S svaga på mänskliga rättigheter

Socialdemokraternas nya migrationspolitiska program har chockat många. Men avviker det verkligen så mycket från den syn på mänskliga rättigheter som Socialdemokraterna haft förut?
Allt sedan 1990-talet, de mänskliga rättigheternas guldålder, har Sveriges socialdemokrater varit mycket tveksamma till att skapa förutsättningar för rättigheternas genomdrivande i Sverige.
Vi som på den tiden försökte påverka S-regeringen minns att just skydd för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i Sverige var särskilt svåra att få acceptans för i Sverige.
När civilsamhällesorganisationer i Sverige började granska sitt eget land kom kraftiga mothugg från Socialdemokraterna: Borde vi inte ägna oss åt att kritisera andra länder istället? Stater där rättigheterna var betydligt mera eftersatta än i Sverige? Det S-ledda Sverige levde liksom i tron att vi här minsann förstod mänskliga rättigheter bättre än några experter i FN-kommittéer.
Under åren har Sverige inte alltid agerat hedervärt. Ofta för att undvika kritik. Till exempel har Sverige snabbt slutit överenskommelser i Europadomstolen då mål riskerat att förloras, detta för att undslippa att anpassa vår lagstiftning efter Europakonventionen. Men också exempelvis genom att ta heder och ära av kommittéer och dess ledamöter som kritiserat Sverige på sätt som uppfattades som felaktigt.

I många år jobbade svenska civilsamhällesorganisationer med att få Sverige att ens vara med och förhandla fram ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen, som skulle ge invånare i Sverige rätt att klaga till en expertkommitté om deras rätt till skola, mat, bostad, möjlighet att bilda fackförbund eller lika lön för lika arbete, blivit kränkta.
Det här är rättigheter som borde ligga socialdemokratiska värderingar nära, men Sverige under Socialdemokraterna drog sig för att införa en ordning där enskild medborgare klaga hos en internationell expertkommitté med möjlighet att gripa in om dessa rättigheter skulle kränkas i stor omfattning.
Till slut gick s-regeringen med på att delta i förhandlingarna för att ta fram en sådan klagomålsprocedur. Men när sedan tilläggsprotokollet kom till satt den borgerliga alliansen vid regeringsmakten, och menade att någon anslutning inte var aktuell.

I opposition tycktes S anta en mer människorättsvänlig politik. När de väl satt i Rosenbad igen kom löften om en anslutning till denna klagomålsprocedur. Men besluten har skjutits upp, igen. Liksom andra internationella rättighetskonventioner som länge, och hittills förgäves, väntat på ratificering i Sverige. Som urfolksrättigheterna som samerna ges genom ILO 169. Eller migrantarbetare genom migrantarbetarkonventionen. Eller införandet av en nationell MR-institution, oberoende av regeringen. Inget av detta har förverkligats. Besluten lämnas åt en nästa regering. Igen.

Rimmar dessa fakta illa med den bild av Sverige som den rödgröna regeringen gärna vill sprida internationellt? Som världsförbättrare med krav på mänskliga rättigheter och skydd av människorättsförsvarare? Ja, visst gör den det. Att sopa rent framför egen dörr har aldrig varit Sveriges starka sida – oavsett färg på regering. Det rimmar också illa med den politik som drivs tillsammans med eller gentemot Sveriges kommuner och landsting eller de krav som ställs på lokal verksamhet om ett rättighetsperspektiv. Parallellt med en tveksamhet kring rättigheterna genomförs utbildningar om genomförandeprinciper för att rättigheterna ska få genomslag hos svenska statliga och lokala myndigheter. Motsägelsefullt beteende så länge det inte kan förklaras med att det alltid är den svenska tolkningen av vad rättigheterna innebär som ska realiseras.

Skepsisen mot de mänskliga rättigheterna finns där fortfarande – både i form av en rädsla för att experter – jurister – ska få för stor makt gentemot de folkvalda politikerna och i form av en motvilja att bygga in ett absolut skydd för grundläggande rättigheter i grundlagen. (Eller ens ett starkare skydd än det som finns idag.) Den här rädslan är också en av anledningarna till att det inte finns en konstitutionsdomstol i Sverige idag.
Socialdemokraternas migrationspolitiska program – motiverat av den befängda idén att det ska tvinga övriga EU-stater att ta sitt ansvar – genomförs på bekostnad av den enskildes livsviktiga rättigheter.
Samtidigt har Sverige – inte minst genom S – på det internationella planet deltagit i en utveckling av de mänskliga rättigheterna som universella – det vill säga att de ska gälla överallt, och alla. Ingen åtskillnad på person och person. Alla oavsett ursprung, hudfärg, nationalitet. Men samtidigt säger S nu att bara de som följer deras regler har rätt till sina rättigheter. De som inte gör det har inte rätt ens till mat för dagen. För S vill, tvärtemot sina åsikter om rättigheter på det

internationella planet, förbjuda kommuner att bistå flera grupper ekonomiskt. Bland andra barnfamiljer som inte vågar lämna landet efter avslagsbeslut på asylansökan.
Den överenskommelse som M och MP slöt om att ge barn på flykt, inklusive papperslösa barn, rätt till sjukvård på samma sätt som »svenska« barn anser S idag vara för långtgående. De vill riva upp den, liksom den sedan 2013 lagliga rätten för papperslösa barn att gå i skolan i Sverige.
Förhållanden som för övrigt enbart följer internationella krav. Utanför migrationspolitiken visar S heller föga nåd. EU-migranter utan medel har i princip inga rättigheter alls i Sverige enligt S. Som inte bara uppmanar svenska medborgare att inte hjälpa dessa, utan också överväger att förbjuda tiggeri. (Oklart om detta förbud skulle gälla alla, eller bara vissa grupper). Åter en hållning som strider mot internationella krav.

Det är ingen tvekan om att utvecklingen i Sverige liknar den i många andra länder: mänskliga rättigheter riskerar att bli åsidosatta för populistisk signalpolitik. Men hur tänker sig S att någon ska lyssna på deras röst i världen i frågor som HBTQI-, jämställdhet, sexuella och reproduktiva rättigheter, kvinnors deltagande i fredsprocesser – eller – som uttalats i samband med säkerhetsrådsarbetet – mänskliga rättigheter i allmänhet? När Sverige rakt av väljer att plocka bort de människor de behagar ur rättighetssystemet? Dessutom de människor som är mest utsatta, bland de absolut svagaste i landet?

Utvecklingen började efter den 11 september 2001, och verkar ha fulländats i årets valrörelse. Precis som många andra partier väljer S-företrädare att blanda äpplen med päron när integration- och flyktingpolitik vävs ihop. Rätten att söka asyl och skyldigheten för ett land som Sverige att ge skydd till de som riskerar förföljelse kollras bort med uttalanden om att flyktingpolitiken måste stramas åt för att inte barnfattigdomen ska öka. Det verkar onekligen som att S trätt tillbaka till »där men inte här« och »vi men inte dem«-tiden. De S-väljare som också är rättighetsförsvarare borde ta en noggrann titt på valmanifestet och fundera på vad som verkligen ligger bakom den människosyn som nu sprids . För något försvar för de universella mänskliga rättigheterna är det inte.

ANNA WIGENMARK