter spaltmeter i avisorna?

 I år, när Ordfront firar 50 år, tänker jag att vi hjälps åt.  Vi »reclaimar«, tar tillbaka, vårt namn.

Så nu tar vi N:et från det där andra namnet, och sprider »Ordfront – för alla människors lika värde och rättigheter!« ofta och överallt. För jag ser hellre att nazisterna misstas för oss, än vi för dem. Visst är ni med?

Anna Wigenmark